Vid en gammal landsväg i Bergslagen, bland de höga tallskogarna på gränsen mellan Västmanland och Dalarna, ligger resterna av ett gammalt kapell. Invid den lilla mossbelupna ruinen, finns det en sänka i marken i vars mitt det ligger några stora stenar. Vegetationen runt sänkan avslöjar att det måste finnas närhet till vatten och mycket riktigt, rullar man undan stenarna ser man att de har täckt mynningen på en källa. Det finns en gammal ramsa om just den här platsen och även om det är ett halvsekel sedan jag hörde den, har den ständigt pockat på uppmärksamhet:

Kolarbarn och Bispekar´n
slogs så kôrka rök.
Då kom ur skogen björnefar
ut på jul-besök.
Bispen grina
björnen flina,
pissade i brunnen fina,
sade: ett
sade: tu
Pappa Pius springer ut.

 

Jag tillbringade många somrar – och faktiskt ett helt år av mitt liv – i de här järnbärarmarkerna. Jag har aldrig varit mycket till vare sig kristen eller jude, men det var en andlig upplevelse. Som att gå in i ett vilt och främmande landskap, fullt av äventyr och faror, men samtidigt bli omfamnad av något stort och välvilligt. Skogarna var höga, tjärnarna djupa. Där fanns gruvhål, gamla kolmilor, och där fanns kristallklara åar där man enkelt kunde hiva upp hinkvis med abborre, gäddor och en sjudj-la massa kräftor.
Det här var mitt livs Bombi Bitt- och Huckleberry Finn-stund. Minnena är starkare än jag trodde. Det räcker med att blunda för att känna doften av tall och älggräs, minnas vad som sades och uppleva den på nytt.

Verksamheten i smedjorna hade upphört redan under under 50-talet, men själva smedjorna fanns kvar – i stort sett intakta och fria att utforska. Och utanför ”affärn” satt gamla smeder och kolare och smådjävlades med varandra eller berättade skrönor för alla som ville lyssna. Och allt på äkta järnbärardialekt – den enda form av västmanländska som i mina öron faktiskt är riktigt vacker. Det var på den dialekten jag först fick höra den här märkliga lilla ”juleramsan”.
Det fanns en mäktig stolthet bland dem. Den där stoltheten som kommer sig av tillit. Här fanns inte ett spår av den servila bruksmentalitet som man kunde se i de västmanländska småstäderna, den som gjorde livet pinsamt – som när klasskompisarnas pappor tog av sig mössan och bugade sig inför min far. Han avskydde det, vilket var en slags tröst. Men här i Bergslagen tog man av sig mössan för att det tillhörde allmänt hyfs, men man bugade sig inte. Man sa ”Hej”. Man sa: ”Men se goddag”. För farsan var det stort. Han kände sig fri här.

Framför allt var det här ett landskap full av berättelser. Orimliga eller rimliga, begripliga eller obegripliga. De bara låg där. Och det var bland smederna och allt vad de nu var, som jag inte bara fick höra den där ”juleramsan” ovan, de berättade om missväxten och de besparade mig inte ett enda av de övernaturliga väsen som påstods leva lite varstans i trakten.

Vidskepelse drabbas aldrig av missväxt. Kålen kan ruttna under sommarregnen, förfaras av larver eller tyna bort i högsommarhettan, men vidskepligheten jagade folket i alla väder, i allt de gjorde följde den dem. På ”den tiden” kunde de inte gå från den ena stugan till den andra utan att framföra besvärjelser och sjunga ramsor som sedan länge förlorat sin mening. De plockade fickorna fulla med magiska amuletter, märkliga slaggbitar, träbitar från kistor, framtänder från barnamördare och tygtrasor från svepningar – allt till skydd mot något som ingen riktigt trodde på, men som alla ändå fruktade.
Det sades att om man färdades genom skogarna när snön var ny och dagen som kortast, kunde man med egna ögon se de glödande spåren av eldspringaren eller brasryttarna. Invid tjärnarna lurade bottenfrun, i ån forskarlen, invid tjärdalar och kolningsgropar beckfruar och glödslukare, hyttgryn och milormar, stövelknytt, frostbitare och benspräckor. Och om juldagen råkade infalla på en onsdag, kunde man höra de ohyggliga myrgriparna sjunga sin årliga dödsmässa framför andaktsfulla skrattdjävlar och diskärringar.
Hur gärna man än vill tro att sådana vidskepligheter hör skogarna eller ödemarken till, och att byarna och gårdarna, smedjorna och kvarnarna därför var befriade från sådana styggelser, fanns det inte många barn i dessa trakter som inte hade hört talas om hammarryttaren eller slagglåmaren, falskmjölnaren eller nässelprosten, hemlighusryckaren, tanddragaren, barnaflåaren eller glödpåven, för att inte tala om de odöpta barn som emellanåt ryckte till sig en livs levande pojke eller flicka – mest för sällskaps skull. Inte ens kyrkorna var fredade, mellan vapenhus och kor flög det rättarandar och pestebispar, vildsjälar, gravryttare, predikardjävlar och skenmunkar.

Men det där trodde man ju förstås inte på. Det enda som var lite intressant var den där gamla ramsan. Den hade något med julhelgen att göra och den måste ha varit förknippad med kapellet och källan. Men frågade vi de äldre vad den betydde, svarade de att det fanns saker man inte talade om och platser man inte besökte.
Med andra ord gjorde vi inte annat.

Tiden gick. Den gör ofta det. Medan det mesta i minnesväg från den tiden är grundligt bortraderat, följde de där berättelserna, och i synnerhet den där ramsan, mig överallt. Den dök upp när jag trodde att jag hade glömt den, oförställd pockade den på uppmärksamhet.
Det var först för tio, tolv år sedan som jag fick en chans att vaska fram lite arkivfynd som kunde förklara utröna om det finns en förklaring till ramsan.
Till min stora förvåning finns det kanske det.

Spåren går tillbaka till det postreformatoriskt paranoida 1600-talet och till Drifte-Per, sockenprästen här i trakten. Om Drifte-Per  (Petrus Ursa, Petrus Arosenius eller ibland Biörn-Petrus) vet man att han efter två terminer i Uppsala for till det holländska Leiden. Det är alldeles tydligt att han har hamnat på fel ställe vid fel tidpunkt. Där kom han att umgås med de farligaste av Europas tänkare, cartesianerna.
Det var farligt att så otvunget umgås med främmande trosbekännelser, ett ystert och ungt sinne kunde lätt smittas av deras kätterska bedrägerier och när Drifts återvände utvalde man åt honom en liten socken i Bergslagens skogar, vilket naturligtvis var en listig förvisning. Bland tysksmidare, limslagare, masmästare, kolfatare och råstudrängar var han tämligen ofarlig, vad kätterskt han än försökte inbilla dem, skulle ingen av dem bry sig.

Vi möter hans namn först femton år senare, i ett brev från bruksherren till dennes broder, biskopen Laurelius av Västerås. Brodern klagar över bergsmännens vidskeplighet: Till värn mot dessa irrsyner och faror vände de sig inte till Gud, nej till värn sökte de sig till den lilla källan vid kapellet i en ”enfaldig förhoppning att de  katolska sedvänjorna skulle blidka det onda”. Med stigande förtvivlan hade han sett resultatet av dessa vidskepligheter. Bönder som inte hann få plogen i marken eller bärga skörden i tid på grund av något skrämmande tecken i skyn. Barn som aldrig fick lära sig att räkna längre än till tio, då alla tal över elva sades förarga de levande begravda. För att inte tala om familjen som hade brunnit inne då ingen tordes hämta vatten ur gårdens brunn av den enda anledning att ingen kunde minnas den magiska ramsa som kunde blidka den vålnad som påstods leva i brunnens djup.
Allt detta var Drifts fel, ansåg bruksherren.
”Han går onykter omkring i en björnfäll mitt i sommaren och eggar ungdomen till last och synd”, skriver han och avslutar brevet med orden ”Så sant mig Gud hjälpe!”

 

Det är nu förklaringen till den lilla ramsan kan falla på plats, men nu är vi på osäker mark och ska man få en förklaring till det hela kräver det att jag låser in forskaren inom mig och släpper fram berättaren. Det enda jag vet med säkerhet är att Västeråsbiskopen Laurelius kallade Drifts till sig och bad honom förklara sig. Drifts svarade att han avskydde ”papisterna och deras katolske tjuvahop” lika mycket som Gud Fader i egen hög person, men att han hade viktigare saker att uträtta eftersom det strax var jul. Då beslutade biskopen att sända en resolut prästman och några bastanta mannar till hyttan för att bränna ned kapellet, igenkasta källan och nedbryta allt som ”hörer denna vantro till.”
Vi vet att biskopens man och hans följe anlände till hyttan den fjärde advent och vi vet att han efter ett långt förmaningstal for ned till kapellet och brände ned detta ”ondskans mönster* från vilken Gud bevare oss evinnerligen”. Vi vet också att ortsbefolkningen kom ”i hugg uppå (biskopens) män” och att det hela riskerade att bli en blodig uppgörelse.

Varför blev det inte det? Om man tänker på ramsan skulle man enkelt kunna föreställa sig att det var Drifte-Per – Björnefar – som kom ut ur skogen i björnpäls, tjöt åt de stridande att han skulle sätta stopp för det här ständiga bråket och ställde sig därefter för att urinera i källan. Och därmed var källan för evigt vanhelgad – varpå Pappa Pius sprang ut för gott.
Varför inte? Man vet aldrig.
Så kanske det var.

 

 

*) Ordet ”mönster” kom ur latinets monasterium och kunde på svenska beteckna allt från just kloster till katolska kapell.