Om mänskligheten inte ska gå spårlöst förbi, måste vi genast börja planera för ett gigantiskt arkiv på – typ – månen. Till detta arkiv skulle vi, förutom en massa naturvetenskapligheter som DNA och botaniska samlingar, sända allt som författats, målats eller komponerats. I stället för att fippla med halvhjärtade resor till Mars – vars kostnader vi förr eller senare ändå skulle gnälla över – skulle vi på så sätt kunna säkra minnet av oss själva, vår sk. civilisation och samtidigt ge personal på bibliotek, muséer och arkiv tryggad sysselsättning till tidens ände.  Människan till salig åminnelse.

Undergången

Det finns ingen rimlig anledning att betvivla att mänskligheten – om vi är på det humöret – kommer att duka under om vi fortsätter att störa balansen mellan atmosfärens koldioxid och världshavens syre.
Det är lite typiskt, någonting att ilskna till över, men se det från den ljusa sidan – förr eller senare hade festen ändå tagit slut. En illasinnad främmande himlakropp, en retlig supervulkan eller vår bottenlösa dumhet spelar ingen roll – under går vi lik förbannat.

Vad som gör både kulturarbetaren och arkeologen inom mig extra svårmodig är det faktum att det kommer att bli hart när omöjligt att upptäcka att det existerade människor. Det finns nämligen en stor risk att vi försvinner spårlöst.

Geologerna och paleontologerna utgick tidigt ifrån att spåren av människan skulle försvinna ganska direkt efter hennes undergång. Det var på sin höjd fråga om tre, fyra miljoner år. Inte per se på grund av någon klimatkris, inte som följd av något kärnvapenkrig, utan på grund av helt normala geologiska processer.
Att det inte kommer att finnas några fysiska kvarlevor av oss kan jag stå ut med. Den stora katastrofen är att allt vad vi har skapat, hela vår materiella kultur, kommer att förintas.
Tänk er själva.
Ingenting blir kvar. Inte en enda helig eller ohelig skrift. Ingen Rembrant. Ingen Mozart. Ingen Dostojevskij och absolut ingen Thor Modéen. Alla våra byggnadsverk – till och med Vaxholms fästning – kommer att eroderas ner till mikroskopiska dammkorn, och ”vår tid” kommer att vara geologiskt urskiljbart i ett högst intetsägande och knappt tre centimeter tjockt lager av sediment, två kilometer under jordytan.

Står hoppet till atombomben?

För några decennier sedan antydde några forskare att kärnvapensprängningarna skulle kunna utgöra ett vackert bevis på vår civilisation. Det skedde i samband med att ordet ”antropocen” blev populärt. Somliga menar nämligen att den mänskliga påverkan av jordens miljö är så signifikant att det motiverade införandet av en ny geologisk epok. Ordet antropocen lät både vetenskapligt och tryckvänligt – på ett pseudovetenskapligt sätt – journalisterna älskade det.
Geologerna hatade det.
På den geologiska tidsskalan är den mänskliga civilisationen nämligen bara en plötslig händelse, inte en epok. Sådana epoker varar i tiotals, eller hundratals miljoner år. Mänskligheten är för ung och kommer aldrig att överleva så länge att vi blir en geologisk period.

Men det där med kärnvapenproven var ändå lite intressant. Antropocen påstods visserligen ha börjat lite varstans – med industrialiseringen, med det första världskriget  – men kärnvapensprängningarna under det Kalla Kriget var en smart startpunkt. Kärnvapenprover ger tydliga avtryck. Framtidens geologer – förmodligen från en civilisation av evolutionärt förfinade insekter – skulle därför säkert kunna se spåren av atomåldern i de sediment som avsatts under antropocen och då skulle de säkert dra slutsatsen att det funnits en tekniskt avancerad, men stendum civilisation som kunde klyva atomer för en djäkla massa miljoner år sedan.

Men aldrig får man vara riktigt glad. Resonemanget funkar inte, och nu ska jag förklara varför:

Om vi dukar under på grund av vår påverkan på klimatet, kommer det att dröja minst 50 miljoner år innan världshaven har återhämtat sig från syre- och koldioxidkatastrofen, och innan dess kan ingen civilisation uppstå (än mindre hinna utbilda nya geologer). Dessa framtida geologer – från vilken gren av livets träd de än kan tänkas komma – kommer därför inte att kunna upptäcka kärnvapensprängningarna eftersom den mest långlivade radioisotopen från radioaktivt nedfall, jod-129, har en halveringstid på ungefär 16 miljoner år. Om dinosaurierna hade löst sina konflikter med  kärnvapen, skulle vi med andra ord inte kunna veta det.

Finns hoppet i rymden?

För att inte alldeles deppa ihop började jag fundera på grundämnet iridium. Och när jag hade funderat på iridium kom jag osökt att tänka på gravitationen och dess påverkan på de astronomiska objekten i vårt planetsystem.

Om mänskligheten förintas av ett asteroidnedslag kommer framtidens geologer att upptäcka ett tjockt lager av iridium över hela planeten. Ju mer iridium, desto större katastrof.  Då kommer de att inse att en och annan art säkert dukade under, och några av dem kommer säkert bli på populärvetenskapligt humör och frammana fantasifulla visioner av hur dessa varelser såg ut, hur de lät och hur de fortplantade sig, men eftersom det inte finns ett enda spår av oss eller våra aktiviteter kommer mer ansvarsfulla geologer avfärda det hela som spekulationer, och så var det lilla roliga över.

De enda spåren av oss

Vad framtidens icke-mänskliga geologer kommer att finna – om de överhuvudtaget bryr sig – är svaga spår av den förstörelse vi åstadkom. De kommer att söka efter vissa isotoper, finna små, små förhöjningar i diagrammen och sedan dra slutsatsen att världshaven måste ha förlorat sitt syre och det ganska fort. Och när de upptäcker isotoperna av strontium, kommer de begripa att koldioxiden så till den milda grad styrde klimatet att erosionen av hela bergskedjor ökade dramatiskt.

Men de kommer aldrig begripa hur det kom sig, än mindre föreställa sig att förstörelsen var intelligenta varelsers verk. På det stora hela kommer spåren av mänskligheten vara otillräckliga för att med vetenskaplig säkerhet påstå att det överhuvudtaget har funnits en mänsklighet. Därför kommer de med allra största sannolikhet ge upp och i stället ägna sig åt betydligt intressantare perioder.

Lösningen på problemet kan vara att bygga ett gigantiskt arkiv på månen. Eller – vågade tanke – att skjuta upp förstörelsen av det vi trots allt har skapat.