Utdrag:
Någonstans i ett litet land, inte alls olikt vårt eget och just vid den havsvik som skiljer de norra delarna av riket från de södra, ligger det en välmående liten stad. Där har den legat i sju hundra år. Man skulle kunna säga att den är liten, men det vore  orättvist mot dess invånare att kalla den obetydlig. Stadens enda industri, Grinzekoncernen, är en av världens äldsta och största vapensmedjor. 

Människorna i den här staden är som folk är mest – lätt förvirrade inför nya verkligheter gör de sitt bästa att begripa sig på en ständigt föränderlig omvärld.

Men tiderna är osäkra och efter att ha insett att staden måste ”sättas på kartan” om den överhuvudtaget ska ha en framtid bestämmer sig politikerna för att anordna en karneval med anledning av stadens 700-hundraårsjubileum. Och nu vaskas stadens historia upp för att i vederbörlig ordning vantolkas och förenklas.

Det skulle de inte ha gjort, för om man djävlas med historien kommer den att djävlas tillbaka – tusenfalt.  Redan veckan innan karnevalen gör kyrkogårdsvaktmästaren Evald Tullgren en ryslig upptäckt. Sex av gravarna är vandaliserade eller rättare sagt uppgrävda.

I sin rapport skriver poliskonstaplarna Braun och Miller att det såg nästan ut som de döda hade grävt sig upp ”för egen maskin.”  Det gör stadens polischef, Spencer von Stretzau, sprickfärdig av nyfikenhet. Trots att han är tjänstledig under karnevalsveckan, bestämmer han sig för att kika närmare på fallet.

Ett kapitel ur ”Den förstenade Middagsgästen:

 

I

 

Man kan minnas sommaren 1951 för många saker. Getingsommar, skulle några åldringar kanske säga. Somliga andra skulle kanske minnas ungdomsslagsmålen nere på Bajonettbacken då en polisman vid namn Fred Fart fick flera tänder utslagna . Eller sommaren då bruket fick en stororder på ubåtsminan BFM-18 och äntligen kunde börja nyanställa igen.
Men de flesta skulle nog ändå säga att det var just den sommaren då IK Hemmapojkarnas stora talang, Edward ”Killevippen” Anderson gjorde sin landslagsdebut. Stadens borgmästare, den gamle Bergh, förklarade redan på Morgonbladets förstasida att detta förmodligen var den största stunden i stadens historia.
Hela veckan fram till avspark hade staden kokat av fotbollsfeber och när matchdagen nu var inne var det som om hela staden bara stannade upp. Det opererades det inte en enda blindtarm, skedde inte en enda bilolycka och aldrig hade stadens olycksfåglar varit så beskedliga. Inte ens Janne Sprit slog någon på käften.

Polischefen Spencer von Stretzau hade inte upplevt särskilt mycket av femtiotalet och han brukade inte lägga fotbollsbedrifter på minnet, men ”Killevippen” hade på ett avgörande sätt gjort ett outplånligt intryck på honom. Spencer kunde aldrig glömma den där novemberkvällen tolv år senare – då morsan och farsan satt framför TVn och grinade över att någon hade skjutit ihjäl den som just hade skjutit ihjäl den amerikanska presidenten och just när de grät som värst över att den tjusige presidentens mördare inte längre kunde dömas till döden, störtade Spencers brorsor in och berättade att Killevippen hade blivit mördad och att de hade sett liket med sina egna ögon.
Det måste ha varit sant, för en av brorsorna började kräkas mitt på vardagsrumsgolvet och den andre var så medtagen att en doktor från Kungsåsens sanatorium undrade om han någonsin skulle bli sig lik igen.

Men nu, sextio år senare, hade alltså några fullkomligt bindgalna människor inte bara grävt upp Killevippens och ytterligare fem personers gravar, de hade tagit med sig liken också.  Och det var bara fem dagar kvar till 700-årsfirandet.

 

Spencer hade ägnat hela natten åt att granska teknikernas fotografier av gravarna. Det enda han kom fram till var att det här varken var gravskändning eller något ”pojkstreck”, inte heller kunde trodde han på några sysslolösa satanister. Gravskändning brukar dessutom omfatta gravstenarna, men de stod kvar på sina platser, här fanns inga pentagram, inget klotter, ingenting.
Allt han såg var sex tomma gravar och lika många orubbade gravstenar. Av alla dessa gravstenar var Killevippens den mest beklämmande.

Allt som stod var:

Här vilar
Edward Anderson.
Född den 30/1 1931.
Död den 24 november 1963.

 

Spencer tänkte att så här får det väl för helvete inte gå till. Den idiotiskt inkonsekventa datumangivelsen struntade han i, Nelsons begravningsbyrå brukade aldrig riktigt få till det och om inte släktingarna var på sin vakt kunde den döde rent av ha avlidit innan han föddes, men kunde de inte åtminstone ha dekorerat stendjäveln med någon slags sport-kitsch? En fotboll eller något? Ristat in något tänkvärt ”Killevippen”-citat, eller varför inte bara ”Bollen är rund” om det nu knep?

