De vittberesta tvivlarna

     

    Den 12 augusti 1809 beslutade sig den förre amerikanske vicepresidenten Aaron Burr för att besöka Gamla Uppsala.  Burr – för övrigt den ende amerikanske vicepresident som utmanat en politisk motståndare på pistolduell (och vunnit)   – hade gått runt några dagar i Uppsala och sett det mesta som var värt att se, och nu ville han undersöka Gamla Uppsala kyrka eftersom han hört att den en gång i tiden hade utgjort guden Tors antika tempel.

    Väl framkommen hade han blivit skeptisk. Han konstaterade att kyrkan visserligen var gammal, men absolut inte så gammal. En eller annan sten hade kanske tillhört Tors tempel, men kyrkan i sig måste ha blivit rest för högst 500 år sedan.  Burr återvände för övrigt till Gamla Uppsala den 25 augusti, men om detta besök har han inget att berätta, inte mer än att han i en trädgård hade funnit en buske med väldigt goda krusbär.

    Aaron Burr sällade sig till den långa rad med utforskare, upptäckare och resenärer som under 17- och 1800-talet reste till platser och länder som ingen tidigare sett någon större vits med att besöka eller som man bara rest igenom på väg till de verkliga sevärdheterna. Nu låg de på knä och studerade plantor, klättrade i berg för att hitta ovanliga mineraler, sökte efter floders källor, studerade sedvänjor och språk eller genomsökte biblioteken och de antikvariska samlingarna. Andra var mer intresserade av naturtillgångar, infrastrukturer, demografin, det politiska läget eller det andliga tillståndet i de länder och kontinenter de besökte. Somliga reste för att de ville stilla sin äventyrslystnad, andra för att söka efter resenärer som inte hade återkommit. De lämnade efter sig en respektingivande mängd av reseskildringar – brev, dagboksanteckningar, artiklar, vetenskapliga utredningar eller mer litterärt orienterade beskrivningar om allt de såg, hörde och upplevde. Vetenskapsmän, skönandar eller charlataner – vilka de än var ägde deras berättelser en sällsam tjuskraft – reseskildringen skulle komma att bli en av de mest populära litterära genrerna. Några av dessa berättelser, fler än vi tror, handlar om svenskarnas myter om sin egen forntid.
    Dessa reseberättelser är i grund och botten också berättelser om en helt annan sorts resa, en vandring som börjar i upplysningsförnuftets rationella observationer, som tar vägen förbi romantiken, gör sina uppehåll i realismen för att slutligen hamna i impressionismens snabbt flyende landskap.

    Fördelen med Norden var att det tedde sig obegripligt exotiskt, samtidigt som det inte låg så värst långt bort. Det enda som kunde göra äventyret lite riskabelt var den beryktade kölden och vintermörkret, men det fanns ingen malaria här och infödingarna var inte ett dugg skräckinjagande. En nordisk Grand Tour omfattade resor utmed de norska fjordarna, genom Lappland och genom den finska vildmarken. I Sverige for man gärna till dramatiska platser, till Trollhättefallen eller Dannemora. För akademikerna var Uppsala ett självklart mål. Här ägnade de dagar och veckor i biblioteket, uppsökte kollegor, studerade samlingar eller for runt för att gå i Linnés fotspår. Naturligtvis var man intresserade av ”the ancient Upsal”, ”le vieux Upsal” och dess hedniska tempel – på denna vederstyggliga hedniska plats kunde man kanske komma de verkliga svenskarna lite närmare in på livet.

    För många av dem blev besöket i Gamla Uppsala inte alls vad de hade tänkt sig. Den ryktbara platsen som fått så stor uppmärksamhet i många av de standardverk som författades i Europa under 1700-talet, motsvarade inte alls deras förväntningar. Även om ingen längre trodde sig få se ett landskap som motsvarade Rudbecks framställningar, kunde man åtminstone förvänta sig att svenskarnas ”uråldriga huvudstad” skulle framstå som just en sådan. Istället konstaterade man att Gamla Uppsala bestod av tre högar, en fallfärdig kyrka, och att trakten befolkades av fattiga satar och ”miserabla halvsvultna hästar”. I sin dagbok skrev Elizabeth Grosvenor:

     

    ”Nothing can be uglier than the country about here, it is a dead flat, without a tree…”

     

    Några av de mest berömda resenärerna, som Nathaniel Wraxall, insåg saken tidigt och åkte inte ens hit. Edward Daniel Clarke konstaterade lakoniskt att han nog skulle ha farit till Gamla Uppsala om det överhuvudtaget hade varit värt besväret. Andra resenärer passerade bara förbi och noterade vad de sett i farten – Fortia de Piles hade noterat högarna, Ida Pfeiffer hade sett kyrkan skymta förbi. Sådant kunde i och för sig straffa sig – den tyske skriftställaren Johan Gottfried Seume, som påstod att han hade besökt Gamla Uppsala 1805, kunde svära på att Kungshögarna bara var två till antalet.

    Av sådana resenärer får vi inte lära oss särskilt mycket kan man tycka, men man behöver ju inte alltid läsa dem för att de ska överraska oss med nya uppgifter – vi kan lika gärna läsa dem för att se hur de förhåller sig till de gamla.
    Det är i den stunden de blir riktigt intressanta.

    Resenärerna

     

    Under 1700-talet hade Rudbecks hisnande hypoteser grundligt avfärdats av storheter som Vosgien och den dråplige brittiske historikern Edward Gibbon. Men några detaljer ägde fortfarande tjuskraft – som exempelvis idén om att Gamla Uppsala kyrkas tornparti utgjorde resterna av det omtalade hednatemplet. Detta var dock inte alls, vilket ofta sägs, Rudbecks idé. Redan 1653 hade Bulstrode Whitelocke, Englands ambassadör i Sverige, konstaterat att så var fallet.

    Men nu förhöll man sig avvaktande – även om Aaron Burr inte mer i detalj berättade vad som fick honom att anse att uppgifterna om kyrkans ålder var överdrivna, så inser vi att han – bortsett från krusbären – inte var den som svalde saker och ting. Även de övriga resenärerna tycks ha haft blicken på sådant som i allt för hög grad tedde sig dunkelt och tvivelaktigt.

    En av de mer läsvärda reseskildringarna författades av den engelske konstnären Robert Ker Porter. Skildringen är inbjudande av flera skäl. Redan på vägen till Gamla Uppsala fick han bilder och associationer i huvudet – han blev överlycklig när han tänkte på de blodiga slag som hade utspelats här på Fyrisvall.

    “The plain of Furisval! What can be better?
    How sonorous, how wild, how descriptive of deeds of arms!
    Don Quixote would have run mad upon it.”

     

     

    Bortsett från funderingarna över Cervantes och Fyrisvalls litterära kvaliteter, noterade Porter åtskilligt annat. Kyrkan, vars skevhet Porter noterade, var i ett miserabelt skick. Han ifrågasatte inte med några större gester att tornpartiet verkligen var äldre än den övriga kyrkan, men han förundrades över det ”brutala byggnadssättet”. De äldsta delarna kunde knappast ha varit konstruerat av ”asiaten” Frej eftersom den asiatiska byggnadskonsten stod på en helt annan nivå. Skriftställaren Johann Gottfried Seume knorrade över att ”några drömmande fanatiker” hade försökt inbilla världen att kyrkan i Gamla Uppsala restes omedelbart efter syndafloden och han misstänkte att de säkert hade gått ännu längre tillbaka i tiden om bara Bibeln hade tillåtit det.

    En annan intressant skildring, som dessutom erbjuder ett visst djup, författades av den liberale journalisten från Berlin, Theodor Mügge. För de pengar han hade tjänat på sin roman Toussaint beslutade han sig för att göra en resa till Sverige under 1843-1844. Theodor Mügge gjorde en hel del intressanta observationer och kommentarer om liderligheternas spel, inte minst kring den obegripliga rysskräcken och de skandinavistiska känslostormarna vid denna tid.  Naturligtvis stannade Mügge till i Gamla Uppsala. Men det var sent på dagen, solen färgade redan högarna röda, och på färden mot det nya Uppsala berättade hans skjutsbonde allt han visste om högarna och dess historia. På den tiden det var skog här, berättade bonden, träffades svearna här. Här hölls ting, här skedde kungavalet och här höjdes kungen upp på en sten på en av högarna.  Allt detta, berättade den unge mannen, hade han fått lära sig av de äldre och i skolan. När den unge mannen förde vikingalynnet på tal och berättade om de krigiska lekarna som hans förfäder roat sig med vid högarna, insåg Mügge myternas grepp om den unga kusken, myter som bonden omedvetet mobiliserade mot det som man hade sagt åt honom att frukta. Han ville nämligen göra som sina förfäder, han ville också slåss – mot ryssen.”Den arme ynglingen! Redan hade han rysshatet i hjertat – ett hat, hvilket folk emot folk oförskylt bär, emedan de plikta för deras skuld, hvilka, såsom oinskränkta herrar, drifva öppen handel med de lydande trälarnas blod.”

     

    Det fanns åtskilligt annat som man betvivlade. Inte minst den träfigur som påstods föreställa guden Tor, som för övrigt ännu finns att beskåda i Gamla Uppsala kyrka. Eric Dahlberg hade gjort den världsberömd i sitt Sueciaverk, och om uppgifterna stämde utgjorde det den enda då kända representationen av en nordeuropeisk gudom, det mest påtagliga vittnesmålet om forntida bilddyrkan. Den annars så kritiske Clarke betraktade den som Sveriges mest intressanta antikvitet. Alla var inte lika entusiastiska, Ida Pfeiffer avfärdade den som ett klumpigt snickeriförsök och tyckte att den mer lämpade sig som fågelskrämma. Küttner var inte särskilt intresserad av den, men hade ändå ägnat den ett närmare studium eftersom en vän hade bett honom om det. Vännen misstänkte att det snarare än Tor, skulle föreställa Kristus. Küttner kom fram till att vännen säkert hade rätt, det var fråga om en klumpig, stympad figur av ek, vars ansikte och skägg bar en ”slående likhet” med Jesus. Argumenten var tydligen övertygande, inte ens de drömmande resenärerna från det sena 1800-talet tycks ha ägnat ”Tors avbild” något större intresse.

    I sin Handbok för resande i Sverige (1838) skrev Abraham Bohlin om Gamla Uppsala, det näst äldsta konungasätet i Sverige – Sigtuna räknas så gott som alltid som det äldsta vid denna tid. Han finner kungshögarna och Tingshögen intressanta och sevärda men när det gäller kyrkan svävade han på målet och använder ganska tidstypiska formuleringar som ”anses” och ”skall fordom ha varit…” osv. Men han drar sig inte för att komma med en och annan personlig reflektion:

    ”Af den så mycket omtalta gamla herrligheten finnes dock nu intet spår: kyrkan är obetydlig, och de antiqviteter der visas utan allt konstvärde, och i allmänhet af intet värde, om ej för särdeles lättrogne antiqvarier.” 

    Även hos de tidiga resenärer som inte ifrågasatte saker och ting med några större åthävor var språket avvaktande. Man beskriver vad man ser och nöjer sig ofta med att konstatera att högarna ”are of a conical shape” men tillägger gärna att de ”are of an age, too distant to be known by any record or tradition.”

     

    Illusionernas harmoni

    Vid mitten av 1800-talet hade Gamla Uppsala, myterna kring henne och det forntida Skandinavien fått en helt annan uppmärksamhet.  Redan 1851 hade lundaprofessorn C G Brunius punkterat myten om att det berömda ”Hednatemplet” ingick i Gamla Uppsala kyrkas murverk. Man skulle kunna få för sig att dimman därmed hade lättat, men här går en tydlig skiljelinje mellan de tidiga resenärerna och många av dem som for hit under den senare delen av 1800-talet. Fakta och väl underbyggda slutsatser fick allt oftare stryka på foten.

    Uppsala högar hade fått pryda frontespisen i John Lubbocks märkliga syntes ”Pre-historic times”.  Paul Henri Mallets ”Monuments de la mythologie” (1756) hade fått en förnyad aktualitet när den med titeln Northerns Antiquities utkom i en andra engelsk upplaga 1846. Geijers ”Svea Rikes häfder”(1825) och ”Svenska folkets Historia” var verk som tidigt översattes till exempelvis tyska och franska.  De hade gjort ett oerhört intryck, i den amerikanska tidskriften ”The American Whig review”  som ängsligt rapporterade om Geijers hälsotillstånd under våren 1847, kallade honom ”the author of what is unquestionably the best history of Sweden ever written.”  Även Tegnérs Frithiofs Saga var vida spridd. Många utländska gäster var dessutom tydligt påverkade av Benjamin Thorpes ”Northern Mythology” (1851) och Jacob Grimm ”Deutsche Mythologie”(1835).

    I det här avseendet, och i många andra, går det en tydlig skiljelinje mellan de tidiga resenärerna och många av dem som for hit under det förra sekelskiftet.

    Mörkare tider

    Ju närmare 1900-talet vi kommer, desto fler inslag av känslor och intuition. Man såg saker som inte gick att se. De skrämmande inslagen blir fler. Det som tidigare hade varit en fullt rationellt utformad plats – gravar åt kungarna, ett tempel åt gudarna och en tingshög för folket – började nu svepas in i ett oförklarligt och allvarligt forntidsdis. Det märks inte minst i fråga om människooffren – de hängde inte längre samman med tingsförhandlingarna, utan var resultatet av svårförklarade, grymma kollektiva känslostormar. Även de mindre spekulativa besökarna, som den mycket respekterade fransk-amerikanske antropologen – och gorillaexperten – Paul du Chaillu, flyttade fokus från Tingshögen till Offerlunden.   Nu lyssnade man till sin ”inre” röst, till inbillningen, till det subjektiva och godtyckliga. Charles Loring Brace (1857) är djupt betagen av kyrkan och kallar den högtidigt för Odens Nationaltempel.  Den innerligt berörde, smått impressionistiske Maturin M. Ballou (1887) hade häpnats över hur de minst 2000 år gamla väggarna i kyrkan hade talat till honom. Inslagen av kritik eller skepsis minskar dessutom påtagligt och när tvivlet någon gång väl uppenbarar sig tycks det sällan vara särskilt rationellt grundat – Mary Amelia Stone (1885) förhöll sig exempelvis skeptisk till mytbildningen, men det var mer en känsla hon hade, hon visste inte varför.

    Den mytologiska inramningen fick inte så få av den forntidsvurmande delen av den internationella menigheten att tappa fattningen, även om få gick så långt som den amerikanske genealogen Albert Welles, han som hävdade att president George Washington i rakt nedstigande led härstammade från Oden och att Gamla Uppsala kyrka därför var en del av det amerikanska kulturarvet.  Ytterligare några såg en annan av platsens potential. Gamla Uppsala, skrev William Widgery Thomas (1893), kunde mycket väl ha varit den ariska rasens vagga.  Den framväxande eugeniska forskningen skulle få många amerikaner och engelsmän att hävda sitt skandinaviska arv och stå mållösa inför synen av det som påstods vara den nordiska rasens ur-helgedom. Den sortens synpunkter är dock inte särskilt vanliga.

    Den kanske mest representativa av det sena 1800-talets skildringar skrevs av New York Times korrespondent Jonathan Sturges som besökte Uppsala 1887. Sturges beskrev hur han under en strålande brittsommardag, och fylld av bekymmerslös munterhet, beslutade sig för att göra en utflykt till ”the cradle of the old Scandinavian faith.” Skildringen bär på just de enkla stilistiska drag som man kan förvänta sig av någon som tydligen ägnat en avsevärd del av sitt liv åt att studera Guy de Maupassant och är även i övrigt den mest representativa av dessa sena skildringar.

     

     

     

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *