Jag vet inte hur det började. Jag är inte ens säker på att det hade en början. Det kanske fanns här hela tiden. Som en pyrande glödbrand, djupt där nere bland rötterna. Jag antar att vi var för arroganta för att titta så djupt, eller för upptagna med att släcka bränder som vi bara hade inbillat oss.

Oavsett mot vilken tid man tittar har ömsesidig respekt och måttfullhet varit ett utmärkande drag i svensk politik.  Vi tycks alltid ha varit ett land av problemlösare, visserligen styvnackade individualister, men lösningarna på våra problem har så gott som alltid bestått av samförståndslösningar med andra styvnackade individualister. Samförståndslösningar och det civila debattklimatet har besparat oss många av de tragedier som slitit andra länder i stycken.

Det finns de som på ett gymnasialt sätt har missuppfattat det här med ”nationalism”. De påstår att nationen är en myt och att det gränsar till nazism att vara stolt över Sverige. Påståendet kan enkelt motbevisas eftersom det i snart 1500 år har existerat en nation som heter Sverige och att vi som bor här har all anledning att vara stolta över vad de äldre generationerna åstadkommit. Men svenskarna har gudskelov aldrig varit ett flaggviftande folk och jag är fullkomligt övertygad om att vi skulle känna oss väldigt obekväma om någon krävde det av oss, i synnerhet om förslaget kom från Riksdagen. Vi är fullt tillfreds med att konstatera att Sverige, kanske just tack vare måttfullheten, är ett lagom bra land att bo i.
Att tycka att något är lagom bra är en fin svensk tradition, ’fin’ därför att den förutsätter insikten om att det alltid finns saker vi kan göra bättre.

Men om Sverige och svensken ska bedömas efter de spår vi lämnar efter oss på sociala media år 2018, riskerar vi att framstå som ett folk som det inte längre går att ha i möblerade rum. Debattklimatet har blivit så grundligt infekterat, så befriad från all mänsklig värdighet att det är svårt att tro att vi på något sätt skulle vara färdiga med de idéer vi trodde att världen gjorde upp med under Nürnbergrättegångarna. Det ångar av hat, hot och folkmordsidéer. Rösterna ploppar upp som kommentarer till inläggen från de mer slipade ”svenskvännerna”, och trots att de senare aldrig har något vänligt att säga om vare sig Sverige eller dess invånare, tar de förra ett steg till och förgiftar det mesta av just Sverige. Det är bara att läsa innantill.
Betydelsen av det redan så grumliga begreppet PK har så till den milda grad breddats att den numer även omfattar vad somliga skulle kalla hederligt gammalt svenskt folkvett. I det Sverige jag växte upp tillhörde det allmänt, äktsvenskt hyfs att inte hota någon till livet.  Det var osvenskt att kalla någon för något de inte ville bli kallade. Vi framstår som en skara nervvrak som gärna tar klivet ut i avgrunden, som bakom en ryggradslös anonymitet och i brist på sociala umgängesvanor eller meningsfulla relationer, odlar de mest primitiva föreställningar, varav de flesta ifrågasätter människolivets okränkbarhet.

Det är inte heller särskilt svenskt.
Man undrar liksom vad som hände?
Hur kunde vi tappa huvudet så fort?
Detta vänliga lilla land?

Andra ger sig hän åt vänsterbetonade voodoo-teorier, de tänjer på begreppet ”rasism” så att det till och med omfattar val av havremjölk, idkar inkvisitorisk dammsugning efter misstänkta ord i andras texter, letar efter ”Mossadagenter” i andras vänlistor, ser makalösa konspirationer och hemfaller åt egendomligt prat om hotet från – inte den auktoritära högern – utan från ”liberalerna”. Från dem kan vi alltså inte räkna med någon hjälp.

Med några få lysande undantag slirar ledarskribenter allt oftare ner i de mest beklämmande, och avslöjande resonemang och tankefigurer. Den sk. ”relativisering” (dvs förmågan till klok försiktighet) man så grundligt föraktar hos måttfullare och försiktigare debattörer, är hux-flux godkända som retoriska instrument när det kommer till människoliv – i det här fallet representerade av begrepp som ”tiggare”, ”muslimer” eller om möjligt ännu värre – ”flyktingar”. Just de människor i just de situationer som vi har en moralisk plikt och ett internationellt åtagande att hjälpa.  I stället har även företrädare för mer rumsrena partier låtit sig luras farligt nära avgrunden, allt för att plocka populistpoänger. På så sätt har ett val som borde handla om fördelningen av våra gemensamma resurser i stället kommit att handla om fantasier, om illusoriska böneutrop, presenterade i en frekvens som ingen moské någonsin har bett om.

Det är till att ha usel tillit till den egna kulturens styrka. Om vi misslyckats med att ta emot flyktingar på ett sätt som rimmar bättre med svensk tradition av humanitet, kan felet rimligtvis inte ligga hos flyktingarna. Jag har aldrig hört någon av dem som klagar på ”kostnaderna” vara så konstruktiva att de föreslår att vi i stället skulle sända notan till deras nationalistiska och djupt odemokratiska broderpartier  – som inte gjort ett handtag för att göra flyktingars situation enklare, som kallar sig EU-kritiska men vars BNP består av en häpnadsväckande hög andel EU-bidrag. Och när de påstår att de hellre vill hjälpa folk på plats är det stört omöjligt att ta dem på allvar. Inte enbart på grund av den talande tystnad som avsaknaden av konkreta förslag ger upphov till, utan snarare på grund av orsakerna till tystnaden – att nationalismen förutsätter att det internationella samfundet inte ingriper i andra nationers inre angelägenheter.

Det har gått så långt att man till sin egen häpnad inte kan annat än konstatera att i jämförelse med 2018 års förkunnare av rått och oförfalskat hat, framstår till och med några av sjuttiotalets mer skräckinjagande maoister som lätt fjolliga enhörningar, prilligt dansandes runt på sina utopiska regnbågar. De var inte särskilt angenäma människor, men hur många journalister eller kommunpolitiker blev mordhotade av dem?

 

Det sägs att det är först när vi står framför avgrunden som vi inser vad som håller på att ske och att det är just när vi inser vad som håller på att ske som vi begriper att vi måste ändra på något.
Jag hoppas att det är sant, för även om jag inte vet hur det började inser jag hur det kommer att sluta
om inte ens i övrigt resonabelt folk kan upprätthålla en civiliserad samtalston och respekten för andra människor. Då står vi snart framför den där avgrunden.  Den del av hjärnan som inte ropar till dig att ta steget fullt ut, talar om för dig att det här är samhällsfarligt, den sliter landet i stycken och att om du inte tar ett djupt andetag och tänker efter, kommer du inte bara att falla fritt, du kommer att dra med dig hela landet i fallet.