Pragmatism och häxprocesser

    Den här essän handlar om häxprocesser, om dålig vetenskap, om en onykter stackars bonde från Fullerö och om en kossa som kom undan med blotta förskräckelsen.

    Allt började en ovanligt het julidag 1669 då Johan från Fullerö, en omtyckt och hedervärd person som enligt protokollet kunde ”lääsa i book”, skulle besöka sin sjuke bror i Uppsala. Han gav sig ut i ottan, hittade ingen skjuts och tvingades därför gå till fots – på den tiden en promenad på drygt en mil rakt söderut – men hur gärna Johan än ville komma fram till Uppsala kom han aldrig så värst långt, för utmed vägen blev folk så glada att se honom att de ropade honom till sig och bjöd honom att slå sig ner framför ett stop öl.
    Alla vet att ”ett” stop öl aldrig bokstavligen betyder ett enda stop öl.
    Några dagar senare, när Johan dömdes till döden, avslöjades det att han under sin allt mindre spiraka färd hade blivit inropad på ”ett” stop öl vid inte mindre än fem – egentligen sex – tillfällen. Om dödsstraffet hade verkställts, hade Johan från Fullerö varit ett typexempel på de oskyldiga och falskt utpekade män som näst intill massavrättades under dessa årtionden. Men lyckligtvis är hans fall också ett typiskt exempel på den folkliga motviljan mot godtycklig rättsskipning.

    Det finns få detaljer i vår tidigmoderna historia som gör oss på värre humör än 1600-talets trolldomsprocesser. Indignationen hade förmodligen varit ännu högre om de populärvetenskapliga skildringarna av dåtidens rättspraxis hade harmoniserat med forskningen på området. Det gör den nästan aldrig numer, och det är synd, för här döljer sig några viktiga kunskaper om livsvillkoren under den postreformatoriska skräck som rådde i Sverige under denna tid. Den hade kunnat illustrera det andliga mörker som flödade från predikstolarna – och inte minst det folkliga motståndet mot samma pessimistiska människosyn. Det får vi inte läsa mycket om, för få delar av vår historia har behandlats med sådan vårdslöshet.

    De som märkligt nog populariserade sönder ”häxprocesserna” till oigenkännlighet var en handfull manliga författare som ansåg det viktigt att ge sken av att stå på ”kvinnornas sida” (vilket alltid får mig att misstänka att det i själva verket är si och så med den saken). Får man tro dessa äppelkindade hjältetenorer får man veta att trolldomsprocesserna var ett sätt för patriarkatet att slå undan benen för någon slags ”kunskap” som endast var förbehållen kvinnorna. En ”av-kunskapsprocess” vars agnotogenes skulle ha varit att förinta ”urgammal” kunskap.
    Man undrar vad vitsen med det skulle ha varit?

    Det är inte osannolikt att viss kunskap – på den aktuella platsen, i den aktuella byn – försvann som en följd av processerna, men om den ”kvinnliga kunskapen” var så urgammal och spridd räcker antalet offer för trolldomsprocesser inte på långa vägar till för att helt förinta den. Och ärligt talat – om nu denna urgamla kvinnliga kunskap är ”förintad” kan det rimligtvis inte vara möjligt att påstå vad för slags kunskap det var fråga om, än mindre avgöra om den var mer eller mindre effektiv och användbar än den ”kunskap” som i sådana fall skulle ha avlöst den och varför den i sådana fall enbart skulle ha varit förbehållen kvinnorna.

    Därmed inte sagt att en exklusivt kvinnlig kunskap inte existerade. Den fanns troligtvis bland jordegummorna, dåtidens barnmorskor och samlevnadsterapeuter, men vi hittar inte många sådana bland dem som avrättades. Inte heller lyckas man förklara hur det kom sig att merparten av de som anklagade kvinnor för häxeri  var kvinnor och att motivet inte sällan var personligt.

    Den här sortens ”snabbforskning” havererar fort i allt från enastående logisk akrobatik till rent slarv. Juridikprofessorn Carolus Lundius har exempelvis inte sällan fått äran för att ha avslutat all denna vidskeplighet. Han framställs som en rationell, nykter observatör och pragmatisk jurist. Han var juridikprofessor, det kan man aldrig ta ifrån honom, och det är möjligt att han var nykter och pragmatisk, men att han skulle ha varit särskilt rationell är ett ganska anmärkningsvärt påstående.
    Hans anteckningar från de resor som trolldomskommissionen sände ut honom och den betydligt mer sympatiske Johan Stiernhöök på är fulla av vittnesmål av diverse spökerier. Men framför allt är det svårt att placera en hjältegloria över Lundius eftersom han var en av Sveriges mest notoriska ”bullshitter” – en historieförfalskare som gav blanka fan i om det han sade var lögn, huvudsaken var att folk trodde på honom. Det gjorde de inte  – möjligen med undantag från hans svåger Olof Rudbeck d.ä. som Lundius försåg med en och annan förfalskning (förmodligen kan vi beskåda dem i Silverbibeln, men det är en annan story). Om någonsin äran ska tillfalla någon enstaka person – vilket man ska akta sig för – är det Stiernhöök vi kan framhålla, inte Lundius.

    Men de som spelade den viktigaste rollen var de många anonyma män och kvinnor ute i socknarna och i rådstugorna som helt enkelt hade fått nog av godtycklig rättskipning vilandes på falska och egennyttiga anklagelser – och deras engagemang gällde betydligt vanligare brott än trolldom!

    En detalj som vi för vår sinnesfrids skull har valt att blunda för är att det avrättades betydligt fler oskyldiga män än kvinnor på 1600-talet och att de föll offer för precis samma elakhet som drabbade de för trolldom anklagade kvinnorna – en möjlighet att klämma åt en irriterande granne eller en dryg svåger.  Och det är nu den stackars onyktre bonden från Fullerö kommer in i bilden.

    …hafwer drukkit sig siuk

    Ett typexempel på denna rättsosäkerhet, men också på solidaritet, utgör fallet med bonden Johan från Fullerö. Det började med att han skulle besöka sin bror i Uppsala en ovanligt het julidag 1669 och slutade med att han ställdes inför rådhusrätten där han på milt sagt tveksamma grunder dömdes till döden för brott mot ”Exodus 22:19 och Lev 18:22” – idag motsvarande 2 Mos 22:19 och 3 Mos 18:23 – och enligt samtida världslig lag: Det 14 kapitlet i Högmålsbalken.
    Målet gällde med andra ord tidelag.
    Och som så många gånger förr saknades minsta spår av bevis.

    Vi kan följa Johan från Fullerös ödesdigra promenad på kartan ovan. Enligt protokollet stannade han till redan vid Bredåker (siffran 1 i kartan ovan), där han fick ”fårbog och ost” – en lyx – samt några stop öl. Sedan vandrade han vidare, blev hejdad vid Storvad (2) där det blev ytterligare några stop hos Anders i papperskvarnen.
    Nu började det förmodligen bli riktigt varm, så när hans vänner i  Kungsgårdarna i Gamla Uppsala (3) råkar få syn på honom bjuder de förstås in honom för att han ska få tillfälle att svalka sig.
    Nu är det middag och Johan är förmodligen ganska lullig. Såvida han inte rent av är påstruken – det måste han nästan ha varit när man tänker på saken, för härifrån är det raka vägen in till staden, högst en halvmil rakt söderut. Istället går han västerut, till Ärna (4) – där hans syster bor. Och där får han släcka sin törst i tre timmar.

    Och det är nu han ganska dramatiskt avviker från färdplanen. Nu dyker han hux-flux upp på Bälingesidan av Fyrisån (eller Gambla Ubsala åån – som den hette) och hälsar på hos en ”trumpetare” Mineur i Ulva (5). Enligt de renskrivna protokollen gör han uppehåll vid inte mindre än fem gårdar (de är egentligen sex, men prebendegården – märkt med siffran 6 – tillhörde ärkebiskopen och hans namn fick för guds skull inte synas i den världsliga rättvisans protokoll – men man glömde förstöra koncepten, så vi vet att han var där).

    Nästa gång vi möter Johan från Fullerö ligger han och sover i en lada vid det som idag något vårdslöst kallas för Librobäck. I ladan stod en kossa. Snart kom en av Uppsalas mest illasinnade studenter – så småningom Upplands elakaste kyrkoherde – in i ladan. Han har lämnat ett enastående spår av rättshaveristisk förödelse in sin väg. Hans hjärta var en rykande grav, allt han rörde vid vissnade och dog. Nu såg han en chans att yrka skadestånd, för det han nu påstod sig ha bevittnat skakade honom i själen.

    Stackars Johan. Det enda han mindes var att han inte mindes något. Jo, förresten, han mindes studenten. Men han mindes ingen ko. På en rak fråga om hans ”köttsliga umgänge” med sin hustru, erkände han att han på sista tiden hade lidit av ”svårigheter” – under de senaste fem-sex åren hade varit fullkomligt omöjligt för honom att få erektion, vilket hans hustru (och lustigt nog även en dräng) bekräftade.  Det, förutom hans övriga vandel, borde ha varit tillräckligt för att fria honom, men efter att ha fått löpa gatlopp erkände han att han ”möjligen” var skyldig – även om det bara ”var en för honom främmande gissning” – och han dömdes till ”hals och brand”, dvs. stupstocken och bålet den 4 augusti.

    Man ska akta sig för att generalisera, men om det är något som upplänningar är bra på, så är det att resa motstånd, inte sällan genom att vara sagolikt krångliga i största allmänhet. Ännu i september har stadens Magistrat så till den milda grad krånglat till det hela att Johan ännu är vid liv. Det är uppenbart att de inte gillar den där studenten och hans anspråk. De förklarar att  Johan från Fullerö inte kan avrättas på grund av en juridisk teknikalitet – enligt den gammeltestamentliga lagen ska både gärningsmannen och kon i fråga möta döden samtidigt och på exakt samma sätt. Och nu ingrep allmogen på Johans sida. Inför sittande rätt började tre bönder ifrågasätta rättens val av ko – den elaka studentens signalementesuppgift gällande den var väldigt egendomlig, påstod de. Först hade han sagt att den var ”bruun” framtill och vit baktill, sedan att den bara var ”bruun” och slutligen att kon i fråga kan ha varit en tjur eftersom han blivit chockad och därför inte hade studerat den så noga. Eftersom kon inte med säkerhet kunde identifieras, insåg magistraten att hela saken var meningslös och lät den löpa. Johan från Fullerö passade då på att ta tillbaka sitt erkännande och så vitt jag har funnit levde han ännu 1677.

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *