År 1650, ungefär samtidigt som Descartes gav upp andan i Stockholm och Olof Rudbeck kämpade på med sina läkarstudier, reste sig ärkebiskopen av Armagh, den minst av allt slätstrukne James Ussher upp från sin pulpet och insåg att han hade gjort något stort. Äntligen var han färdig med den absolut viktigaste uträkning som någon människa någonsin hade gjort – den exakta tidpunkten för världens skapelse.
Ussher hade räknat och räknat. Han hade gjort det mesta rätt, han hade studerat allt som gick att studera – astronomiska tabeller, annaler, kalendrar.
Man kan nästan se honom framför sig.

Det hela förutsatte djupa kunskaper, förtrogenhet med materialet, ett kontextuellt tänkande och källkritik. Han tyckte att det var alldeles för lättvindigt att utgå från att Israelerna hade tillämpat månkalendern innan den babyloniska fångenskapen, och Biblar kunde man inte använda hur som helst, för det som stod i den ena kanske inte stod i den andra. Arbetet var ytterst komplicerat och krävde en strikt vetenskaplig hållning. Först var han tvungen att räkna ut längden på perioden mellan skapelsens första dag och kung Salomo. Det var den enklaste uträkningen, förutsatt att man använde rätt bibel. Därför utgick han från originalet, dvs. den hebreiska.
Sedan var det perioden från Salomo till fångenskapen i Babylonien. Det var knivigare, men med tålamod kan man lösa fler problem än man anar. Den sista perioden, den mellan Ezra och Nehemiah till Jesu födelse var praktiskt taget omöjlig att beräkna om man inte studerade Kaldéerna, perserna och romarnas annaler. Och om man då avfärdade den största kalendermissen i västerlandets historia, den som Dionysios Exiguus gjorde sig skyldig till när han påstod att Jesus föddes år noll, medan det var betydligt mer troligt att han föddes 4 år före sin egen födelse, eftersom kung Herodes enligt Josephus avled år 4 f. Kr, så var det inte längre någon tvekan om att skapelsens första dag inleddes natten till den 23 oktober 4004 f.Kr.

Hade Ussher fel?

De som skrattar åt honom kan ju alltid försöka själva. Ta det material han utgick från, varför inte börja med att jämföra den grekiska och den hebreiska bibeln eller Keplers tabeller? Hur skulle det gå? Utan språkkunskaper? Utan djupare kunskaper i matematik? Utan ingående kunskaper i astronomi? Utan miniräknare? Inte ens räknesticka?
Även om de flesta av oss inser att Ussher nog har fel eftersom han utgår från felaktiga premisser, är det inget fel på Usshers uträkning.

Idag vet vi att världens skapelse är en pågående process som med allra största sannolikhet inleddes för 13,8 miljarder år sedan. Dessförinnan var intet. Det betyder att det inte finns någon möjlighet för en skapare, eftersom det inte finns någon tid för en skapare att ha existerat i.
Det betyder inte att vetenskapen har gjort Gud eller gudomligheter överflödiga. När Stephen Hawking tycker sig finna milt sagt övertygande bevis för att Gud inte kan ha haft något med universums skapelse att göra, är det varken fråga om religionsfientlighet eller förakt mot troende. Han är väldigt tydlig på den punkten i ”Brief answers to the Big Questions”, publicerad efter hans död.

”Jag vill inte ge intrycket att mitt arbete handlar om att bevisa eller motbevisa Guds existens. Mitt arbete handlar om att hitta en rationell ram för att förstå universum runt oss.”

Ändå har har somliga tyckt sig kunna läsa in just det i hans verk. Där finns de ”troende” som i Hawking ser Djävulens hantlangare, eller de sk. ateister som i ”Brief answers…” tycker sig ha läst en slags religionens obduktionsprotokoll. Jag vet inte vilka som är värst, men jag hade förväntat mig mer av de senare.

En gång i tiden konstaterade Ingmar Hedenius att kritiska diskussioner om religion tenderar att bli en karikatyr av en filosofisk/historisk diskussion snarare än att vara viktig del av den. När han diskuterade tro och vetande såg han uppenbara faror i alltför hisnande ateistiska svepgester. Inte heller var han så pass fanatisk som somliga  vill göra honom till – han lät döpa sina barn i den svenska kyrkan och även om han välförtjänt fick skrattarna på sin sida när han plockade sönder den klåparaktiga retorik som spreds från samma kyrkas predikstolar, demonstrerade han aldrig något förakt för den troende människan.
Jag är inte troende och har inga större problem med vare sig Stephen Hawking eller Ingmar Hedenius. Personligen finner jag en oändlig skönhet i en värld skapad ur intet, formad av naturlagarna. Det gör miraklet ännu större. Men på sista tiden har det blivit svårt för att kalla sig för ateist. Numer måste man uppenbarligen vara ett intolerant rövhål i klass med  Konrad av Marburg  eller Bernard Gui för att platsa i den bokstavstroende sekten ”Humanistiska” ateister.

De rättänkande

Vårt outsläckliga behov av att upptäcka felaktiga tankar och sedan korrigera feltänkande ligger djupt inbäddat i vårt kyrkliga DNA och även om de komiskt nog inte är medvetna om det, har de sk. ”Humanisterna” excellerat i just sådana gammelkyrkliga tankefällor – de begår precis samma misstag som alla andra missionerande rörelser, just de som Hedenius varnade för. Idag är ”Humanisterna” en mycket spretig rörelse där långt ifrån alla anhängare har en lika ytlig förståelse av humanistisk forskning. Men där finns en högljudd gren som har gjort begreppet ateism liktydigt med intolerans, fanatism och antiintellektualism. Den nedlåtande och ganska utpräglat inkvisitoriska tonen i förordet till Hedenius verk ”Tro och Vetande” var så långt ifrån Hedenius man överhuvudtaget kunde komma. Man nöjde sig inte bara med att tala nedlåtande om de troende som framhärdade ”i det illusoriska och dunkla”, man gav sig på den humanistiska forskningen också. Några rader var värre än de övriga:

”Dagens icketroende religionsförsvarare är personer som inser att religionernas världsbilder inte håller för prövning men ändå ser sådana starka andliga, sociala, psykologiska och kulturhistoriska värden i religionen att de finner det viktigare att bekämpa en ateism grundad i filosofisk klarhet än att ifrågasätta miljarder människors villfarelse och kunskapsfientliga doktriner som inte sällan leder till stort onödigt lidande.”

Det skulle med lätthet kunna uppfattas som ett angrepp på inte bara humanistisk forskning, utan på mänskligheten i sig. Ingen humanistisk forskare skulle ägna sig åt att ”bekämpa” en livsåskådning eftersom det är en av våra uppgifter att studera just sådana. Humanistisk forskning talar heller aldrig om religioner och religiösa föreställningar i termer av ”villfarelse” – det är ett ord som man förväntar sig att höra i svartmunkarnas tortyrkällare, inte bland humanister. Däremot skulle filosoferna säkert kunna ha retorisk julafton när de frågar sig vari den filosofiska klarheten i citatet ovan egentligen består.

Vi kan inte studera någon aspekt av våra forntida mänskliga samhällen utan att hamna rakt i händerna på hennes föreställningar om livet efter detta, tillblivelsen av hennes värld, hennes hopp om bättre jaktlycka eller frodigare skörd. När man som arkeolog med sina egna händer gräver fram en sju tusen år gammal grav och ser med vilken öm omsorg den döde har begravts och förberetts för ett tänkbart liv efter detta, är svårt att sitta där och klämma ur sig sarkasmer och spydigheter om hur dessa människor framhärdade ”i det illusoriska och dunkla”. Om utgångspunkten för forskningen skulle vara att fördöma människan och hennes föreställningar i stället för att försöka förstå dem, förklara hur de uppstår, förändras, utvecklas, tillämpas eller missbrukas, skulle den i samma ögonblick upphöra att vara vetenskap.

Interpretatio christiana

Grundproblemet med deras angrepp på religioner är att de bara känner till en religion – de tolkar och betraktar alla trosystem eller religioner utifrån ett utpräglat kolonialt, evolutionistiskt  kristet perspektiv. När människor som delar dessa gammelkyrkliga tankefigurer betraktar främmande religioner, förväntar de sig underkastelse och gudsfruktan från trosutövarna – vi utgår med andra ord från ett slags renlärigt augustinskt förhållningssätt till det andliga, trots att den som kallar sig humanist borde veta bättre.
De första etnografer som sändes ut för att studera kult och riter och nedteckna myter och skapelseberättelser gjorde inte sällan upptäckten att de enda som tog dessa berättelser och riter på fullt allvar var etnograferna själva. Orsaken låg i att de flesta etnografer var djupt präglade av den augustinska världsbilden, trots att de många gånger var agnostiker eller ateister. Man förväntade sig att ickekristna skulle betrakta sina gudomar med samma skräck som de kristna betraktade sin gud. Men medan de själva ständigt övervakades av rättänkande kristna, kunde man inte finna skymten av samma fruktan bland andra folk, de förhöll sig till berättelser om alltings upphov och livet efter detta med ”munter distans” och betraktade berättelserna som just ”våra traditioner” eller ”berättelser från förr”, inte en absolut sanning.

Problemet blir extra tydligt när de diskuterar religionens upphov, där de – förmodligen i brist på humanistisk utbildning – flitigt brukar sedan 1960-talet övergivna föreställningar. I deras, och dessvärre många andras ögon, skulle de skriftlösa eller forntida religionerna vara resultatet av ”existentiell ångest” eller ”fruktan” över exempelvis vädrets makter och att man försökte bota sin oro genom att åkalla sina gudar.

”Nu vet vi bättre – för nu har vi vetenskapen. Nu vet vi att åskan inte beror på någon ondsint gud.”

Det förändrar ingenting. Det viktiga måste i rimlighetens namn vara att känna till hur man skyddar sig mot åska, något som människan i alla tider känt till. Ändå tycks vi – trots vår vetenskapliga samtid – vara mer benägnare än någonsin att gå till sjöss eller ge oss ut i skog och mark när det åskar. Antalet förolyckade i åskväder har ökat markant de sista åren. I och med att våra samhällen blivit fullkomligt beroende av elektronik och då klimatförändringarna kommer att leda till en ökad frekvens av åskoväder, har våra samhällen dessutom blivit mer sårbara. Viktiga och vitala samhällsfunktioner kan enkelt slås ut. Vetenskap eller religion spelar liksom ingen roll.
(Och hade de varit humanister på riktigt hade de vetat att de åskbärande gudarna aldrig har framställts som särskilt ondsinta – ond vs god är ett utpräglat bevis för interpretatio christiana).

Förnuft?

Ett av Hedenius viktigaste argument var att man inte ska tro på något som inte förnuftigt. Det låter klokt, men han kollrar bort korten. Medan kunskap och okunskap är ett agnotologiskt problem där ingen okunskap kan uppstå om det inte redan finns kunskap, handlar tro om något helt annat.

Att ställa tro mot vetande är en meningslös övning eftersom det i praktiken är fråga om två ojämförbara storheter. Newton, för att ta ett grandiost exempel, har inte sällan gestaltats som den kylige, objektive, moderne vetenskapsmannen som inte godkände något som inte kunde vägas med våg eller mätas med linjal eller ur. Det sägs att Newton inte ägnade sig åt religiöst trams eller hokus-pokus-vetenskap, det fanns ingen ”ande i solen”, ingen magisk kraft i tingen – nu fick det vara slut med gissningarna, ut med alla vidskepligheter, bort med religionen ur vetenskapen, inga fler metafysiska antaganden. Men man glömmer att Newton författade sammanlagt 650 000 ord om alkemi och inte mindre än 1 300 000 om religion och mysticism – betydligt mer än vad han någonsin skrev i ämnena fysik och matematik. Hade Newton inte intresserat sig för religion och mysticism hade han förmodligen aldrig kommit någon vart vetenskapligt – frågan är om det överhuvudtaget går att skilja hans vetenskapliga gärningar från hans metafysiska – så varför var det så svårt att berätta om den sidan av Newton?

Det kan ibland vara fullt förnuftigt att tro på saker som i grunden är irrationella – finns det ingen kunskap kommer människan att finna de förklaringsmodeller som fungerar. Jag hävdar med arkeologens fyra-fem miljoner år långa perspektiv att människan inte hade kommit någon vart om hon inte hade föreställt sig ett liv efter detta, förklaringen till varför världen ser ut som den gör eller viljan att kommunicera sin världsbild genom sin kreativitet. Om hon aldrig hade föreställt sig att det kunde finnas något där på andra sidan havet och om hon inte hade hoppats på att förfädernas andar beskyddade henne under resan dit så hade hon aldrig vågat sätta sig i båten. Föreställningen om en andevärld som hon inte med säkerhet visste om den existerade utmanade hennes abstrakta tänkande och därmed odlade hon samtidigt de kommunikativa färdigheter som gjorde de sociala förmågorna till hennes främsta styrka. Det är den enda anledning till varför människan, i all sin fysiska bräcklighet, överlevt som art trots att hon varit omgiven av faror som hon inte är rustad för att möta.

Troende har i alla tider ändrat sin uppfattning om det himmelska när nödvändigheten har krävt det. Det har inte skett utan motstånd och det har definitivt krävt sina offer, men det blir i längden hopplöst att värja sig mot naturlagarna.  Personligen skulle jag tycka att det vore logiskt för en troende – förutsatt att hon eller han verkligen tror – att fundera över om det kanske är i beskrivningarna av Gud som haken ligger? Om man är någorlunda trygg i sin tro borde man tordas ställa sig frågan: ”Tänk om vi har missuppfattat Gud?” Bibeln är trots allt bara verket av människohänder – hur skulle de sk. kyrkofäderna kunna beskriva hur helium och väte utvecklades till kol, som utvecklades till aminosyror, som utvecklades till DNA?

Jag ser inte skymten av liknande möjligheter för de människoföraktande sk. ”Humanisterna”. De kommer bara att tro och därmed frukta sig själva. Det vilar något spöklikt i deras strävan efter att framodla den rena, förnuftiga och icke-andliga människan. Förlöjligandet av människan som skapande, tänkande och andlig varelse är inte bara antiintellektuell och oförnuftig, den rör sig farligt nära totalitära strömningar.