Det händer ibland att berättelserna om Uppsala under 1930- och 40-talen skildrar en lärdomsstad där många av professorerna, forskarna eller studenterna accepterade rönen från det Rasbiologiska Institutet, sprang på antisemitiska möten i Bollhuset och att det därför var ganska uppenbart att dessa förfärliga människor inget annat var än fullblodsnazister. Ibland påstås de ha haft ett så pass enastående inflytande att nazistanklagelsen för säkerhets skull även har fått omfatta stadens övriga invånare, de som aldrig skulle drömma om att pyssla med skallmätningar eller prata nasse-strunt i Bollhuset. Man har menat att Uppsala har en ”mörk” historia, så pass mörk att vi borde resa minnesmärken över den.

Om vi menar allvar när vi säger att det som hände under dessa år aldrig får falla i glömska, kan det ligga en poäng i att handskas varsamt med minnena. Verkligheten berättar nämligen om en helt annan sida av Uppsala. Det finns skuggor, men i huvudsak är historien om Uppsala en ljus och hoppingivande berättelse om människor som gjorde, eller försökte göra det rätta. Innevånarna i Uppsala – hantverkare, handelsmän, arbetare, studenter, professorer, poliser och konstnärer – reste ett betydande motstånd mot rasideologier och mot nazism.

De två främsta symbolerna för denna mörka historia, Bollhusmötet och Statens Institut för Rasbiologi, upphör aldrig att göra oss på dåligt humör.  Det är en viktig del av vår historia, men medan exempelvis Ola Larsmo resonerar kring Bollhusmötet med sedvanlig saklighet och måttfullhet, har det börjat leva sitt eget liv på den klickvänliga sensationalismens lättretliga himmel. Bollhusmötet har inte sällan fått symbolisera ”den utbredda antisemitismen i akademiska kretsar” på 30-talet – trots att det var studenter, inte akademiker, som träffades i Bollhuset och trots att den allestädes närvarande antisemitismen av naturliga skäl inte kan ha varit extra utbredd i en kår med så hög andel judiska medlemmar.

Beslutet vid det beramade studentmötet hade ingen annan orsak än att en liten klick nationellt sinnade och högerextrema medlemmar från Heimdal genomförde en veritabel kupp mot Studentkåren – och inte minst mot majoriteten av heimdaliterna. Om vi ska komma någon vart med Bollhusmötet måste vi få ta del av diskussionerna som föregick det, men Heimdal har– så vitt jag har förstått – inte varit så pigga på att öppna sitt arkiv för forskning. Därmed har de gjort det praktiskt taget omöjligt att belysa även de ljusare sidorna av Heimdals historia. Om man stänger sitt arkiv i lojalitet mot äldre medlemmar och deras eventuella misstag, kan man undra varför man inte visar samma lojalitet mot de betydligt fler heimdaliter som tillsammans med Verdandi och Laboremus ville avbryta allt akademiskt samarbete med Tyskland, som anordnade möten mot tidningscensur och svensk eftergiftspolitik.

Det rasbiologiska institutet – för övrigt ett lysande exempel på hur illa det kan gå när de folkvalda bestämmer vad forskare ska forska om – har sällan framställts som den dysfunktionella, akademiska gökunge det i själva verket var, utan har växt till ett monster vars ”enorma” betydelse för det ”akademiska klimatet aldrig kan underskattas”.
Men redan när SIFR väl hade fått igång sin verksamhet 1922, hade det mötts av ett avsevärt vetenskapligt motstånd – i synnerhet i Uppsala. Institutet tillhörde aldrig stadens universitet, att de rasbiologiska teorierna ändå diskuterades var nödvändigt eftersom det trots allt är universitetens plikt att granska teorier som gör anspråk på vetenskaplighet. Det kan rimligtvis bara vara där som idéernas vetenskaplighet kan prövas. Och det var precis vad man gjorde. Statistiker, medicinare, etnografer och arkeologer bevisade med full tyngd att de rasbiologiska idéerna saknade all giltighet.

Föreställningen att nazismen skulle ha lockat särskilt många akademiker är en tacksam myt att odla, men den bygger mer på flyhänta skribenters önsketänkanden än på verkligheten. Det råder visserligen ingen brist på akademiker eller studenter som engagerade sig i högerextrema rörelser och som knappt hunnit hem från Tyskland innan de for dit igen, men hur många var de egentligen?
Svaret på den frågan beror förstås på vilket år vi räknar dem. Om vi kikar på dem under de avgörande åren, från 1938 fram till krigsslutet, kan de räknas på den ena handens fingrar.

De mer ”normala” Uppsalaborna har definitivt ingen anledning att skämmas. Uppsala hade betydligt färre nazistiska väljare än någon annan, mellanstor stad under 1930- och 40-talen. De demonstrerade mot Tyskland och visade sin avsky för den inhemska nazismen och fick i några fall betala ett mycket högt pris för det. Mitt under rådande krig och för att lura det tyska flyktingspionaget i Uppsala, gömde uppsalaborna judar i sina hem och lånade ut sina bostäder till tyska politiska flyktingar.
Får vi tro några av de tusentalet norska studenter som vistades här, var invånarna ”väldigt hjälpsamma” även när det gällde verksamhet som inte var fullt laglig – som att underlätta kontakterna mellan norrmännen i Uppsala och det norska motståndet.

Akademiker ägnade sig helhjärtat åt att sabotera det tyska försöket att infiltrera universitetet och agerade kontaktmän och brevlådor under sina föreläsningsturnéer i Tyskland. Hemma i Uppsala reste de ett så pass systematiskt motvärn att Himmlers Skandinavienexperter, Otto Höfler och Peter Paulsen, utkorade Uppsala Universitet till ett ”anti-nazistiskt motståndsnäste”.

Det här är en viktig del av vår historia som vi, till diktaturvännernas stora lättnad, har tigit ihjäl. Kanske för att det är betydligt enklare att skildra hela historien som ett enda ormbo av syndare och synder, än att betrakta förflutenhetens människor som vi betraktar de människor vi umgås med idag – som lätt förvirrade inför nya politiska verkligheter, men i grunden ganska vänskapliga varelser som vet att skilja onda gärningar från goda och som när det verkligen kniper kan visa prov på ett alldeles enastående mod och civilkurage. Vi har flera sådana exempel i Uppsala. I samma stund som vi minns dem, minns vi det som de bekämpade.
Om vi uteslutande och fokuserar på att minnas det onda, riskerar vi att låta den klaustrofobiska och uppgivna självbilden eka in i framtiden. Det är i grund och botten inget annat än ett uttryck för just den pessimistiska människosyn som man påstår sig vilja bekämpa.  Och vad var då vitsen att bekämpa den från första början?

Om det är något vi behöver just nu är det påminnelser om vår mänsklighet. Varför inte låta oss snubbla över minnesmärken över dem som gjorde rätt? Som människorna som nämns i videoklippet ovan. Varför skulle vi inte hedra deras minne?

Den här artikeln publicerades i tidskiften BizArt, nr 33, 2018.