Den läskigaste story jag någonsin skrivit

    Jag borde inte skriva det här. Men så kom jag och tänka på ett råd jag fick av Willy Kyrklund. Han satt i baksätet, jag satt i framsätet, han knackade mig hårt på axeln och hojtade:
    ”Om något gör ont så måste du skriva om det.”
    Sedan gjorde han en kyrklundsk konstpaus innan han åter vrålade:
    ”Om du nu nödvändigtvis måste bli författare.”
    Fuck the torpedoes.
    Kyrklund hade nästan alltid rätt.

    Det har blivit svårare och svårare att skriva på sista tiden. Orden springer och gömmer sig. Flödet, rytmen, allt känns otympligt eller alldeles för banalt. Det där jag skrev var inte alls vad jag ville skriva. Ibland glömmer jag fullkomligt bort varför jag störtade till skrivbordet. Allt oftare stänger jag bara av datorn och går min väg, det är hopplöst att ens försöka.
    Det hela är ganska läskigt.
    Och eftersom det är en sann historia ur min egen levnad, är det den läskigaste story jag någonsin skrivit.
    Mitt problem handlar inte om prestationsångest eller den mentala låsningen som många med skrivande yrke någon gång i sitt liv upplever, och det handlar definitivt inte om brist på idéer – i mina ögon finns det hur många berättelser som helst. Många av dem ligger och kurar på min hårddisk. De ligger där och ropar ”Berätta mig”.
    Och det är just det som är problemet.
    Jag kan inte göra dem rättvisa längre. Vissa dagar går allt bra, andra dagar är det totalkört. Risken är stor att jag över huvudtaget inte kan berätta dem längre, inte ens i korthuggna sammandrag.

    Jag har en ovanlig form av multipel skleros. Den har börjat angripa mitt så kallade ”högre språk”, det som – enkelt uttryckt – ger färg och must åt språket. Sjukdomen kommer förmodligen inte drabba mitt funktionella språk, det som gör att jag kan kommunicera, men som definitivt inte räcker för att skriva böcker.  Jag antar att det är priset jag får betala för att jag till skillnad från de flesta andra olycksbröder och systrar har sluppit rullstolen eller blivit sängbunden – jag kan både stå och gå (om än inte så långt). Faktum är att ingen som inte känner mig eller råkar vara sjukgymnast eller neurolog kan se att jag har MS.
    Men magnetröntgen ljuger aldrig.
    Och det börjar bli allt svårare att dölja.

    En del förlorar sitt språk efter en jobbig olyckshändelse. Några förlorar sitt språk på grund av att ett kärl i hjärnan brister. Andra tvingas genomgå operationer för att avlägsna en hjärntumör. Somliga har bara en sjudjävla otur och förlorar gradvis språket pga en sjukdom som i vanliga fall inte drabbar just språket – jag antar att jag är en av dem.

    MS är en sjukdom där immunförsvaret har blivit snurrigt och börjar angripa allt som rör sig. Det kan ibland vara en fördel med ett överaktivt immunsystem – jag har inte drabbats av en enda förkylning sedan jag fick MS, och det är 18 år sedan – problemet är att det också angriper de delar av mig som är kärnfriska, i synnerhet nervtrådarna i hjärna och ryggmärg. Och när inflammationerna läkts återstår det en massa ärr.
    Det är ärren som är problemet.
    Nervvävnader omges av ett tunt skikt av en fettrik ”isolation”, ungefär som på en elkabel. Om isolationen är skadad pga ärrvävnaden kommer nervsignalerna ta längre tid på sig eller utebli helt och hållet. Skadorna kan sitta lite varstans, därför kan många olika kroppsfunktioner påverkas vid MS. I mitt fall tycks de blockera just de delar av hjärnan där man skriver böcker.

    Läkare brukar fråga mig om jag är deprimerad. Jag brukar svara att jag faktiskt aldrig har begripit vad en depression är, och att jag därför antar att svaret är nej.
    Jag fungerar inte så. Vet inte varför och jag vet inte om det är bra, men det bara är så. Jag har inga sömnproblem eller ångestproblem heller, vilket kanske inte heller är riktigt normalt. Borde man inte ha det?
    Men jag blir inte deprimerad. Jag blir förbannad, kastar saker i väggen, ”råkar” krossa en och annan prydnadsgrej eller går loss på tangentbordet. Vredesutbrotten varar någon minut, sedan går de över. Sedan sätter jag igång med att göra rent köksfläkten, dammsuga bakom elementen eller vara extra snäll mot katten.
    Men det känns lite taskigt. Jag var tvungen att ge upp musikeryrket för att fingrarna i vänsterhanden blev allt långsammare pga MS (vilket man inte visste då). Sedan tvingades jag att ge upp arkeologiyrket eftersom fysisk aktivitet och MS inte går ihop.
    Djävligt onödigt om författarskapet tar slut här. Och på grund av ett litet djävla ärr på helt fel ställe i knoppen.
    Men det finns ingen direkt anledning att vara deprimerad. Tack vare bra och modiga läkare har jag efter 18 år blivit helt smärtfri, den som har haft nervsmärtor av bältrostyp kan lätt inse att smärtfrihet är ett mirakel.

    Problemet är att jag lever på att skriva, jag kan nog fortsätta med det, men har varnats för att jag nog inte kan skriva fler romaner. Jag tänker försöka, en är nästan klar, men jag är tillräcklig realist för att tona ner förväntningarna. Lyckligtvis kan jag fortfarande skriva manuskript (till och med ett operalibretto om Covid-pandemin kan vara så vänlig att gå över). Dramatikens första princip är ”action speaks louder than words” – vad man kan säga med en gest, en paus eller en tvekan, ska man absolut inte försöka säga med ord. Dramatik är inte ord utan handling. Låt skådespelaren vara skådespelare – det blir bäst så.
    Passar mig förträffligt.
    Och som det ser ut nu kan jag leva på det i några år till, även om det vore lite behändigare om jag fick göra det i Sverige och på mitt eget modersmål.
    Det lär aldrig hända, men man kan inte få allt.

    Så ligger det till.
    Det är en läskig historia, men jag är notoriskt svårskrämd.

    2 Comments

    1. Sven Lundberg

      Tack Magnus
      Det är en stark berättelse du delar.
      I min närhet har jag upplevt delar av de hinder du berättar om. Min älskade fru Karin som var radiojournalist drabbades av cancer och mot slutet en kraftig stroke. Hennes sätt att med humor och kärlek till oss i hennes närhet lindra den gemensamma smärtan var storartad.
      Jag kan av din text ana att du fightas och vägrar ge upp. Att steg för steg se hur förutsättningarna förändras är en utmaning.
      Tack för din generositet att dela med dig.
      /Sven

      1. admin

        Hej och tack för din kommentar – som jag kunde läsa först nu.
        Det är svårt att tala om detta på ett någorlunda osentimentalt och rättframt sätt. Jag vill inte misstänkas för att vädja om sympati, eller ännu värre – uppmärksamhet. Men jag tror att Willy Kyrklund – som ju själv levde med en funktionshindrad maka – hade en poäng. Om något är plågsamt och en smula skräckinjagande, är det lika bra att skriva om det. Innan jag började arbeta i utlandet var jag sk. mentor för många nydiagnosticerade ms-drabbade och unga människor med ryggmärgsskador – de allra flesta skadade i trafiken. Den gyllene reglen bland dem var rättframhet – att vi redan från dag ett talade om vad som hade hänt och om våra sorger – så att vi fortsättningsvis och i stället kunde prata om våra framsteg och det som gladde oss. Hopplösheten försvinner när man upptäcker att man har fler strängar på sin lyra och att det är hög tid att man utforskar dem. Synd bara att det skulle krävas en sjukdom eller skada för att inse det.
        /M

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

    WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com