Runstenar, forndårar och en rar amerikansk tant

    Runor och runstenar är ett kapitel för sig. Somliga tycker att de är lite trista, andra finner dem sagolikt fascinerande. Oavsett om man finner dem trista eller fascinerande lär en upplänning få det svårt att ignorera dem – de står ju precis överallt.  Den Uppsalabo som dessutom haft ögonen med sig har säkert upptäckt de där runstenarna som lagts under några av pelarna i Domkyrkan. Ganska finurligt, faktiskt. Inte sällan hittar man dem i bakugnar eller som tröskelstenar, och det finns förmodligen hundratals sådana oupptäckta fragment bara i centrala Uppsala. Runstenar var helt enkelt användbara, både som symboler och byggmaterial.

    Alla som någon gång i sitt liv har ägnat sig åt runstenar har sina personliga favoriter. Är det inte stenarna, så är det runristaren eller rent av stilen och perioden som man har förälskat sig i. Personligen kan jag omöjligt värja mig mot en runsten som sänder lite fler och nyktrare budskap – trots att den dryper av whiskey. Det är helt enkelt en runsten med en bra story.

     

    Runor och Forndårar

     

    Nästan ingen har hört talas om Tiefla-stenen. Den kallades så eftersom den sades vara rest över en ”svensk” viking vid namn Tiefla som tydligen hade slagit sig ner just här, på en blåsig udde i norra Skottland. Mycket mer vet vi inte, jag är inte ens säker på att berättelsen är helt och hållet sann, men som min trätobroder Peter M Ravensthorpe har påpekat gör det den dessvärre inte mindre sannolik – i runstenarnas värld tycks nämligen allt vara möjligt.
    En berömd expert lär hur som helst ha besökt runstenen 1947. Han betraktade den, skakade på huvudet och for hem igen utan att säga ett ord.

    Om vetenskapliga experter skakar på huvudet och åker hem utan att säga ett ord, brukar det vara ett dåligt tecken. Väldigt dåligt. Men nu är det en gång för alla så att somliga ser möjligheter där andra ruskar på sina huvuden. Vad man än väljer att kalla dem – ”privatforskare” eller ”forndårar” – går det aldrig att anklaga dem för letargi. Övertygade om det mesta, som exempelvis den vetenskapliga nyttan av magiska kristaller, månprismor, pendlar och osannolika kombinationer av örter, kastade sig en grupp sk. forndårar över Tiefla-stenen.

    Det var kärlek vid första ögonkastet.

    De var nyktra nog att besluta sig för att först tyda runraden innan de påbörjade sina magiska undersökningar. Det var klokt tänkt, och eftersom det inte var några större knepigheter med att läsa runorna slog de fast att texten i princip löd: ”Denna sten restes åt Tiefla av Kamal”.

    Tiefla och Kamal! Bara namnen fick forndårarna att sväva på moln. Nu utsatte man stenen för alla möjliga sorters avancerade, övernaturliga undersökningar – gud vet vilka, men det gav genast resultat. Fram för deras ögon framträdde nu en muskulös, blond viking med en perfekt tandrad och med en blick som skulle ha fått den rasande Roland att framstå som en komplett fåntratt. Utrustad med en outsläcklig blodtörst, dyrbara vapen, guldsmycken, hundar, jaktfalkar och massor av brudar hade han säkert farit fram som ett filmstjärnejehu och satt sin prägel på allt som det överhuvudtaget gått att sätta sin prägel på!

    Och vem kunde Kamal vara? Tja, Kamal kunde väl näppeligen vara någonting annat än Tieflas österländske kompanjon och högra hand. En god vän. Förmodligen trollkunnig.

    Av ristningen att döma hade denne Tiefla varit inblandad i en strid mot en drake. Nu verkar det dock som om just de här forndårarna var en smula unika, de trodde nämligen inte på drakar, varför de drog den intressanta slutsatsen att ”draken” som hotade Tiefla representerade något annat – och som vanligt föll misstankarna på Vite Krists missionärer.

    Överallt dessa mordiska munkar, det är ju så typiskt att man baxnar – och för övrigt var det faktiskt inte så dumt tänkt: då runstenen uppenbarligen inte var försedd med ett kors, vilket ju många runstenar är, måste ju Tiefla ha varit en hedning.

    Nu växte en fantastisk bild fram.

    Kung Tiefla (det säger sig självt att han måste ha varit en kung) hade uppenbarligen hamnat i strid mot de folkilskna munkarna hemma i Svitjod – de hade gått på som de brukar, försökt stjäla allt han ägde, hus hade bränts ned, hemska eder hade utslungats, de hade låtit dräpa hans söner, stänkt vigvatten på hans döttrar (munkar kan vara oerhört påhittiga i strid) och under en förmodligen alldeles förskräckligt rafflande flykt, som torde ha inbegripit dramatiska sjöslag på Nordsjön, holmgång på isflak och säkert en och annan kölhalning, hade Tiefla slutligen fått nog och beslutat sig för att ta vad som nu återstod av hans familj och slå ner sina bopålar i Skottland, där han omgiven av vidsynta skotska fränder helhjärtat kunde ägna sig åt sina affärer, föda upp sina får och brygga sitt mjöd utan att en enda religiös dj-vel lade sig i det. Affärerna gick naturligtvis lysande, och beroende på hur man tolkade saken, hade Kamal förmodligen varit den som reste runstenen.

    När forndårarna var klara med sin analys var det bara att acceptera faktum: Det här var den största upptäckten sedan kanalerna på Mars!

     

    Den amerikanska tanten

    Det är inte omöjligt att den rara amerikanska tanten såg ut ungefär så här, men jag kan inte lova något.

    Men aldrig får man vara riktigt glad. Just när forndårarna var som gladast kom det en rar gammal tant från Amerika och förstörde alltihop. Hon var visst någon slags doktor i någonting och hade kommit till dessa trakter för att studera någonting, ingen – inte ens Pete Ravensthorpe  – tycks riktigt veta vad. Hon hyrde hur som helst ett rum på den lokala puben, slängde in sina väskor och satte sig sedan i puben där hon storstilat beställde in traktens bästa whiskey.
    Den kommentaren gillade byborna, efter någon timmas prat om ditten och datten ville det sig inte bättre än att den rara gamla damen, som nu hade blivit omåttligt populär, ville få sig en nypa frisk luft och frågade därför artigt om det fanns något intressant besöksmål i byn, helst inom gångavstånd, varpå någon genast berättade om Tieflastenen.
    Damen, som uppenbarligen hade studerat de skandinaviska språken, blev oerhört nyfiken och en liten kommitté erbjöd sig genast att följa med henne ut till runstenen så att hon fick se den med egna ögon. Även de lokala skeptikerna välkomnade henne. Äntligen någon som visste vad hon talade om, allt de där forndårarna hade bidragit med var en massa svammel om kosmos och underjordiska energilinjer.

    Och så stod de där. Det måste ha varit en enastående syn. Stenen på sin udde, omgiven av ett knappt ankelhögt staket av trä. Forndårarna och skeptikerna – alla i lika stort behov av något att luta sig mot. Men då hände något märkligt. Istället för att fyllas av vördnad över den enastående runstenen började tanten skratta. Det kunde förstås ha varit whiskeyn, men ciceronerna insåg snart att den här rara damen inte var någon rar dam längre, utan en hemsk amerikansk människa vars enda mål här i livet var att fara runt bland hederligt folk och vara amerikansk i största allmänhet. De började muttra svordomar och avkrävde henne en förklaring. Den rara damen förklarade, så lugnt det nu gick, att runstenen nog dessvärre var ett sentida skämt. Hon pekade på runraden.
    ”Stain thansi er for Tiefla Kamal”, läste hon. ”Det betyder: Den här stenen är djävligt gammal.”
    Och om vi ska vara ärliga, var det ju exakt vad det stod.

    Gud vet var folk får allt ifrån, men det kan vara orsaken till varför nästan ingen har hört talas om Tiefla-stenen. Strax efter att den amerikanska damen rest vidare, försvann den spårlöst. En fullt tänkbar förklaring kan ligga i det faktum att Royal Air Force hade en ”station” här under kriget och att en av skvadronerna bestod av norrmän. Om vi nu får tro på Ravensthorpe föll misstankarna på i synnerhet två av dem.
    Jag vet inte.
    Även om berättelsen verkar för bra för att vara sann är den för bra för att inte berätta.

     

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *