Don’t f#ck with our Vikings

     

     

    I slutscenen av Carl Gustaf af Leopolds skådespel ”Frigga”, händer det någonting intressant. Det var i sig ganska unikt, Leopold var inte en av Stockholms mest populära eller begåvade dramatiker, men han kunde sin Aristoteles, och den här gången hade han verkligen lyckats fånga publiken.
    När ridån går upp befinner vi oss i det gyllene tempelet i Uppsala, där den vackra gudinnan Frigga sitter på sin tron och beundrar templets  skatter. En gammal tempeltjänare gör entré och berättar för henne att Frej, den unga svenska kungen, har vankat omkring i templets atrium hela morgonen och nu vill han tala med gudinnan. Frigga kallar honoom till sig och frågar honom hur han vågar närma sig henne utan en inbjudan. Frej står tyst en stund. Sedan faller han på knä och friar till henne.

    Stackars Frej. Vad har du överhuvudtahet att erbjuda en sådan nobel gudinna som Frigga? Res dig upp, be henne om ursäkt och gå hem.
    Men det är för sent. Kung eller inte, ett sådant olämpligt beteende måste få allvarliga konsekvenser, och innan Frej insett sitt misstag rusar Odins krigare – Frigga livvakter – in i templet.
    Den här pjäsen kommer definitivt inte sluta lyckligt.

    Men nu händer något konstigt. Frigga ler, viskar något till Odins krigare och i stället för att slita ynglingen i stycken,  sänker de sina svärd, öppnar portarna till templet, bär ut honom till folket som väntat utanför templet och tillkännager bröllopet mellan Frigga och Frej, varefter Odins krigare avslutar skådespelet med en ”allmän balett”.

    Jisses. Det måste ha hänt en hel del med Odens krigare sedan dess. Blickar man tillbaka i litteraturen inser man fort att vad det än är som Odens krigare råkat ut för, så måste det ha skett alldeles nyligen. För Odens krigare har i alla tider tett sig oerhört förfinade och kultiverade, de har alltid speglat riddaridealet – ett per definition överspelat, men ändå oförställbart mansideal. Och det har nästan aldrig varit tal om några våldsamheter. På Gustav III:s tid dansade inte bara Odens krigare balett, de kunde läsa grekiska och hebreiska också och ännu längre tillbaka i tiden skulle de dessutom kunna latin och sjunga motetter. De räddade de skeppsbrutna, gav mat åt de hungriga, tog hand om föräldralösa barn, räddade ungmör ur brinnande hus och hjälpte kattungar ned från höga träd.

    Det dröjde ända till den senare delen av 1800-talet, då de hotfulla idéerna om masspsykologi och “nationen” slog igenom, som Odens krigare förvandlades till våldsbenägna barbarer med outsläcklig blodtörst och obefintlig sångröst. Trots att varenda skriftlig källa och alla arkeologiska data motsade det, framställdes hela forntiden som ett ändlöst fackeltåg där den germanska folkgemenskapen ägnade sig åt intuitiv rättsskipning.

    Varför dansar inte Odens krigare balett?

    Detta är ett förkortat utdrag av en artikel för publikation i April 2019. Om språket verkar en smula märkligt beror det på att den bygger på en text på svenska, som jag sedan utvecklade och skrev om på engelska – och det är den engelska texten som publiceras här – preliminärt översatt av Lisa W Geffen till svenska. (Jag hade inte tid, och hon har gjort ett utmärkt jobb) 
    Om några borde vara upprörda över kulturell appropriering så är det skandinaverna, för skildringen av deras förfäder måste vara den mest illasinnade och fördummande som någonsin skådats. Jag vet inte om det är besökssiffrorna som lockar fram det sämsta hos somliga, eller om det bara är ren politisk idioti, men vi tycks ha gett bort förmedlingen av den fornskandinaviska järnåldern till blådårar som med hisnande svepgester vill inbilla oss att all järnålder var vikingatid och att vikingatiden var ett maskulint, auktoritärt krigarsamhälle där den starke alltid hade rätt, och där man kunde behandla folk lite som det föll sig.

    Det är muskulösa vikingar överallt numer – men inte de vikingar som de seriösa arkeologerna beskriver – utan über-beväpnade, våldsbenägna karlakarlar med ett attention span på högst fem sekunder. De är alla krigare – som trots att de inte har någon historisk orsak att kriga – ständigt är på jakt efter länder att härja och städer att plundra. Och om det händelsevis förekommer en enda kvinna, så kan ni ge er på att hon fredligt sitter och väver eller lagar mat till sin hungriga husbonde – såvida inte även hon ska skildras som en blodtörstig karl – någon slags blond psyko-brud i fantastiska urringningar och onaturligt stora bröst.

    Innan ni sätter kaffet i vrångstrupen: Bli inte så förbannade, jag överdriver lite! Dessvärre måste man det ibland. Det här är inget anfall på amerikanska eller brittiska skribenter av populärhistoria, för om jag ska vara helt ärlig är inte mycket bättre bevänt med de skandinaviska. Inte ens på våra museer slipper vi se dessa blåögda byfånar ränna runt med full stridsutrustning. Kommer det en skolklass på besök så kommer man i ett huj se till så att de får ett svärd i händerna. Och minsann – brukar man inte anordna fackeltåg på gravhögarna i Gamla Uppsala[1] också – vilket säkert hade varit ett populärt inslag om det inträffade 1939, för förmedlingen av den skandinaviska forntiden bär påfallande drag av partidagarna i Nürnberg. Det är inte underligt att folk undviker forntida hantverk med förkristna symboler – som Torshammare. Vem vill bli misstänkt för att vara nazist?

    Om jag låter arg så beror det inte på någon kulturell appropriering. Saken är den att jag skäms. Inte så mycket över historiebedrägeriet i sig, eller den patetiska macho-kulturen (den är ju på sin höjd skrattretande) – utan för att man framställer en våldsfixerad fantasitid som ett ursprungligt ideal. Och jag skäms när vi låter suggererande och andefattiga pojkrumsfantasier erodera den knivskarpa gränsen mellan verklighet och fantasi. Populärvetenskap behöver nämligen inte vara särskilt svårt. Den ska i huvudsak ge svar på två centrala frågor: ”Vad vet vi, och hur kan vi veta det?” Frågan jag allt oftare ställer mig är: varför gör den inte det?

    Frågan har flera svar. Några av svaren går att finna i bokbranschens utsatthet, i dagstidningarnas svikande annonsintäkter och i förändrade sätt att tillgodogöra sig kunskap. Där finns ett agnotologiskt problem – vetskapen om att man ingenstans kan skörda så rikligt som där man sått tvivel och oskicket att utnyttja ”historien” till dagspolitiska agendor har efter några decennier av relativt god vetenskaplig integritet förpassat forskaren till undantagsstugan.

     

    Vårt onda förflutna?

    Det kan ligga en poäng i att utforska hur berättelserna om det vikingatida Skandinavien har förändrats genom århundrandenas lopp – och eftersom jag redan har nämnt Gamla Uppsala, låt oss fortsätta där. Hur var det med de blodiga människooffren och de enormt barbariska högtiderna som påstods ha firats på denna plats? Den har mer än någon annan plats associerats till Vikingatiden, trots att den snarare upplevde sin ”storhetstid” långt tidigare (och strax efteråt i form av ärkebiskopssäte). I en artikel med titeln ”Hvar äro trälarne?” (8 april 1873), skrev den svenske författaren och forskaren Viktor Rydberg:

    ”Med Snorre Sturlesson intygar Adam af Bremen, att det samhälle man fann i Sverige var ett mäktigt folkvälde, en bondedemokrati, som ’fröjdade sig åt sin inbördes jämlikhet, själf stiftade och skipade sina lagar och lät konungen styra, men icke egenmäktigt råda.”

    De flesta skulle säkert undra vad den där Rydberg svamlade om, för har vi inte lärt oss att demokrati och jämlikhet infördes med den allmänna rösträtten och har vi inte lärt oss att alla kungar i alla tider innan dess har varit enväldiga? Det här är säkert fake-news av Rydberg, vi måste kontrollera vad den där “Adam af Bremen” egentligen skriver.

    Adam och hans berättelse

     

    Omkring år 1075 satt en domskolemagister i Bremen vid namn Adam och skrev några intressanta rader om det Vikingatida Sveariket (egentligen skrev han på en historik över Hamburg-Bremenstiftets biskopar, men han tänkte kanske att läsarna kunde behöva lite matnyttig information om de trakter där kristnandet ännu gick lite trögt).  Mycket hade han hört av den danske kungen Sven Estridsen – annat hade han säkert snappat upp av alla möjliga sorters folk, där finns både trovärdiga och mindre trovärdiga berättelser.

    Det finns några rader i Adam av Bremens verk som kanske kan vara en smula upplyftande – i synnerhet i en tid då folk går omkring och tror att allt var så hemskt förr, men kanske framför allt för att det finns folk som dessutom vill att det ska bli lika hemskt i framtiden.

    Hospitalitate quamvis omnes Hyperborei sint insignes, praecipui sunt nostri Sueones; quibus est omni probro gravius hospitium negare transeuntibus…

    Eftersom Adam av Bremen var präst, skrev han på latin, i sin helhet lyder denna passus ungefär så här:

    ”Gästfrihet är utmärkande för alla hyperboréer, men i synnerhet bland svearna. I deras ögon är det värsta av alla brott att förvägra någon gäst/genomresande husrum, och de tävlar ivrigt om vem som ska få äran att ta emot en gäst. Värden visar sin gäst all tillbörlig artighet/medmänsklighet, och så länge gästen vill stanna, bemödar han sig om att ta honom med till alla sina vänners hus.”

    Hyperboréer var en lös benämning på alla nordliga folk – men det är en lång historia, så vi struntar i hyperboréerna och fortsätter i stället med att läsa vad Adam har att skriva om statsskicket där uppe hos nordanvindens folk:

    Reges habent ex genere antiquo, quorum tamen vis pendet in populi sententia…

    Det betyder (återigen i sin helhet):

    Kungarna har de av gammal ätt, men deras inflytande beror på folkets vilja. Det som alla har beslutat gemensamt måste kungen bekräfta… På så sätt kan de glädja sig åt jämlikhet.

    Vad svamlar karln om? Jämlikhet? Folkets vilja? Nu fattar vi ingenting.

     

    Ondskan som ideal?

    I åtskilliga vetenskapliga och populärvetenskapliga skildringar från 1900-talet framstår det forntida Uppsala som en plats där massorna samlades. Den fredliga marknad och de civiliserade tingsförhandlingar som tidigare spelat så viktig roll i historieskrivningen – från vikingatiden och framåt – kom nu att helt överskuggas av fenomenet ”riksbloten” vid den hedniska ”nationalhelgedomen” – svearnas urhem där stämningen ofta, särskilt vid människooffren, blivit extatisk. Plötsligt förvandlades den plats där människor överalltifrån[2] sammanstrålade, till ett ställe varifrån svearna vällde ut. Det är inte de Vikingatida eller medeltida skribenterna som påstår detta, den bilden dök upp ungefär samtidigt som 18- och 1900-talets teorier om masspsykologi vinglade fram ur de allra mörkaste av vetenskapens skräckkabinett.

    Intresset för all denna extas, grymhet och de blodiga offren hängde samman med genomslagskraften i de idéer som bland annat den franske socialpsykologen Gustave Le Bon presenterade i La psychologie des foules. Massans själsliv, massans psykologi var livligt diskuterad i början av seklet. Den exalterade stegringen av massans känslor, dess suggestibilitet, intolerans, grymhet och benägenhet att begå våldshandlingar, var stående inslag i den samtida psykologiska litteraturen – så även i den arkeologiska. Den enda anledningen till varför det var så enastående viktigt att hävda all denna extas och denna fanatism, låg i begrepp som ”homogen grupp” och ”nation”. Vi kan följa den här utvecklingen om vi letar i en av 1800-talets mest populära litterära genrer – reseskildringarna.

     

    Murvlar och skönandar

    Den 12 augusti[3] 1809 beslutade sig den förre amerikanske vicepresidenten Aaron Burr för att besöka Gamla Uppsala. Burr – för övrigt den ende amerikanske vicepresident som utmanat en politisk motståndare på pistolduell (och vunnit) – hade gått runt några dagar i Uppsala och sett det mesta som var värt att se, och nu ville han undersöka Gamla Uppsala kyrka eftersom han hört att den en gång i tiden hade utgjort guden Tors antika tempel. Väl framkommen hade han blivit skeptisk. Han konstaterade att kyrkan visserligen var gammal, men absolut inte så gammal. En eller annan sten hade kanske tillhört Tors tempel, men kyrkan i sig måste ha blivit rest för högst 500 år sedan. Burr återvände för övrigt till Gamla Uppsala den 25 augusti, men om detta besök har han inget att berätta, inte mer än att han i en träd-gård hade funnit en buske med väldigt goda krusbär.

    Aaron Burr sällade sig till den långa rad med utforskare, upptäckare och resenärer som under 17- och 1800-talet reste till platser och länder som ingen tidigare sett någon större vits med att besöka eller som man bara rest igenom på väg till de verkliga sevärdheterna. Nu låg de på knä och studerade plantor, klättrade i berg för att hitta ovanliga mineraler, sökte efter floders källor, studerade sedvänjor och språk eller genomsökte biblioteken och de antikvariska samlingarna. Andra var mer intresserade av naturtillgångar, infrastrukturer, demografin, det politiska läget eller det andliga tillståndet i de länder och kontinenter de besökte. Somliga reste för att de ville stilla sin äventyrslystnad, andra för att söka efter resenärer som inte hade återkommit.

    De lämnade efter sig en respektingivande mängd av reseskildringar – brev, dagboksanteckningar, artiklar, vetenskapliga utredningar eller mer litterärt orienterade beskrivningar om allt de såg, hörde och upplevde. Det var berättelser som ägde en sällsam tjuskraft – under 1700- och 1800-talet skulle reseskildringen komma att bli en av de mest populära litterära genrer. Några av dessa berättelser, fler än vi tror, handlar om Gamla Uppsala.

    Till reseskildrarna skulle en annan grupp betraktare ansluta sig – journalisterna – till en början väluppfostrade, men så småningom med allt vassare pennor, allt i akt och mening att ”åskådliggöra och förlifliga intrycket.” Tidningsmännen visste vad deras läsare ville ha: Det rysliga och det oförklarliga fick alltid en extra dimension om det inträffade i Gamla Uppsala. Den finska dagstidningen Folkwännen kunde den 17 december 1887 berätta om en synnerligen kuslig händelse. En gumma i Gamla Uppsala hade gått till svinstian för att se efter sina grisar. Synen som mötte henne var förskräcklig, grisarna var borta, på golvet låg tre blodiga svinhuvuden uppradade, som om de vore de sorgliga resterna av någon fruktansvärd och urgammal ritual. Hemskheter, kungligheter, besök av frejdade skönandar, känslostormar och gåtfull forntid – Gamla Uppsala hade allt det där. Nästan allt som skedde här hade ett nyhetsvärde.

    Vid sidan av den tämligen betydande utvecklingen av arkeologin och de arkeologiska utgrävningarna i Gamla Uppsala, skulle även demokratiseringen av informationen komma att förändra bilden av Gamla Uppsala. Dagstidningarna, tidskrifterna och så småningom även de eterburna media kom att spela en betydande roll som förmedlare av vetenskapliga nyheter, men också av kulturdialoger på många skilda nivåer. Gamla Uppsala hade vid mitten av 1800-talet blivit omskrivet i åtskilliga internationella vetenskapliga och kulturella tidskrifter. Detta var en naturlig följd av de geologiska och senare även de arkeologiska undersökningarna på platsen.

    Den utländska pressen bevakade ivrigt utgrävningarna av Östhögen och de tre större kongresser som valt Gamla Uppsala till utflyktsmål. Journalisterna var sällan mållösa, de kunde alltid krydda sina berättelser med sådant som de svenska inte gärna förde på tal. De noterade underströmmar och motsättningar, belyste hyckleri och kommenterade orimligheter. De franska tidningarna skildrade exempelvis livligt den antropologiska och arkeologiska kongress som 1874 anordnades i Stockholm, och deras reportage avslöjar sådant som vi aldrig får läsa i de vetenskapliga journalernas referat. Deras observationer är viktiga eftersom de ger en god bakgrund till omständigheterna under 1930-40 talen, då den anti-tyska skandinavismen skulle återuppväckas bland skandinaviska arkeologer för att ställas emot den tyska idén om den Nordiska Tanken – i den motsättningen skulle Gamla Uppsala spela en betydande roll.

    Det gäller i lika hög grad skildringarna av de skandinavistiska känslostormarna, studenttågen, talen och mjöddrickandet på högarna. De kommenterade inte sällan det forntida Uppsalas användbarhet i det skandinavistiska projektet – det som påstods vara ett fredsprojekt – och konstaterade med journalistisk skärpa hur snabbt den fredlige Frejs altare kunde konverteras till krigsguden Tors när svenskarnas bitterhet över förlusten av Finland kom på tal. Det fanns alltid något att kräva hämnd för.

     

    De vittberesta tvivlarna

    Fördelen med Norden var att det tedde sig obegripligt exotiskt, samtidigt som det inte låg så värst långt bort. Det enda som kunde göra äventyret lite riskabelt var den beryktade kölden och vintermörkret, men det fanns ingen malaria här, man riskerade inte att drabbas av larver som åt sig in under huden och de lokala innevånarna var inte ett dugg skräckinjagande – ibland kunde man rent av förstå vad de sade. Dessutom var den politiska situationen ofta sådan att man relativt enkelt kunde färdas i dessa länder.

    Många utländska resenärer hade redan tidigt ställt in siktet, Réginald Outhier (1746) och Thomas Salmon (1752-1753), som sammanfattat observationer under sina egna världsomspännande resor, däribland Sverige. I slutet av det 18:e seklet for den vittbereste mineralogen och antikvarien Edward Daniel Clarke genom Skandinavien och hans Travels in Various Countries… (1810-1823) som utkom i sex volymer blev veritabla storsäljare. En annan populär skildring av Sverige och Finland, och inte minst samernas liv och sedvänjor författades av italienaren Giuseppe Acerbi (1802). Bland de franskspråkiga skildringarna kan nämnas Jean-Pierre Catteau-Callevilles Tableau général de la Suède (1790) och Alphonse Fortia de Piles Voyage… (1796). Bland de tyskspråkiga återfinns Karl Gottlob Küttners Reise durch Deutschland, Dänemark, Schweden, Norwegen (1804) och geologen Leopold von Buch Reise durch Norwegen und Lappland (1810). Under 1800-talets första decennier skulle de få en lång rad efterföljare. Vetenskapsmän, skönandar eller charlataner – vilka de än var recenserades deras reseskildringar livligt i pressen och hungern efter nya berättelser var enorm.

    En nordisk Grand Tour omfattade resor utmed de norska fjordarna, genom Lappland och genom den finska vildmarken. Inte sällan kombinerade man en sådan resa med en tur till Ryssland, såvida det inte rent av var resans huvuddestination. I Sverige for man gärna till dramatiska platser, Trollhät-tefallen, till gruvorna i Falun, Sala och Dannemora. Man besökte Göteborg, Gävle eller Örebro och förundrades över den ordning och reda som rådde här, såvida man inte oroade sig över invånarnas alkoholkonsumtion. Man stannade länge i Stockholm, och naturligtvis for man till Uppsala.

    För geologerna, botanikerna eller filologerna var Uppsala ett självklart mål. Här ägnade de dagar och veckor i biblioteken, de uppsökte kollegor, hälsade på storheter som Carl Peter Thunberg eller Johan Afzelius, studerade mineralsamlingar, gick på föreläsningar eller for runt i bygderna för att söka spåren efter Linné. Naturligtvis var man intresserade av ”the ancient Upsal”, ”le vieux Upsal” och dess hedniska tempel.

    För många av dem blev besöket i Gamla Uppsala inte alltid vad de hade tänkt sig. Den ryktbara platsen som fått så stor uppmärksamhet i många av de standardverk som författades i Europa under 1700-talet, motsvarade inte alls deras förväntningar. Även om ingen längre trodde sig få se ett landskap som motsvarade Rudbecks löjeväckande framställningar, kunde man åtminstone förvänta sig att svenskarnas ”uråldriga huvudstad” skulle framstå som just en sådan. Istället konstaterade man att Gamla Uppsala bestod av tre högar, en fallfärdig kyrka, och att trakten befolkades av fattiga satar och ”miserable half-starved horses”. I sin dagbok skrev Elizabeth Mary Grosvenor Westminster:

    Nothing can be uglier than the country about here, it is a dead flat, without a tree…[4]

    Några bland de mest berömda resenärerna, som Nathaniel Wraxall, insåg saken tidigt och åkte inte ens dit. Edward Daniel Clarke konstaterade lakoniskt att han nog skulle ha farit till Gamla Uppsala, om det överhuvudtaget hade varit värt besväret. Andra resenärer passerade bara förbi och noterade vad de sett i farten – Fortia de Piles hade noterat högarna, Ida Pfeiffer hade sett kyrkan skymta förbi. Sådant kunde i och för sig straffa sig – den tyske skriftställaren Johan Gottfried Seume, som påstod att han hade besökt Gamla Uppsala 1805, kunde svära på att Kungshögarna bara var två till antalet. Det var inte mycket bättre ställt med hans landsman, baron Carl Theodor von Hallberg-Broich, som rapporterade att det överhuvudtaget inte fanns några fornlämningar i Gamla Uppsala.

    Av sådana resenärer får vi inte lära oss särskilt mycket kan man tycka, men man behöver ju inte alltid läsa dem för att de ska överraska oss med nya uppgifter – vi kan lika gärna läsa dem för att se hur de förhåller sig till de gamla. Det är i den stunden de blir riktigt intressanta. Även om Aaron Burr inte mer i detalj berättade vad som fick honom att vara kritisk, så inser vi att han – bortsett från krusbären – inte var den som svalde saker och ting.

    En annan intressant skildring, som dessutom erbjuder ett visst djup, författades av den liberale journalisten från Berlin, Theodor Mügge. För de pengar han hade tjänat på sin roman Toussaint beslutade han sig för att göra en resa till Sverige under 1843-1844. Theodor Mügge gjorde en hel del intressanta observationer och kommentarer om liderligheternas spel, inte minst kring den obegripliga rysskräcken och de skandinavistiska känslostormarna vid denna tid. Naturligtvis stannade Mügge till i Gamla Uppsala. Men det var sent på dagen, solen färgade redan högarna röda, och på färden mot det nya Uppsala berättade hans skjutsbonde allt han visste om högarna och dess historia. På den tiden det var skog här, berättade bonden, träffades svearna här. Här hölls ting, här skedde kungavalet och här höjdes kungen upp på en sten på en av högarna. Allt detta, berättade den unge mannen, hade han fått lära sig av de äldre och i skolan. När den unge mannen förde vikingalynnet på tal och berättade om de krigiska lekarna som hans förfäder roat sig med vid högarna, insåg Mügge myternas grepp om den unga kusken, myter som bonden omedvetet mobiliserade mot det som man hade sagt åt honom att frukta. Han ville nämligen göra som sina förfäder, han ville också slåss – mot ryssen.

    Den arme ynglingen! Redan hade han rysshatet i hjertat – ett hat, hvilket folk emot folk oförskylt bär, emedan de plikta för deras skuld, hvilka, såsom oinskränkta herrar, drifva öppen handel med de lydande trälarnas blod.

     

    Från tvivlare till fantaster

    Den bildade grupp som reste genom Sverige ville gärna bilda sig en egen uppfattning om saker och ting, man undersökte Gamla Uppsala kyrkas tornparti (det som påstods tillhöra det gamla ”hednatemplet”. Man hade resonerat kring myterna – någon hade konstaterat att myterna kunde gå i vinterdvala om tiderna var gynnsamma, någon annan insåg hur lätt de förhistoriska monumenten och myterna kring dem kunde väckas till liv igen om man bara framkallade de rätta vanföreställningarna i tider av hot.

    I sin Handbok för resande i Sverige (1838) skrev Abraham Bohlin om Gamla Uppsala, det näst äldsta konungasätet i Sverige – Sigtuna räknas så gott som alltid som det äldsta vid denna tid. Han finner kungshögarna och Tingshögen intressanta och sevärda men när det gäller kyrkan svävade han på målet och använder ganska tidstypiska formuleringar som anses och skall fordom ha varit osv. Han drar sig inte för att komma med en och annan personlig reflektion:

    Af den så mycket omtalta gamla herrligheten finnes dock nu intet spår: kyrkan är obetydlig, och de antiqviteter der visas utan allt konstvärde, och i allmänhet af intet värde, om ej för särdeles lättrogne antiqvarier.

    Även hos de tidiga resenärer som inte ifrågasatte saker och ting med några större åthävor var språket avvaktande. Man beskriver vad man ser och nöjer sig ofta med att konstatera att högarna ”are of a conical shape” men tillägger gärna att de ”are of an age, too distant to be known by any record or tradition.”

    I det här avseendet, och i många andra, går det en tydlig skiljelinje mellan de tidiga resenärerna och många av dem som for hit under den senare delen av 1800-talet. Dessa reseberättelser är ju i grund och botten också skildring-ar av en helt annan sorts resa, en vandring som börjar i upplysningsförnuftets rationella observationer, som tar vägen förbi romantiken, gör sina uppehåll i realismen för att slutligen hamna i impressionismens snabbt flyende landskap. Hade de nedtecknat sina skildringar i notskrift hade det varit en resa som börjar med Haydn och slutar med Debussy.

     

    Mot mörkare tider?

    Vid mitten av 1800-talet hade Gamla Uppsala, myterna kring henne och det forntida Skandinavien fått en helt annan uppmärksamhet. Det är nu vi ser spår av vad man idag skulle kalla faktaresistens. Ju närmare 1900-talet vi kommer, desto fler inslag av känslor och intuition. Man såg saker som inte gick att se. De skrämmande inslagen blir fler. Det som tidigare hade varit en fullt rationellt utformad plats – gravar åt kungarna, ett tempel åt gudarna och en tingshög för folket – började nu svepas in i ett oförklarligt och allvarligt forntidsdis. Det märks inte minst i fråga om människooffren – de hängde inte längre samman med tingsförhandlingarna, utan var resultatet av svårförklarade, grymma kollektiva käns-lostormar. Även de mindre spekulativa besökarna, som den mycket respekterade fransk-amerikanske antropologen – och gorillaexperten – Paul du Chaillu (1881), flyttade fokus från Tingshögen till Offerlunden. Nu lyssnade man till sin ”inre” röst, till inbillningen, till det subjektiva och godtyckliga. Charles Loring Brace (1857) är djupt betagen av kyrkan och kallar den högtidigt för Odens Nationaltempel. Den innerligt berörde, smått impressionistiske Maturin M. Ballou (1887) hade häpnat över hur de minst 2000 år gamla väggarna i kyrkan hade talat till honom.

    Inslagen av kritik eller skepsis minskar dessutom påtagligt och när tvivlet någon gång väl uppenbarar sig tycks det sällan vara särskilt rationellt grundat – Mary Amelia Stone (1885) förhöll sig exempelvis skeptisk till mytbildningen, men det var mer en känsla hon hade, hon visste inte varför.

    Den mytologiska inramningen fick inte så få av den forntidsvurmande delen av den internationella menigheten att tappa fattningen, även om få gick så långt som den amerikanske genealogen Albert Welles, han som hävdade att president George Washington i rakt nedstigande led härstammade från Oden och att Gamla Uppsala kyrka därför var en del av det amerikanska kulturarvet. Ytterligare några såg en annan av platsens potential. Gamla Uppsala, skrev William Widgery Thomas (1893), kunde mycket väl ha varit den ariska rasens vagga. Den framväxande eugeniska forskningen skulle få många amerikaner och engelsmän att hävda sitt skandinaviska arv och stå mållösa inför synen av det som påstods vara den nordiska rasens ur-helgedom.

    Den kanske mest representativa av det sena 1800-talets skildringar författades av New York Times korrespondent Jonathan Sturges. Sturges, som besökte Göteborg, Stockholm och Uppsala året 1887, beskrev i tidningen hur han under en strålande brittsommardag, och fylld av bekymmerslös munterhet, beslutade sig för att göra en utflykt till ”the cradle of the old Scandinavian faith.” Men när han närmade sig Gamla Uppsala fylldes han av en oförklarlig, smått hotfull ”somberness”. Kungshögarna kastade mörka skuggor över det leende landskapet, han fylldes av obehag och fick dunkla tankar i sinnet. Han stod där på ”Odin’s grave” och betraktade allt samman, kyrkan med sina rester av det hedniska templet, de små unga träd som utgjorde resterna av den förskräckliga lunden. Han såg framför sig Oden, ”the fearful father of slaughter”, Tor som for runt med sin hammare ”which he hurled with thundering noises” och Frej, ”represented as hermaphrodite.”

    Sturges sparade inte på blodiga beskrivningar av människooffret, de skoningslösa prästerna som släpade de hjälplösa offren in i lundens skuggor. Sedan väcktes han tillbaka till verkligheten av ljudet av fredligare aktiviteter, han hörde ljudet av tröskande slagor, och fick syn på en liten blåklocka som han böjde sig ner för att plocka.

    Den fragile Sturges var New York-konstnärernas favorit och kanske var det främst för dem han skrev. Men även om skildringen är litterär, och bär på just de enkla stilistiska drag som man kan kräva av någon som tydligen ägnat en avsevärd del av sitt liv åt att studera Guy de Maupassant, är det en mycket representativ skildring av det sena 1800-talets syn på Gamla Uppsala.

     

    Nationalism i ruiner

    Nationalismen kräver ruiner, lämningar och förment ”uråldriga” traditioner, men för att de ska kunna fungera som genealogisk sammanhållningsmyt förutsätter det att man hjälper historien på traven – utan ett betydande mått av fantasi, i värsta fall fusk eller osannolika jämkningar faller det nationalistiska bygget samman. Det gäller i hög grad även Adam av Bremens berättelse – som man egendomligt nog började översätta på ett sätt som avvek från den latinska texten. Han är den ende som nämner vilka aktiviteter som pågick i det forntida Uppsala, men trots att det är alldeles uppenbart att det “hednatempel” han nämner är en salsbyggnad – inte ett gigantiskt tempel av guld – och trots att det framgår att de “människooffer” han nämner är människor som avrättats vid tingsförhandlingarna, fick de våldsamma, irrationella feltolkningarna en enastående betydelse i denna idévärld – det var en av orsakerna till varför de än idag anser att arkeologin anstränga sina ögon för att urskilja spåren av “hednatemplet”.

    Somliga extremister – som Rutger Essén – var så förtvivlad över källornas antydningar om folkvälde och proto-demokratiska institutioner, att han drog slutsatsen att den äldre historien kort och gott var förfalskad – ett i desperation tillgripet ”politiskt reklamtrick”, allt för att tjäna kommunismen och demokratin, vilket bland åtskilliga högermän ansågs vara synonyma begrepp. I Esséns ögon var svensken ”ett sovande folk” som strävade efter välfärdssamhället utan att röra ett finger. Ikke Ryding, skribent i det fascistiska Vägen Framåt, hävdade att Olaf den Heliges saga bevisade att det ”inte fanns någon laglig form, varigenom menigheten kunde utöva inflytande” trots att sagan ifråga just hade bevisat detta.

    Att avfärda allt som tog sig formen av vad som kunde påminna om sentida demokrati som ”ceremonier” eller ”ritualiserade” val där utgången var given på förhand, är ett motiv som naturligtvis inte alltid behövde framföras av personer som var högerextremister, men som definitivt kom i par med antidemokratisk, högerextremistisk forntidsuppfattning och människosyn. Ett annat genomgående drag är att framställa de forntida aktiviteterna bortom all rationalitet, betona det bestialiska, irrationella, ”massorna som eldas till extas” och helt och hållet göra den obegripliga, grymma, intuitiva och irrationella järnåldern till något man framställer som ideal.

     

    Har historien någon framtid?

    Det finns inga kulturer som inte sätter goda relationer till främlingar högt och anledningen är naturligtvis både evolutionär och social. Trots att vi har den kunskapen, har det åter blivit populärt att framställa människan som en irrationellt krigisk varelse som utövar våld av fullkomligt obegripliga skäl – tyvärr är det är en myt som odlas även av somliga populariserande arkeologer.

    Men det är som sagt en evolutionär – och historisk omöjlighet. Med “survival of the fittest” avses aldrig fysisk styrka eller stridsberedskap, utan förmågan att kommunicera, att koordinera sina gemensamma ansträngningar och för att dela kunskaper och erfarenheter med varandra. Om vi inte hade gjort det så hade människan för länge sedan dött ut som art. Människan är en social och enastående kommunikativ varelse som odlat sin mänsklighet genom ett stort mått av tolerans, nyfikenhet och en nästan barnslig förtjusning över allehanda nymodigheter – tolerans har varit, är och kommer att vara ett imperativ så länge det finns människor. Människan vill inte leva i utopiska, isolerade samhällen – inte bara för att vi erfarenhetsmässigt vet att lyckoriken är skräckvälden. Vi rör oss, vi måste förändra och förbättra, vi måste drömma om ett land på andra sidan havet och vi måste få fundera över livets stora gåtor – isolerade lyckoriken skulle kväva oss, hur förändrar man något som påstås vara perfekt?

    Få av oss skulle finna oss tillrätta i det Vikingatida Skandinavien. Vi skulle ha åtskilliga problem att acceptera maten, smutsen – och inte minst: odörerna. Och vi skulle säkert bli en smula bekymrade om vi blev beordrade att inställa oss på tinget i Uppsala, för man vet aldrig hur sånt slutar.  Att diskutera civilisationsprocesser är en sak, det är möjligt att den yngre järnåldern var en våldsam tid, men den kan knappast ha varit mer våldsam än den tid vi själva lever i.

    PS!

    För den som älskar skönlitterära skildringar av forntid finns det en bra och enkel tumregel som ger en antydan om ifall beskrivningen av människorna som levde under den är rimlig eller inte: Om skildringen av människorna skulle kunna vara beskrivningen av dina grannar, så är den förmodligen ganska trovärdig. Om dina grannar beter sig som barbarer, lägg ifrån dig boken och ring polisen.

     

     

     

     

     

    Scheduled for publication  April 2019 – title “Don’t f#ck with our Vikings…”.

    Translator: Lisa W. Geffen, NBC-Script ©

    [1] Translator’s Note: The description of the Old Uppsala’s historic significance omitted. /LWG

    [2] Translator’s note: Not sure about this. But it’s kind of fun 😉 /LWG

    [3] Translator’s Note: This section is taken directly from your dissertation. /LWG

    [4] Translator’s Note: You wanted to keep the English text, right?

     

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *