Det här är berättelsen om nazitysk infiltration, en vilsekommen student, en beskedlig professor och en folkilsken antikvarie. Jag ska beskriva den tyska infiltrationen, den sk. ”akademikernazismen” och det betydligt starkare akademikermotståndet i en annan artikel på denna hemsida.

En oktoberdag 1941 vandrade Sune Lindqvist och Peter Paulsen runt i Gamla Uppsala. Valet av utflyktsplats var ganska naturlig, de var bägge professorer i arkeologi, Lindqvist i Uppsala och Paulsen vid universitet i Rostock. Det var en sällsynt vacker dag, solen glittrade från en klar brittsommarhimmel, Paulsen njöt av de ljumma vindarna och förundrades över stillheten. En stillhet som han inte hade upplevt på många, många år.

Det finns berättelser – arkivfynd, notiser – där det triviala skymmer dramatiken i så hög grad att man nästan inte märker att något överhuvudtaget har hänt, trots att det just har öppnats ett hissnande bråddjup framför fötterna. Berättelsen om besöket i Gamla Uppsala var en sådan, för även om den där oktoberdagen var mild och vacker, fanns det ett betydande problem med Paulsens besök. Det bestod inte bara i det faktum att Peter Paulsen var SS-Sturmbahnführer och tillhörde Himmlers personliga stab, utan att han just gjort sig skyldig till omfattande krigsförbrytelser. Hösten 1939 hade han på Himmlers uppdrag farit runt i Polen och plundrat museer, arkeologiska samlingar, kyrkor, synagogor, bibliotek, slott och privata samlingar. En av Paulsens största plundringsbedrifter var stölden av altaret Wit Stwosz från S:t Mariakatedralen i Krakow, vilken han levererade till Berlin den 14 oktober 1939. Hans framfart i övriga Polen måste betraktas som ett av de mest omfattande kulturrånen i mänsklighetens historia. Han drog sig inte ens för att förstöra arkeologiska lämningar om de inte föll Himmler eller Rosenberg i smaken. Hans SS-kamrater i Ukraina hade haft det ännu mer arbetsamt, bara några dagar tidigare hade de mördat 33,771 judar i Babi Jar. Men nu gick alltså SS-Sturmbannführer Paulsen runt där i Gamla Uppsala i all högönsklig frid och småpratade med Sune Lindqvist.

Med jämna mellanrum uppstår det en diskussion om svenska akademikers förhållande till Nazityskland. Oavsett om man finner ämnet angeläget eller uttömt kan man åtminstone inte klaga på antalet studieobjekt: Det råder ingen som helst brist på akademiker som engagerade sig i högerextrema rörelser och som knappt hunnit hem från Tyskland innan de for dit igen. Självfallet skulle de som låtit sin tyskvänlighet övergå till öppen nazism försöka sopa igen spåren efter sig efter kriget – och några av dem lyckades alldeles utmärkt. De som tindrat inför åsynen av fackeltågen, svastikan och det eviga gapandet hade – som genom något divinatoriskt ingripande – förvandlats till föredömliga demokrater. Om de någon gång skulle påminnas om att de i början av kriget hade jublat över Hitlers framgångar, kunde de alltid peka på någon annan som hade jublat högre.

En av dem som drabbats av detta fingerpekande är just Sune Lindqvist. Han hade onekligen skenet emot sig, och man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att dra en och annan slutsats om Lindqvists politiska hemvist.  Men menar man allvar när man säger att det som hände under dessa decennier aldrig får falla i glömska, kan det ligga en poäng i att handskas varsamt med minnena.

Fem år efter krigsslutet, skrev Peter Paulsen ett brev till Sune Lindqvist i vilket han berättade att han hade lagt märke till att Lindqvist inte varit lika entusiastisk över den där utflykten till Gamla Uppsala som han själv. Först nu ”förstod” han varför. När han själv hade njutit av stillheten i Gamla Uppsala den där brittsommardagen 1941 hade han inte insett vilka svårigheter och faror han utsatte Sune Lindqvist för – tänk om säkerhetspolisen hade sett dem, då hade Lindqvists samröre med honom blivit avslöjat!
Paulsen behövde inte oroa sig över det – Lindqvist hade redan förberett Säkerhetstjänsten på Paulsens besök – vartenda ord finns nedtecknat.

Infiltration

Efter Hitlers makttillträde fick de akademiska utbytesorganisationerna liksom de tysk-nordiska kulturella institutionerna helt nya instruktioner. En efter en avsattes ledare för exempelvis den organisation som svarade för det tyska akademiska utbytet, DAAD, och relativt harmlösa organisationer som Nordische Gesellschaft omformades till veritabla propagandabyråer. Med tiden fick de ytterligare en uppgift: att kartlägga och bearbeta den skandinaviska akademikerkåren. Korrespondensen mellan nordiska forskare under trettiotalet och de tidiga krigsåren uppvisar en uppseendeväckande godtrogenhet. De var genomgående kritiska, men övertygade om att de kunde skilja vetenskap från politik, ansåg sig många vara immuna mot propagandainslagen i den tyska vetenskapen. Att den allt oftare började visade prov på systematiskt forskningsfusk, betraktades av flera som en ”obildad revolutionsföreteelse” som säkert skulle gå över när det ”råa och ohyfsade fått stånga sig trött”.

Infiltrationen av svensk arkeologi präglades i stor utsträckning av den betydande rivaliteten mellan Himlers SS-Ahnenerbe och NSDAPs och Rosenbergs Reichsbund für Deutsche Vorgeschichte. I den kampen fick svensk arkeologi spela rollen av både Kunigunda och baron Thunder-ten-Tronckh. Den mest tongivande personen i detta sammanhang var Hans Reinerth, Reichsbunds ledare. Han var, om vi får tro den okände författaren av 1939 års Denkschrift über Vorgeschichte, oerhört impopulär. Motsättningarna hade börjat redan 1933 och orsakerna går att finna i både personligheterna, ärelystnad och organisatoriska tillkortakommanden. I Reichsbund… kunde även arkeologer som inte var partimedlemmar – ”Nicht-Parteigenossen” – arbeta, medan SS-Ahnenerbe som förutom SS-personal lockade till sig personer med smak för våldsamheter, som SA-medlemen Herbert Jahnkun – högt aktad i Sverige, mindre aktad i Danmark, Norge och i synnerhet inte av de ukrainska judarna. Reinerth var inte mindre nationalsocialist, men i den särskilda dossier som tyska Sicherheitsdienst upprättade över tyska arkeologer återfinns Reinerths personakt. Notisen är förmodligen införd 1939, dvs just när Reinerth började göra sig påmind i Norden. SD konstaterade korthugget att det fanns allvarliga anklagelser mot honom, man hade djupaste betänkligheter både beträffade hans vetenskapliga integritet och ideologiska pålitlighet.

Men får man tro de rapporter som tyska tjänstemän och akademiker sände hem till Berlin, gav den omfattande insatsen mot Sveriges universitet ett mycket klent resultat. Det motstånd som visades i Uppsala eller Linköping 1943, kravallerna i Trelleborg, Göteborg, Stockholm kunde rimligtvis inte missförstås. Efter de brutala övergreppen mot studenter och forskare vid Oslo Universitet senhösten 1943, utfärdade de svenska universiteten en mer eller mindre total kulturbojkott mot Nazityskland. En av de mest drivande gestalterna bakom infiltrationen av universitet och högskolor var legationssekreteraren Hermann Kappner. Denne bearbetade de svenska universiteten hårt, men kom aldrig särskilt långt. Kappner klagade över att han i den svenska vänsterpressen (d.v.s. den liberala) utmålats som ”ärkenazist och gestapoagent”.

Legationen i Stockholm beskrev i synnerhet Uppsala Universitet och Göteborgs Högskola i termer av antinazistiska motståndsfästen. De svenska arkeologiinstitutionerna anklagades för att infiltrera de norska och danska universiteten, där de – enligt bland annat Peter Paulsen – försökte grusa den ”Nordiska ödesgemenskapen” för att i stället återupprätta den sekelgamla Skandinavismen – en per definition anti-tysk rörelse.

Den man i första hand misstänkte för dessa antityska ”kampanjer” var ingen mindre än Sune Lindqvist. Och mycket riktigt – studerar man notiser och promemorior i SS och SD:s arkiv finner vi att man i Tyskland konstaterade att Sune Lindqvist stod i direkt opposition mot den nationalsocialistiska arkeologins grundsatser, han avfärdade tanken på att kultur skulle vara resultatet av ras, existensen av en ”ur-germansk” ledarprincip och den ”Nordiska Tankens” giltighet – hörnstenen i den nazistiska arkeologin. Han kritiserade också ”Siedlungsgeschichte”, ”mytosofin”, ”symbolforskningen” och de gotiska fantasierna – därmed hade han avfärdat både Reichsbund… och SS-Ahnenerbe. Han ifrågasatte inte sällan de ledande tyska arkeologernas kompetens. Framför allt hade man börjat misstänka att han gömde judiska och politiska flyktingar i sitt hem. Bestraffningen kommer i mars 1942. När Sune Lindqvist vill bjuda in danska arkeologer till Uppsala, däribland Brøndstedt och Troels-Smith, får dessa inget utresetillstånd. Inte heller får Sune Lindqvist inresetillstånd till Danmark i juni 1942.

Och det var en riktig iakttagelse. Sune Lindqvist hade visserligen framstått som tyskvänlig, kanske rent av fylld av beundran – fram till 1938 – därefter tycks han ha dragit öronen åt sig. Till råga på allt var Lindqvist ingift i den högerextrema smeten. Hans svåger, Carl-Erik Wilcke, var en av de ledande gestalterna SNF – skildrad av bl a Lena Berggren och Tobias Hübinette – och det var på inbjudan av Wilcke som Lindqvist höll en föreläsningsserie vid det protyska Manhem (en om möjligt ännu mer förvirrad samling människor). Vad få har noterat är att Lindqvist aldrig mer satte sin fot där. Sune Lindqvists hustru, konsthistorikern Ingeborg Wilcke-Lindqvist, hade ett komplicerat förhållande till sin bror. Så vitt jag har funnit var det först 1956 som hon berättade för sin släkt att hon och Sune hade skyddat judiska och politiska flyktingar i Uppsala under kriget. Tre av dessa har själva berättat om den tiden, däribland litteraturprofessorn Mogens Brøndsted, som tillsammans med sin mor Gerda, tvingades fly judeförföljelserna i Danmark.

Han var också den professor som först i hela landet upphörde med att ta emot tyska gästföreläsare. Åtskilliga av de tyska arkeologer som besökte Sverige var engagerade i SS och Walter Schellenbergs utlandsavdelning i Sicherheitsdienst. Det är exempelvis känt att Altheim och Trautmann bedrev avancerad underrättelseverksamhet, så även i Sverige. Men efter 1939 var dörren till Uppsala definitivt stängd – och i korrespondensen kan man följa tyskarnas förtvivlan. Och det är nu vi återkommer till den där spatserturen i Gamla Uppsala i oktober 1941.

Hotet

När Sune Lindqvist gick runt där i Gamla Uppsala med Peter Paulsen stod Sverige inför ett ytterst allvarligt militärt hot. Världsläget var inte sådant att en person som Paulsen kunde vandra omkring i Gamla Uppsala – ett militärt känsligt område – utan att ha ögonen på sig. Så var inte heller fallet. I själva verket hade den svenska säkerhetstjänsten mycket goda och initierade informationer om vad som rörde sig vid de svenska universiteten och högskolorna – i synnerhet arkeologin – och vad de såg hade redan tidigt oroat dem. De konstaterade de att den tyska arkeologin:

… arbetar intensivt för att få bättre gehör i nordiska vetenskapliga kretsar, och ett genomdrivande av den tyska synen på Nordeuropas äldsta historia skulle vara en betydande vinst för tysk propaganda i sin helhet genom att den tyska synen så småningom skulle vandra in i skolböcker, populärvetenskaplig litteratur, anvisningar för studiecirklar osv.

Hur denna infiltration och mentala snärjning rent praktiskt gick till hade man naturligtvis också inblick i. De konstaterade att avsikten från tysk sida var att knyta kontakter med akademiker som ”trots kriget och den tyska forskningens politisering” skulle ”träda i kontakt” med tysk ”forskning”. De hade också konstaterat att det överhuvudtaget inte gick att skilja mellan Tysklands kultur- och utrikespolitik, eftersom de i nazisternas ögon var ett och samma väsen. De visste också att de tyska arkeologerna agerade helt enligt spionvärvarkonstens alla regler: Vänskapsband som etablerats långt innan Hitler kom till makten utnyttjades systematiskt, man gjorde sig hela tiden påminda, pockade ständigt på uppmärksamhet, sände ut inbjudningar till konferenser och föreläsningsturnéer och förväntade sig självfallet att gästfriheten skulle återgäldas. Om offret för dessa ansträngningar, aldrig så tyskvänlig, började visa sig minsta tveksam till Hitlers framfart, intensifierades bara charmen. Som alltid lurade djävulen i detaljerna, man hade från tyskt håll en enastående förmåga att omärkligt tvinga in utländska gästföreläsare i besvärliga härvor av oönskade åtaganden.

Denna bild av vad som rörde sig vid de svenska universiteten under krigets första månader och inte minst den mycket omfattande infiltrationen kom från två mycket initierade källor. En av dessa var Sune Lindqvist.

”Fallet O”

 

Sommaren 1939 rådde det ingen större tvekan om att världen huvudlöst störtade mot ett nytt krig. Sverige hade knappast ett försvar värt namnet, men i de landsdelar som riskerade att bli de första att angripas vid ett eventuellt krigsutbrott, höll folk uppenbarligen ögonen öppna. Det är inte svårt att föreställa sig att arkeologer i fält riskerade att tilldra sig uppmärksamhet från den vaksamma allmänheten. Arkeologer – i synnerhet de som smög runt med kartor och inventerade fornlämningar – måste ju i rimlighetens namn ha betett sig underligt, och mycket riktigt var det just en arkeolog som sommaren 1939 fick en vaksam gotlänning att anmäla att det pågick misstänkta rörelser i trakterna söder om Ljugarn på sydöstra Gotland. En spröd, ”nästan feminin” ung man i glasögon hade fotograferat havsvikar från såväl land- som sjösidan, och eftersom vikarna i Gotlands sydöstra delar var känsliga ur försvarshänseende, rapporterades det hela till häradshövding Pfeiffer.

Pfeiffer var känd för att inte vila på hälarna och efter ett blixtsnabbt ingripande stod den unge mannen, en viss ”Eric O”, framför Pfeiffer. O förklarade för häradshövdingen att han var arkeolog och filosofie kandidat från Uppsala och arbetade med fornminnesinventering i När, Laur, Garda och Alskogs socknar och att det var av den anledningen han hade traskat runt i terrängen med både kartor och kamera.

Efter kontroll med arbetsgivaren –  en folkilsken, antfascistisk överantikvarie vid namn K A Gustawsson – visade sig att uppgifterna stämde, lät sig häradshövdingen nöjas med detta. Men K A Gustawsson var inte lika lättlurad. Han insåg att det fanns någonting i berättelsen som inte stämde, han kunde bara inte komma på vad det var.

Under höstterminen hade O varit frånvarande, först den 20 januari 1940 kommer det ett livstecken från honom. Men det var oroande tecken. Den vintern fick Sune Lindqvist två brev. Det ena var undertecknat av en tjänsteman vid Reichsbund für Deutsche Vorgeschichte och innehöll några praktiska detaljer inför den ovan skildrade föredragsturnén. Där meddelades det – närmast i formen av en randanteckning – att O sedan den 1 januari 1940 varit anställd av Reichsbund…. I det andra brevet, som O själv författat, berättade han hur glad han är att få träffa Lindqvist under föredragsresan, hur lugnt och gemytligt allt är i Berlin – trots kriget är det lugnare än vad det har varit på ”åratal hemma i Sverige”. Han tillade också att han nu har ”upplevt och börjar förstå nationalsocialismen”.

Den trasige

Eric O var en person med ryggsäcken fylld av sorger. Flera tragedier skulle ramma honom. Det år han skulle fylla nio, skildes hans föräldrar. Fadern var bland annat kanslisekreterare i finansdepartementet, men en månad efter skiljsmässan prästvigdes han i Linköpings Domkyrka. Modern var keramiker och illustratör. Redan som tonåring började hon designa vaser och skålar för Rörstrand. I samband med Os födelse började samarbetet med Rörstrand trappas ner och det är långt ifrån omöjligt att han blev påmind om det emellanåt.

Den 25 juni 1933 inträffade den största katastrofen i hans liv, då hans tolvårige bror  drunknade på stranden utanför Riga. O hade följt honom till stranden, men under ett ögonblick hade han inte varit tillräckligt uppmärksam. Till skillnad från den tafatte O, var hans bror den fysiskt perfekte, sprudlande solstrålen. Det är i sådana stunder man behöver sina föräldrar, men i stället tycks det hela ha begravts i en talande tystnad.
Frågan är om man kan ge en ung människa ett värre straff. Det är inte osannolikt att det födde ett lika omedvetet och effektiv försvar. Att gå in i aningslösheten – i naiviteten – är en enastående möjlighet för den som aldrig riktigt fått chansen att bearbeta sina skuldkänslor. Om man kom undan med det, vad fanns det då för mening med att ha några skuldkänslor överhuvudtaget?

Två år senare dog hans far och redan året därpå gifte sig hans mor med tyskbalten W. Under hösten 1939, närmare bestämt den 25 september, avled hans halvbror – docent i teoretisk filosofi – i en ålder av 42 år. Enligt Sune Lindqvist var det O som fick ordna med dödsboet.

Omständigheter som han inte kunde råda över förde honom senare under hösten till sin mor och sin styvfar i Baltikum. Där kunde de emellertid inte stanna värst länge eftersom det hemliga tillägget i Molotov-Ribbentroppakten gav Röda Armén fritt spelrum i de baltiska staterna. Den 18 september meddelade Molotov att Sovjetunionen inte skulle lägga några hinder i vägen för de balter av tyskt ursprung som ville emigrera till Tyskland eller de tyskockuperade områdena och att avflyttningen från Baltikum skulle ske ordnat och under tyskt överinseende. Även om man kan få för sig att flytten till Tyskland därför skulle ha skett relativt smärtfritt, kunde den knappast upplevas så av balttyskarna, och i synnerhet inte de balttyskar som var liberaler eller socialdemokrater och som vart de än styrde kosan, gick en mycket oviss framtid till mötes.

För O:s del fanns det inte mycket att välja mellan, hans styvfar var tysk och den enda väg han kunde gå ledde till Berlin. Resan dit var frukten av omständigheternas spel, inte några politiska ambitioner, i alla fall inte riktigt än.

”…ett sjudande, skapande arbetstempo”

För den som inte var jude eller antinazist, eller för den som inte ville se vad Berlins judar och antinazister gick igenom, var Berlin säkert en fantastisk stad. Medan Åke Ohlmarks betraktade övergreppen som ett studentikost upptåg och skildrade det hela som om det vore ett kåseri i Lundagård där han kunde ge utlopp för sin något flyktiga formuleringskonst, författade O några överväldigande, men okonstlade rader hem.

Det är någonting fullkomligt fantastiskt att vara i Berlin för närvarande. Här råder ett sjudande, skapande arbetstempo, som rycker alla och envar med sig.

Att hans skildringar under de första månaderna idealiserar livet i Berlin kan det finnas två skäl till. Han ville göra ett gott intryck på den tyska brevcensuren och förmodligen också därför att Berlin vintern 1939-40 var en allt annat än krigshärjad stad. Propagandaminister Goebbels beklagade sig över den glättiga atmosfären i Berlin. I sin dagboksanteckning från den 19 december 1939 skriver han:

”… de roar sig, som om kriget inte hade någonting med dem att göra. Drägg. Släng ut dem på soptippen.”

Mottagandet i Berlin måste ha varit smått surrealistiskt. Eftersom han hade skrivit några artiklar i bl. a Stockholms-Tidningen, och då det inte stod något i dem som kunde göra tyskarna på dåligt humör, försågs han med presslegitimation och kunde räkna med propagandaministeriets välvilja vad han än företog sig. Som medarbetare hos Reinerth, var han dessutom anställd av NSDAP, vilket ökade hans propagandavärde till nivåer som han själv aldrig insåg.

Efter att ha träffat O på hotell Kempinski i Berlin insåg Sune Lindqvist vad som hade hänt. O hade under vintern börjat fundera på ett uppslag till en licentiatavhandling och Reinerth hade föreslagit ingen mindre än ett tyskt paradnummer – frågan om goternas skandinaviska urhem. Det imposanta ämnet var tämligen avskräckande, och Eric var därför uppenbart pessimistisk. Lindqvist betvivlade starkt att Eric skulle ro i land ett sådant ämne. Etablerade forskare – som Oscar Almgren och Birger Nerman – hade gett sig i kast med problemet och de hade inte på något endaste sätt lyckats imponera på Lindqvist.

Värvad

Väl hemkommen berättade Sune Lindqvist för Stockholmskriminalens 6:e rotel att han misstänkte att tyskarna ”slutligen hade lyckats rabarbera” en av hans studenter.  Lindqvist berättade för kommissarie Lemon vid säkerhetspolisen att SS-Ahnenerbe redan 1938 försökt värva två yngre Uppsalaforskare. SS hade kommit med fantastiska erbjudanden, men Lindqvist hade med något som påminde om en gäspning meddelat Berlin att de uppenbarligen hade misstagit sig på deras politiska orientering. Den gången hade han verkligen talat sanning, men vid tre senare värvningsförsök hade han tillgripit andra medel. Den förste var tveksam och behövde inte många minuters övertalning, den andre förhindrade Lindqvist genom att sätta honom i fältarbete och även om han gärna hade sett att den tredje ynglingen – en viss Bengt Bergman – hade försvunnit ur hans åsyn för gott, författade han en tämligen konstfärdig skröna om dennes familjebakgrund, vilket fick rektorn vid Ernst-Moritz-Arndt-Universitetet i Greifswald att omedelbart tappa intresset.

Men vad som verkligen bekymrade både Lindqvist och Säkerhetstjänsten var att O:s forskning inte bara var ett propagandastycke i sig, det hela var ett beställningsverk. Redan den 8 juni 1939 hade Ernst Petersen föreslagit en rad riktlinjer för den nazistiska goterforskningen – ett tämligen omfattande ”vetenskapligt” program som bland annat omfattade arkeologi och ”Rassenkunde”. När det gällde forskningen om goternas härkomst riktade Peterson uppmärksamheten på de svenska götalandskapen, helt i enlighet med Herman Lundborgs rasbiologiska forskningsrön.

Kunde O finna goternas skandinaviska, helst västsvenska ”urhem”, och sedan låta de västgötska goterna utvandra till Weichsels/ Wisłas mynning, hade han dessutom åstadkommit ett ”värdefullt bidrag till den tyska propagandan”. Säkerhetstjänsten konstaterade att alla sådana bidrag till den ”germanska förhistorien” togs som ett stöd för Naziregimens geopolitiska strävanden.

I maj 1940 återvände O till Sverige för att göra en kort mobiliseringstjänstgöring på Arméns fotografiska centrallaboratorium. Han sökte arbete vid Statens Historiska Museum, men där möttes han av en vresig östgöte som i årtionden skrämt livet ur hundratals amanuenser, ett tiotal antikvarier, tre professorer och minst en kung – vi har redan mött honom. Förste antikvarie K A Gustawsson hade sagt ”Nej” och kört O på porten utan att berätta varför.

Nu hade det nämligen gått upp för KA Gustawsson vad det var som var så konstigt med den där historien på Gotland – i O:s arbetsuppgifter ingick definitivt inte att fotograferar vikar på Gotland. Den evigt pyrande och vresige K A Gustawsson var inte fullt så krigisk som man kan tro – tvärtom. Det var på hans förslag som många av de sk. ”samvetsömma” – vapenvägrare – kunde få slippa arbetsläger för att i stället hjälpa till vid arkeologiska utgrävningar. Detta gjorde mer krigiskt sinnade kollegor rosenrasande, men K A Gustawsson meddelade att:

”Hör hur de skriker. Krigshetsarne. Men jag säger bara det, att dessa pojkar kan gräva lika bra som era goddagspiltar. Och klagar gör de aldrig.”

Gustawsson kom för övrigt att spela en viktig säkerhetspolitisk roll i flera avseenden – helt utan att veta om det. Av vissa skäl (det är här en namnkunnig forskare kommer in i bilden, men vi sparar honom till en annan artikel) informerades han aldrig om säkerhetstjänstens utredning av O, men det råder ingen tvekan om att de fattade tycke för honom. Han agerade föredömligt på egen hand. Ingen var så arg på nazister som K A Gustawsson, i synnerhet om de var akademiker.

Den 1 juli skriver O ett brev till Sune Lindqvist i vilket han berättade att han nu skulle göra fältstudier i Öst- och Västergötland – han skulle cykla runt i bygderna för att fotografera landskap och fornlämningar. Eftersom han insåg att en cyklande ”herre med kamera och karta i Sveriges natur” skulle tilldra sig ”fjärdingsmännens och fiskalernas” uppmärksamhet, bad han om ett intyg från Sune Lindqvist som han kunde visa upp om någon skulle bli misstänksam. Den 10 augusti skriver han åter till Sune Lindqvist och tackar för intyget – vilket han till sin egen förvåning aldrig behövde visa upp.

Lagens långa arm…

Vad O inte visste var att han redan från återkomsten till Sverige var bevakad och att anledningen till att han aldrig behövde visa upp intyget var att man hade kontroll över hans aktiviteter. Redan den 4 juni hade Eric upptagits på den så kallade S-listan som registrerad nazist, vilket innebar han snart ställdes under post-, telefon- och telegramkontroll. I och med detta kom även stora delar av korrespondensen, telefonsamtalen och telegrammen till och från Seminariet för nordisk och jämförande fornkunskap vid Uppsala Universitet, att tidvis stå under säkerhetstjänstens kontroll. Den ende som kände till detta var Sune Lindqvist. Så kommer det sig att vi har ganska goda kunskaper om vad intet ont anande studenter och lärare diskuterade under delar av kriget.

Det polisiära maskineriet hade börjat rulla igång så smått under våren. Man intervjuade vänner och studiekamrater. Magnus von Platen, sedermera professor i litteraturvetenskap, var en av dem som slog larm allra tidigast. Han var så misstänksam att han vände sig till Lundbergs Detektivbyrå på Drottninggatan och gav byrån i uppdrag att ta reda på så mycket som möjligt om O – något han vänligt men bestämt förmanades att aldrig mer göra om.

En fröken K. som tittade till O:s lägenhet medan han var i Tyskland hade funnit ”en hel bunt fotografier av hemliga experimentella svenska kanoner”. Men nu tillhörde Eric arméns fotodetalj, och dessutom var det inte olagligt att fotografera kanoner, så där kammade Säkerhetstjänsten noll. Andra, som den något notoriske Thede Palm – religionshistoriker från Lund, sedermera chef för C-byrån, en hemlig underrättelseorganisation inom det svenska försvaret – fruktade att det glamorösa omhändertagandet av Eric i Berlin kunde leda mycket längre och att han skulle komma att dras in i en situation ”vars karaktär han knappast gjort klart för sig.”

Bland de som kände O från Berlin kom motsägelsefulla rapporter. Arvid Fredborg, SvDs korrespondent i Berlin och en av de antisemitiska kuppmakarna vid det beramade Bollhusmötet, berättade åtskilliga osanningar men kunde ha menat allvar när han hävdade att O var en ganska osannolik spion. Andra menade att eftersom O var ”alltför mottaglig för propagandafraser” kunde han mycket väl bli ett lydigt redskap. Åke Ohlmarks hade inte mycket att säga bortsett från en lång rad klagomål över polisens ”politiska hysteri”.

Senare tillkom dessutom uppgifter från de så kallade Berlinsvenskarna, och nu klarnade bilden. I Berlin hade Reinerth suttit den till synes fullkomligt osjälvständiga O att sköta upprätthållandet av hans frenetiska korrespondens med nordiska arkeologer. Denna var vidlyftig, men något slavgöra var det minst av allt. I Berlin trakterades O som en prins. Allt var fritt. Han reste runt i Propagandaministeriets skinande bilar, vann tillträde i de fina salarna. Enligt en av ”Berlinsvenskarna” sågs han ofta i sällskap med två flickor, den ena var anställd av Auswärtiges Amt, den andra av propagandaministeriet.

Under hösten for O fram och tillbaka mellan Sverige och Tyskland två gånger. På utresan till Tyskland julen 1940 – fortfarande ovetande om säkerhetspolisens övervakning – hejdas han av ”samfärdselkontrollen” i Trelleborg. Eftersom han är uppsatt på s-listan visiteras han, och man hittar då några privata anteckningar – 33 stolpar eller punkter – som ”var av sådant innehåll, att det lämpligen icke borde få utföras.” Anteckningarna hade uppenbarligen samband med hans kontakter med svenska högerextremister under hösten 1940. Under en av punkterna skriver han:

”’Der nordische Gedanke’ är min privata programtes bland Uppsalaarkeologerna”

Den 32:a punkten lyder:

”Reinerth förespeglar mig ett fritt Storskandinavien. Han vill ha ett regimskifte och en ämbetsmannaregering (i.st.f. socialdemokrater).”

Den säkerhetspolis som förhörde O om brevets alarmerande innehåll konstaterade avmätt att Reinerth uppenbarligen hade inbillat O att han kunde spela en viktigare roll om han skötte sina kort rätt.

På Luciadagen 1942 gifte sig O en välkänd tysk skådespelerska med artistnamnet d’Amora. Parets inkomster var inte bara blygsamma, de var dessutom nyckfulla och räckte knappast för att mätta ytterligare en mun. Och det är ungefär i samma veva som O återigen traskar in i den mörkaste av skogar och råkar glömma att läsa vad det står på varningsskyltarna. Han överväger att lämna Reichsbund… för att istället ansluta sig till SS-Ahnenerbe. Rockaden skulle höja hans lön från 300 RM till 800 RM. Därmed har han, och förmodligen utan att tänka på det, ställt sig mitt i skottlinjen i det ständigt pågående skyttegravskriget mellan NSDAP och SS.

Naturen av den verksamhet som bedrevs av SS-Ahnenerbe var ännu fram till Nürnbergrättegångarna relativt okänd för den svenska allmänheten, Gestapo hade ju i flera kioskdeckare utmålats som ett betydligt mer skräckinjagande gäng. Vad som därför upprörde Uppsalaseminariet mer än anslutningen till SS-Ahnenerbe var en formulering i ett brev som antydde att tysk arkeologi utnyttjade krigs- eller koncentrationslägerfångar under sina utgrävningar. I ett brev daterat den 23 september 1940 låter O hälsa:

”Man börjar ju överhuvud på att tala om vad man vill göra efter kriget, vem man ska skicka till kolonierna, hur Berlin skall gestaltas, vad var och en hoppas av sitt institut, Hülle är i Normandie med en militärautogiro och fotograferar stenkammargravar för amtet här, fornforskningen i Rhenlandet är i full gång […]man gräver med krigsfångar både här och där.”[min kursiv.]

Eftersom man enkelt kunde få intrycket att detta roade O, skulle dessa rader stå honom dyrt bland de som tidigare hade kallat honom sin vän.

Hemkomst

Några veckor efter det att O och hans familj återvänt till Sverige, begav han sig till Stockholm och Statens Historiska Museum för att söka arbete. Men det ville sig inte bättre än att han återigen möttes av ”nazist-ätaren från Stjärnorp”, K A Gustawsson. Genast uppstod ett animerat gräl som av någon anledning kom att registreras av säkerhetspolisen.

K A Gustawsson sade återigen prompt ”Nej”. Han ville välja sina medarbetare med tanke på ”Rikets välfärd”. Han sade sig ”veta en hel del” och beskyllde O för att ha ”grävt med fångar”. När stämningen lugnat ner sig fick O en chans att komma till tals:

O: Men en förmodan från min sida, att vi ju under alla omständigheter förr eller senare, praktiskt taget ständigt skulle genom våra arbeten komma i beröring med varandra.

G: Det tror jag inte alls. Grevens nazistiska förbindelser är alldeles för eklatanta och Greven tycker jag bör återvända till Tyskland, där Ni trivts så väl. Jag tycker, att Greven skall fortsätta med att arbeta så där halvt politiskt, halvt vetenskapligt.

Antikvarie Gustawsson ansåg det mycket tvivelaktigt, rent av osannolikt, om han kunde rekommendera Oxenstierna till erhållande av arbeten inom ämbetet eftersom han ”allt för djupt engagerat [s]ig i den politiska striden”

O: På vad sätt skulle jag ha engagerat mig?

G: Det känner Greven bäst till själv, och vi har ingen anledning nämna, vad vi vet om den saken.

O: Jag har på intet sätt engagerat mig och jag vore tacksam få veta något fall, så att jag kan försvara mig.

G: Vi är ingen domstol här, och för övrigt väljer vi de personer, som vi anser vara lämpliga.

O: Vad är det då, som avgör lämpligheten?

G: Vi har våra upplysningar och tidningsartiklar. Greven har allt för tydligt tagit ställning på nazismens sida.

O: Jag har utfört mina vetenskapliga undersökningar till stor del i Tyskland, men mer har jag inte heller gjort.

G: Det är ju klart, att Greven försöker förringa betydelsen av sin verksamhet nu inför sammanbrottet, men Grevens ton hade nog varit en annan om Tyskland segrat.

O: Vad finns det att anmärka på mina tidningsartiklar?”

G: I en artikel, ”Urheimat der Goten”, verkar det som om det var Grevens personliga upptäckter, som framlades, och som om det var något fullständigt nytt, som sades.

O: Att goterna kommer från Västergötland och genom Öresund farit till Weichselmynningen (omkring Kr.f.) är min egen slutsats, som jag inom kort kommer att försvara i min doktorsavhandling i Uppsala. I en tidningsartikel kan jag inte göra forskningshistorik om dem, som tidigare framställt felaktiga hypoteser.

G: Och så har greven skrivit i tysk press och kritiserat svenska förhållanden.

O: Var skulle jag någonsin ha gjort det?

G: Det behöver jag inte upplysa om. Vi vet tillräckligt.

O skulle aldrig få ett arbete inom svensk arkeologi. Inte heller gick O:s disputation den 8 februari 1948 särskilt väl. Opponenten – Mårten Stenberger – visade att inga av de 14 satser vari O sammanställt skälen för sin tes, ägde full beviskraft. Till Sune Lindqvist skrev O:

”Här i Sverige tar man mig ju inte alls på allvar som vetenskapsman… En hel rad uppresta stockholmare tog min disputation mest som en muntration… Tror Du inte att sådant gör ont?”

Man kan tycka att det, i allra högsta grad, var självförvållat men då förutsätter vi att personen ifråga verkligen förstått vidden av vad vi nu påstår att han har gjort. Motgångarna vid hemkomsten är vad många andra hemvändare hade räknat med, den stora frågan är varför inte O själv gjorde det. Det är just i den aningslösheten som nyckeln ligger.

O var i de skickliga tyska värvarnas ögon det idealiska offret. Under en kort tid av sitt liv blev han utsatt för en enastående charmoffensiv från tysk sida, för första gången i sitt liv upplevde han sig respekterad och aktad. Föga insåg han att de som fyllt hans glas med champagne och lät honom få fri tillgång till propagandaministeriets limousiner, inte för ett ögonblick brydde sig om människan O.

 

Namnet O är ett namn som inte bara associerar till gestalter som spelat en central roll i Sveriges tidigmoderna och moderna historia, det är i allra högsta grad förknippat med universitetsväsendet, satsningen på utbildning, pedagogiken och konsolideringen av den antikvariska forskningen. Alla hade de varit gestalter med en enastående pondus, när en ”O” nu uppträdde i en betydligt bräckligare skepnad som dessutom hade svårt att navigera sig fram genom livets alla skär och grund, fanns det naturligtvis de som såg ett gyllene tillfälle att få utlopp för sitt förakt för adliga titlar. Fallet O utgör nämligen inte bara ett typexempel på hur nazistisk infiltration går till, utan även på faran med att vifta med nazistflaggan för tidigt. Även om O gjorde många uppseendeväckande misstag, har åtskilliga av hans belackare betydligt värre saker att svara för.

O gav delvis Sune Lindqvist skulden för sitt misslyckande i Sverige. Det är intressant, men tragiskt, att konstatera Erics skrämmande oförmåga att förstå vad hans samarbete med SS-Ahnenerbe hade inneburit och hur man i en modern värld betraktade utnyttjandet av judiska och ryska koncentrationsfångar som slavarbetare under sina utgrävningar.

Vad Lindqvist beträffar var dessutom sanningen den motsatta. Jag har återfunnit sammanlagt tretton brev som Sune Lindqvist författade till skilda arbetsgivare där han vädjade om deras förståelse. Han vägrade höja betyget på Erics avhandling, men i allt övrigt gjorde han sitt bästa för att O skulle återfå ”Arkeologisveriges” förtroende. Sune Lindqvist medgav senare att han kanske hade varit överdrivet beskedlig. Han borde ha tvingat hem honom redan de där vinterdagarna 1940.

Han var ett problembarn av beklagansvärd sort… Det hindrar inte att, jag tycker om pojken och lider av att han har kommit så på tvären i tillvaron.