I december 1674 sände Olof Rudbeck ett brev till Magnus Gabriel De la Gardie där han antydde att han hade gjort en otrolig upptäckt, en upptäckt som fick allt annat han visat De la Gardie att förblekna. Exakt vad det handlade om ville han vänta med att berätta tills de träffades, men Rudbeck var så förbluffad att han inte kunde hålla inne med sin upptäckt särskilt länge.

Han hade funnit Atlantis.

Atlantis – denna Gudarnas ö – som under en kort tid i någon obegripligt forn tid hade rymt en fantastisk civilisation med oerhörda rikedomar, tills hon plötsligt en dag slukades av havet för att aldrig någonsin mer stiga upp. Platon berättade om henne i Kritias och Timaiosdialogerna, men det var först under senare tider som historiker hade börjat fundera över var hon kunde ha legat. Somliga letade väster om Gilbraltar, andra var säkra på att Platon hade avsett de brittiska öarna. Nu meddelade Rudbeck att de inte behövde leta längre. Han kunde bevisa att Atlantis i själva verket var Sverige, och att det allra heligaste av detta märkliga rike hade legat i Gamla Uppsala.

Det finns nog inget verk i den svenska litteraturhistorien som recenserats av så många men lästs av så få som Olof Rudbecks Atlantica. Omdömena har skiftat från nedlåtande lustigheter till våldsamma förkastelsedomar. Artiklar om Rudbeck och hans väldiga opus brukar sällan sakna några av Rudbecks mer häpnadsväckande tankekast, de hisnande ortnamnsspekulationerna eller hans akrobatiska slutledningsförmåga. Det tycks ibland som om vi behöver någon som övertygar oss om vår egen förträfflighet, Rudbeck får därför personifiera allt som fel med den äldre historieforskningen. Meningen är att vi ska skaka på huvudet och sedan tänka hur otroligt mycket bättre kläm vi har på vår vetenskaplighet idag.

Det är en mycket riskabel utgångspunkt. Studerar man den lite närmare kommer man inte bara få flera skäl att ifrågasätta den bilden av honom – även om Rudbecks slutsatser var milt sagt uppåt väggarna tvingas vi också konstatera att hans tillvägagångssätt många gånger är mer vetenskapligt försvarbart än åtskilligt av det vi ser prov på idag.

Den perfekta väven

 

Om vi får tro de skriftliga källorna var det forntida Uppsala det gryende Svearikets politiska, juridiska och kultiska centrum. Genom detta har Uppsala, av både rimliga och mindre rimliga skäl, kommit att framställas som den plats där Sverige i politisk mening först konsoliderades till ett rike. Därigenom har det forn- och tidigmedeltida Uppsala blivit en mycket användbar plats som i skilda tider tillfredsställt alla sorters utforskare, närt alla sorters ideologier och alla sorters tvivel. Nästan samtliga skildringar av henne har tillkommit i tider och under omständigheter då det funnits anledning att belysa hur förhållandet mellan folket och eliten, mellan eliten och kungamakten eller mellan den andliga och den världsliga makten borde vara. Berättelserna har tagit sig många former – som ursprungsmyt, en missionshistoria, som furstespegel, som det tidigmoderna Sveriges strävan efter social integration, en berättelse om den enväldiga kungamakten, en berättelse om den fria allmogen, en berättelse om den ofria allmogen, en berättelse om centralism eller manipulerad historieskrivning: Uppsala blev så gott som alltid den skådeplats där olika viktiga berättelser skulle komma att dramatiseras.

Men platsen har inte bara fått en stor betydelse för svensk historieskrivning, framför allt kom den under en lång rad av sekel att lägga grunden till något som kunde likna en svensk, eller skandinavisk kollektiv självbild – här går allting rätt till, här kan man med egna ögon se den rättssäkerhet som följer av att ha en rättskipning som sker på folklig grund, här finns ingen plats för kungligt godtycke. Om detta stämmer överens med verkliga förhållanden kan alltid diskuteras, men i denna berättelse har det forntida Uppsala alltid spelat en viktigare roll än kungarna. Även om de alltid håller sig i närheten är de egentligen bara några hjälplösa gestalter vars auktoritet helt och håller hänger på folkets välvilja.[1]

Egentligen fanns det inga större problem med platsen. Den spelade sin särskilda roll och hade sin givna plats i historien. Men kring 1670-talet utbröt en häftig akademisk fejd om platsen. I grund och botten handlade striden om Ericus Olai.

 

Ericus Olai hade förklarat hur allt låg till och mycket mer behövde egentligen inte sägas. I staden Uppsala, på det berg där Domkyrkan och Helga Trefaldighetskyrkan senare skulle resas, låg den berömda hedniska helgedomen. Där låg det ursprungliga Uppsala. När de svenska kungarna antog den kristna läran, flyttade de till den plats vi idag kallar Gamla Uppsala. Man började strax därpå resa en katedral där, allt medan den hedniska helgedomen ännu låg kvar i staden. När avgudarnas styggelser blev avkastade restes Trefaldighetskyrkan och så småningom även Domkyrkan på samma markområde, just den plats som kallades Herrens berg. Därmed var cirkeln sluten och ordningen återställd.

Idag fäster vi oss vid det faktum att Ericus Olai förlägger den forntida kultplatsen Uppsala till staden, men bortser inte sällan från det viktigaste i hans berättelse, det som förklarar dess auktoritet, det som gjorde det hela till en fullkomligt logisk, harmonisk konstruktion.

Uppsala som templet på Herrens Berg, Zion i norr, var en väletablerad föreställning med djup ideologisk innebörd. I en tid då historien inget annat var än historien om människosläktets frälsning, hade Uppsala en självklar plats i frälsningsprocessen. Och vem kan säga något annat än att det var en magnifik plats att placera sitt symboliska kapital på: Staden på berget! Katedralen på Mons Domini som rests invid resterna av det gamla templet för bilddyrkan! Om inte det gav bibliska associationer, vad kunde då göra det? Att ”gå upp till Herrens berg och in till hans tempel” var mer än en fras, den hade sin stjärnklara betydelse i den gudomliga scenografin. Föreställningen gick alldeles utmärkt att applicera på staden Uppsala. Både Jerusalem och Rom hade rests på heliga berg, platser där det tidigare bedrivits bilddyrkan, men som blivit både regala och kultiska rum. Här hade templet åt Tor, Oden och Frigga – fått ge plats åt Helga Trefaldighetens kyrka, den hedniska trefaldigheten hade besegrats av den äkta. Här hade Saul blivit Paulus.

Men under 1600-talet började det strömma in en stor mängd isländska handskrifter till de skandinaviska akademierna. De äldre, ofta bristfälliga eller ofullständiga kopiorna av den fornskandinaviska litteraturen kunde rensas ut. Det fanns åtskilligt i detta nya material som utmanade gamla sanningar, föreställningar som varit etablerade sedan århundraden ställdes plötsligt på ända. Detta, tillsammans med de nya omvälvande filosofiska strömningarna och inte minst uppsvinget för de naturvetenskapliga studierna innebar att många av 1600-talets antikvarier fann sig stå inför nya sätt att angripa problem i den äldre historien. Den bild som Ericus Olai hade tecknat var en underbar bild, nästan oslagbar, men den hade sina uppenbara brister. Allt pekade nämligen på att det Gamla Uppsala var den riktiga platsen. Det vore att trivialisera saker och ting att framhålla att det stora intresset för det forntida Uppsala som blossade upp vid 1600-talets mitt, enbart handlade om göter eller de illustra kungarnas bedrifter, berättelser som skulle bevisa stormakten Sveriges fantastiska förflutna. Intresset för det forntida Uppsala hängde intimt samman med den politiskt-teologiska debatten om offer och bilddyrkan som rasade i Europa, en debatt om relationen mellan kungamakt och kyrka. Det var en diskussion som svenska forskare i allra högsta grad var engagerade i – ingenstans i Europa kunde man finna en bättre modell för just denna relation än i det forntida Uppsala. Problemet var att Olaus Verelius menade att det forntida Uppsala alltid stått i Gamla Uppsala. Johannes Schefferus kunde inte hålla med och strax vidtog ”den litterära fejden”.
När Olof Rudbeck blandade sig i striden skulle debatten snabbt gå över styr.

Barockens briljante blådåre

När Rudbeck publicerade den första av Atlanticans delar blev historikerna upprörda. Vad man reagerade mot var att Rudbeck tillämpade moderna naturvetenskapliga metoder och tänkesätt för att komma till klarhet i historiska frågor. Han hade inte bara tillfört de förhistoriska studierna vitt skilda områden som lantmäteri, landskapsanalys eller geologi, utan även arkeologi – något skrämmande modernt. Den häpnadsväckande framfarten med ”mathematiska instrumenter” som Olof Rudbeck roade sig med ute i Gamla Uppsala stred mot samtida vetenskapliga principer för historisk forskning.

Rudbecks utgångspunkt var enkel. I marken doldes saker. Byggde en kung en sal i Uppsala borde man kunna finna resterna av den om man bara grävde på rätt ställe. Det gjorde honom inte populär bland dem som trodde sig kunna läsa sig till samma kunskaper.[2]

Man kan ägna många sidor åt Rudbecks äventyr i Gamla Uppsala, här nöjer jag mig med att konstatera att Rudbecks hypoteser, bortsett från Atlantisdrömmarna, sällan var några planlösa tankespån. När han kombinerade de antikvariska observationerna med studiet av topografin blev han tvärtom riktigt genial – även när han har fel.

 

Patrioten och storsvensken?

 

Som latinsk orator eller talare inför någon stor begivenhet, var det under 1600-talet helt i sin ordning att hänge sig åt lidelser och ”fosterländska affekter”, men inte som utforskare av historien. Att i ett vetenskapligt sammanhang ge överdrivna uttryck för ”kärleken till fosterlandet” var direkt löjeväckande, i alla fall för den som ville uppträda som lärd vid något av 1600-talets lärosäten. Justus Lipsius hade redan 1584 visat vart skåpet skulle stå – hans stoiska kosmopolitism tillät inte den banala sentimentalitet som fosterlandskärleken gav uttryck för, därmed var patriotismen också misstänkliggjord. Rudbeck inleder därför sin Atlantica med orden att sanningen var ädlare än kärleken till fosterlandet.

Vad som gör Atlantican en smula dubiös i våra ögon hänger mer ryktena från folk som aldrig har läst den än det faktiska innehållet. Vad Rudbeck ville göra var att bevisa att de människor som levde här innan oss åstadkom fantastiska saker. Även om deras bedrifter kanske var lite väl fantastiska, var de aldrig exkluderande och deras framgångar berodde aldrig på underkuvandet av andra folk – vilket vore fullt främmande på 1600-talet. Att han slår på stortrumman ibland blir bara ett problem om man bortser från att ord genomgår betydelseskiftningar – för Rudbeck betydde ordet patriot något helt annat än vad det gör idag.  Han skulle inte förstå varför vi talar om ett ”svenskt folk” – Sverige är ett rike bestående av flera olika folk – och med ordet svensk skulle han avse alla de som bor i Sverige.

Idag uppträder också ordet göticist alltid i par med patriot. Ibland tycks de rent av vara varandras förutsättningar. Men göticism kan omöjligt vara identiskt med patriotism, göterna var ett forntida folk, patriotism förutsätter att man gör uppoffringar idag.

Det är överhuvudtaget svårt att föreställa sig att göticismen nådde de bredare lagren i något större avseende, där rådde en helt annan sammanhållande myt, och den var kraftfull – identifikationen med Israels folk.

Rudbeck skulle inte ha mycket till övers för dagens ”patrioter”. Den stora skillnaden mellan de kartor som upprättades under 1900-talet över de germanska folkens utbredning och urhem, och Rudbecks kartor som visade ”göternas” bragder är att Olof Rudbeck aldrig avsåg att bistå dem som ville utrota den del av mänskligheten som inte var germansk eller götisk. För den musicerande, målande och diktande Rudbeck kunde en människa aldrig vara ett problem, människolivet var okränkbart och mångfald en rikedom.

Uppsala var en fredens helgedom, inte en plats från vilken de blodtörstiga svearna vällde ut, utan en plats där människor överallt ifrån sammanstrålade. Det var i mötet med andra människor som människan odlade sin mänsklighet. Han skulle få väldigt stora problem med att förstå dem som drygt 230 år efter hans död, började att hylla honom på de mest bisarra sätt.

 

Rudbeck och extremisterna

 

Under 1800-talet hade Gamla Uppsala blivit en slagfärdig mötesplats där man sjöng fosterländska sånger, drack mjöd och höll tal i vilka man förutom Gud, konungen och Skandinavien, hyllade en poetisk forntid som – för att tala med Tegnér – varken hade, än mindre borde, ha så värst mycket med forntiden att göra. Medan dessa manifestationer kan te sig smått obegripliga i all sin känslosamhet, skulle 1900-talets manifestationer te sig obegripliga av helt andra skäl.

Det var tämligen förutsägbart att Gamla Uppsala under 1930-talet allt oftare skulle komma att tjäna som fond till en rad politiska manifestationer, de flesta av mer eller mindre tvivelaktig karaktär. Nu betonades det dunkla, det irrationella – forntiden blev ett ändlöst fackeltåg där spontana folkdomstolar ägnade sig åt intuitiv rättsskipning. Berättelserna om Gamla Uppsala började få påtagliga likheter med partidagarna i Nürnberg.

Det rörde sig främst om organisationer inom jordbruks- och hembygdsrörelserna, varav vissa var djupt rotade i den rasideologiska idévärlden. Där fanns också de krafter som mer explicit förordade en renrasig totalitär stat och som i Gamla Uppsala tyckte sig se en historisk legitimitet för dessa tankar. Förutom de sedvanliga hyllningarna till den svenske bonden och bondens centrala plats i den nationella historien, och förutom de obligatoriska angreppen på det urbana levernet, de kosmopolitiska, judiska intellektuella, det artfrämmande, förfallet, urartningen – ville man med skiftande grad av trovärdighet utmåla sig som nationens räddare. Att nationen, riket, rasen eller bonden var utrotningshotad tycktes det råda full enighet om – hoppet stod till Gamla Uppsalaborna.

Trots dessa kärleksförklaringar ville det sig inte riktigt. Det var i högern allmänt omvittnat att centrala Uppland var ett mycket besvärligt landskap och att upplänningarna var rent av fientliga, ett folk hos vilka de höga tankarna om nationen, blodet och jorden styvnackat vägrade att infinna sig. För de yngre innevånarna i Gamla Uppsala måste den allmänna framställningen av bondens genetiska överlägsenhet ha varit ett tämligen frånstötande budskap. Och om nu Sveriges landsbygdsbefolkning genom sitt Svenska Blod var så hårt knutna till sin Svenska Jord var det svårt att begripa varför 1,200 000 svenskar överhuvudtaget valt att flytta till Amerika.

Eftersom platsen representerade allt det storvulna som i övrigt kunde tänkas locka den nazityska arkeologin skulle man kunna förvänta sig ett enastående intresse från tyskt håll. Men Olof Rudbeck hade redan gjort platsen obrukbar. Det var i huvudsak två faktorer som bjöd på de största hindren. Den första gällde platsens enhetsskapande potential – systematiskt inpräntad i allmänhetens medvetande sedan århundraden. Den andra faktorn var att det inte fanns någonting här som kunde ge den nazistiska versionen av forntiden någon som helst legitimitet. Arkeologiprofessorn Peter Paulsen och Otto Höfler – och Himmlers Skandinavienexpert – konstaterade i flera PM till Himmler att platsen var så inbäddad i det svenska historiemedvetandet att den, i tyska ögon ”fel” använd, kunde utgöra ett hot. Men vad som verkligen kunde utgöra ett hinder var att det också var en plats där man kunde appellera till en tänkt sammanhållning som gick utanför nationsgränsen. Gamla Uppsala var i allra högsta grad plats en plats där skandinavismen lätt kunde väckas till liv och manifesteras, och vid flera tillfällen hade detta också skett.^[3]

Tyska Sicherheitsdienst misstänkte att svenska arkeologer undergrävde nazifieringen av det ockuperade Danmark och Norges arkeologi genom att konfrontera den nazityska idén om en ”arisk, germansk historiegemenskap”, med den sekelgamla skandinavismen – en rörelse som alltid hade sett Gamla Uppsala som sin centralplats helgedom. ”Norden” handlade om Danmark, Sverige och Norge[4] , inte om Tyskland och skulle den synen slå igenom skulle det innebära att det Tusenåriga riket, vars historiska legitimitet stod och föll med den ”nordiska tanken”, inte längre betraktades som en del av denna nordiska samhörighet. Varken Paulsen eller Höfler kunde dölja sin besvikelse: i rapporterna framstår de bägge SS-männen som två otröstliga pojkar som just nekats medlemskap i en hemlig klubb.

Den andra faktorn av betydelse låg i det omöjliga uppdraget att överföra en nationalsocialistisk, eller fascistisk forntidsuppfattning till Gamla Uppsala och här hade Olof Rudbeck presenterat de allra kraftfullaste bevisen. De skriftliga källorna visade med al önskvärd tydlighet att dåtidens Svearike var ett folkvälde och ett samhälle där rättskipningen vilade på folklig grund. Höfler konstaterade i Die Entwicklung der geistigen Lage in Skandinavien…^[5] att ett av de mest grundfasta elementen i den ”skandinaviska mentaliteten” var skandinavens rättskänsla. Detta patos kom till uttryck i en sorts ”ridderlighet” som i Höflers ögon var en verklig fara. Vad han avsåg var skandinavernas avsmak inför Nürnberglagarna och judeförföljelserna. Skandinaverna betraktade judarna som försvarslösa och att övergreppen mot dem aldrig kunde associeras med nordisk rättskipning. Den germanska rätten i nazistisk tappning hade ingen tjuskraft – det var inte mycket som förenade Torgny Lagman och Roland Freisler.

Men att det forntida Uppsala var svårhanterat för de tyska nazisterna innebar inte nödvändigtvis att den var svårhanterad för svenska högerextremister. Det hängde mer på vad man för tillfället hade lust att påstå.

 

Inom den svenska extremhögern var synen på forntiden och historien långt ifrån enhetlig. Grupperna var splittrade och hämtade sina anhängare ur helt olika sociala skikt. Vad de dock hade (och ännu har) gemensamt är något som alltid följer med den nationalistiska historie-konstruktionen: de ymniga inslagen av tvetydigheter, motsägelser och paradoxer – allt mot en enastående fond av forntidskitsch.

På Odengatan 42 samlades under 1930- och 40-talen en skara människor ur den övre medelklassen för att diskutera saker och ting i sann götisk anda. Inte sällan diskuterade de Olof Rudbeck. Tankekasten och infallen, de excentriska frågorna och diskussionerna skulle vara riktigt roliga, om det inte vore för att Manhem var en uttalat antisemitisk och pronazistisk förening.

Medlemmarna i Manhem hyllade Rudbeck i talanglösa diktverk, hyllningsanföranden och ”vetenskapliga” artiklar – enastående i all sin enfald. Man till och med imiterade hans mer olyckliga arbetsmetoder: Herman Lundborg ansåg sig ha bevisat att det ariska urhemmet varit beläget någonstans i Västsverige, vilket han hade kommit fram till genom en oöverträffad manipulation av statistiska data.

Manhem var ett sällskap för antisemiter, teologiska särlingar och osannolika existenser ur den bedagade delen av den övre medelklassen som kom i känslostormar när Hitler med smått tvångsmässig ritualism upprepade de berömda slagorden från det trettioåriga kriget: ex septentrione lux istället för ex oriente lux – das Licht aus dem Norden i stället för das Licht aus dem Osten.

Medlemmarna i Sveriges Nationella Förbund, eller det fascistiska Svensk Opposition, hade inte Manhemmedlemmarnas fantasi och de saknade det mer ”proletära” nazistpartiet SSS oförmåga att läsa innantill eller minnas vad de trots allt hade läst.

Även om ingen av medlemmarna i SNF eller SO utmärkte sig som tänkare av några större mått, var en inte helt obetydlig del av dem akademiker. De blundade inte för svårigheterna som Paulsen och Höfler pekat på, men de hade uppenbarligen inte tid för några mer djupgående problematiseringar, därför tog man genvägar. Rutger Essén drog följaktligen slutsatsen att den äldre historien kort och gott var förfalskad – ett i desperation tillgripet ”politiskt reklamtrick”, allt för att tjäna kommunismen och demokratin, vilket bland åtskilliga högermän ansågs vara synonyma begrepp. I Esséns ögon var svensken ”ett sovande folk” som strävade efter välfärdssamhället utanatt röra ett finger.  Ikke Ryding, skribent i det fascistiska Vägen Framåt, hävdade att Olaf den Heliges saga bevisade att det ”inte fanns någon laglig form, varigenom menigheten kunde utöva inflytande” trots att sagan ifråga just hade bevisat detta.

Just dessa ständiga halsbrytande förvandlingar, det fria förhållandet även till sina egna utsagor, är ett karaktäristiskt drag inte bara hos Rutger Esséen utan även typiskt för hur extremhögern – då som nu – utnyttjar en plats som Gamla Uppsala. Naturligtvis försökte även en eller annan arkeolog få foten att passa skon, men till det krävdes en betydande kirurgi. Att avfärda allt som tog sig formen av vad som kunde påminna om sentida demokrati som ”ceremonier” eller ”ritualiserade” val där utgången var given på förhand, är ett vanligt motiv.

 

Humaniora eller undergång

 

Det råder ingen tvekan om att vi ser en framåtrörelse, att kunskapen långsamt ökar. Men hur övertygad man trots allt måste vara att vetenskapliga innovationer som smittkoppsvaccin, förlossningssjukvård eller magnetresonanskameror har gjort villkoren lättare och livet mindre sårbart, har jag personligen svårt att vara lika övertygad om vår egen tids vetenskapliga förträfflighet när jag jämför 1600-talets historiekonstruktioner med 2000-talets. Fantasierna är inte färre – de har blivit fler och de har blivit värre.

I våra ögon är det fullkomligt omöjligt att en människa som vigt sitt liv åt att studera just människan och hennes livsvillkor, kan vara särskilt lyckosam i sina studier om hennes egen människosyn tillåter henne att förvandla andra människor till icke-människor, ifrågasätta människors lika värde och predika ett systematiskt åsidosättande av andra människors rättigheter. Det är en människosyn som, såvida den inte leder till slaveriets återinförande, förr eller senare fråntar andra människor deras existensberättigande – det kommer ofelbart att leda till en slutgiltig lösning i en gaskammare, i en massgrav eller på ett risfält. Lyckligtvis finns det heller inte så många sådana forskare.

Faran kommer från ett helt annat håll – den systematiska destruktionen av humanioran och kulturen – två oskiljaktiga storheter. Kunskapen är misstänkliggjord, få humanister medverkar på dagstidningarnas kultursidor, historien förmedlas inte längre av historikerna och konsten har mest blivit en fråga för självutnämnda experter på terrorism. För gestalter som Rudbeck, Olof von Dahlin eller varför inte drottning Kristina, hade detta scenario varit en undergångsskildring.

Det kommer alltid att finnas behov av att förklara de grundläggande villkoren genom att skapa sig idéer om sitt ursprung, tillblivelsen av det sammanhang man anser sig vara en del av och det kommer alltid finnas de som utnyttjar sådant för sina dunkla framtidsplaner. Då gäller det att tyda tidens tecken. Det kan mycket väl visa sig att humanisternas och konstnärernas viktigaste uppgift de kommande åren blir att freda kulturen från dem som vill kontrollera den och kulturarvet från dem som påstår sig vilja värna det.

 

 

 

[1] För en mer grundlig genomgång av de skriftliga källornas och vetenskapens Gamla Uppsala och den totalt motsatta bild som presenteras i turistbroschyrer och skolböcker, kan man alltid läsa Alkarp, Magnus 2009 ”Det Gamla Uppsala” Opia 59, Uppsala. 2009.

[2] Rudbeck publicerade kartor och många illustrationer över platsen. De har ofta dömts ut som förfalskningar, men ny, digital teknik ger honom faktiskt rätt på flera avgörande punkter.

[3] Gamla Uppsala kyrka uppläts bl a till norska högmässor. GUK, PIV:4, ULA.

[4] Vid denna tid, under fortsättningskriget, var ambivalensen rörande Finlands önskan att vara ”Nordiskt” mycket stor bland skandinaverna.

[5] Vortrag vom 23.11.1942 auf der Tagung der Abteilung III des Reichssicherheitshauptamtes. –

BA BDC PA. Höfler Bl. 240-274.