Eftersom alla utredningar från sextiotalet hade arkiverats på Landsarkivet, bestämde han sig för att ringa och väcka stadens enda kvarvarande journalist, Morgonbladets Erikson, och beordra honom att fara till ”Murveltornet”, Morgonbladets gamla redaktion, för att plocka fram varenda mikrofilmsrulle som hade med Killevippen att göra.
”Vet du vad klockan är?” grymtade Erikson.
”Vad fan har det med saken att göra?”, grymtade Spencer. ”Försöker du att förhindra en brottsutredning?”
Väl framme försvann Erikson moloket in i arkivet och kom tillbaka med en tjock inbunden bok med titeln ”Morgonbladet – Register 1940 till 1969” och en något tunnare bok med påskriften ”Morgonbladet – Kompletterande register 1940 till 1969.”
”Register?” frustade Spencer. ”Sånt larv har jag inte tid med.”
”Jaså?”, svarade Erikson. ”Om du ska läsa vartenda nummer kommer du få sitta och rulla mikrofilm i ett halvår.”

II

Efter att motvilligt ha insett nyttan av ett register, satt Spencer snart där med tolv rullar mikrofilm framför sig. Han pillade in den första spolen i maskinen, och inom några minuter var han fast. Det var som att gå in i en helt annan värld, förundras över journalisternas  formuleringskonst, läsa om kampen för kvinnlig rösträtt, läsa vad vinhandlare Muller tyckte om Versaillefördraget, om det tyska försöket att spränga Grinzeverken i luften, om innehållet i det brev som antydde att scoutledaren Renner kunde vara släkt med Juri Gagarin – eller bara titta på annonser som påminde om nödvändigheten av att införskaffa allt från Dr Huss Koleradroppar till sensationen persondatorn med inbyggd hårddisk.

Biograferna visade kanonfilmer och det var konserter och danser hela tiden. Kriminaliteten inskränkte sig till några cykelstölder och ett och annat fylleslagsmål. Det fanns jobb, bruket gick på högvarv, det fanns inte en väpnad konflikt i världen där stadens produkter inte var inblandade. IK Hemmapojkarna räknades som en av dessa, de flesta av idrottsmännen arbetade på bruket och Grinzeverken var trots allt en betydande sponsor – i alla fall fram till den dag då Killevippen försvann till Italien.
Det här kunde ta hur lång tid som helst, insåg han.

De första notiserna var daterade hösten 1947. ”Framtidslöfte”, ”Blivande stjärna” och ”Bollgeni är bara förnamnet” lydde sportredaktörens favoritformuleringar. Det var kanske ingen överdrift, det var egentligen bara kastgrenarna som Killevippen inte klarade bättre än någon annan, men resten var en imponerande läsning. Han simmade 100 meter på 58 sekunder blankt, tog 1.85 i höjd och 6.94 i längd och lubbade 100 meter på 11,2 sekunder.

Men Spencers första verkliga fynd, en krönika som både roade honom och gjorde honom illamående, var författad av ingen mindre än hans eget Nemesis, den elaka fysikläraren, mördaren av kunskapsglädjen, vantolkaren av Ohms lag och missbrukaren av talet pi – Werner Orf. Karln var inte riktigt klok. Den fjärde maj 1948 skildrade Orf ett diskuskast som han bara inte kunde få ur hjärnan. När man ser vår kamrat Killevippen kasta diskus, skrev Orf, kunde man tro att man åter befann sig i antikens Grekland. Inte nog med att han kände doften av pinjeträd och örter, hörde filosoferna tala om allvarsamma ting under ett minst lika eftertänksamt träd – diskusens flykt över himlen var så matematiskt fulländad att endast gudarna på Olympen hade kunnat åstadkomma en liknande ballistisk bana. Orf avslutade sin krönika med att påstå att Killevippen, med sina utpräglade nordeuropeiska drag och sin nordiska känsla för rent spel, var en sund och ren representant för sin ras och sitt fädernesland.
Vad det nu hade med Grekland att göra.

Diskus och friidrott i all ära, men Killevippen måste snart ha fått smak för ett helt annat tidsfördriv: Den Heliga Fotbollen – denna lek med boll, där tjugotvå vuxna män, i avsaknad av mer angelägna sysslor, springer runt och försöker sparka in en boll mellan tre stolpar – ett uppdrag som de för övrigt sällan lyckas med.
Killevippen lyckades oftare än de flesta andra, snart blev han dominanten i division två, sedan i division ett. Det kom så mycket folk till träningarna att IK Hemmapojkarnas kassör kunde beställa nya dräkter till både A- och B-laget.

Allt det här borde förstås ha glatt alla fotbollsintresserade, men nu är det en gång för alla så att fotbollsintresserade människor sällan saknar anledning att oroa sig över något, om det så är gräsmattans skick, en malign linjedomare eller den förlamande känslan av att ha glömt att lämna in tipskupongen.
Spencer kunde förstå deras oro, det var ju bara en tidsfråga innan någon klubb i den högsta divisionen, nationalserien, skulle lägga rabarberna på honom. Killevippen hade på kort tid blivit själva Laget, han var precis just det som borgmästaren hade sagt ”en fin representant för vår stad, kanske den finaste av dem alla”, men hur länge skulle Killevippen kunna motstå locktonerna från de större och avgjort mycket rikare klubbarna?

Under en frågestund på Barnens Dag, då Killevippen och några lagkamrater hade deltagit i en straffsparkstävling på Stadshotellets gräsmatta, ställde en journalist från en huvudstadstidning med tvivelaktigt rykte, just den fråga som ingen av Morgonbladets reportrar vågat ställa, nämligen om det fanns en chans att Killevippen skulle spela i nationalserien nästa år så att hela landet fick njuta av hans konster.
Killevippen rodnade. Sedan svarade han:
”Tja, bollen är rund.”
Nu, under den paus som uppstod medan Killevippen funderade på vad han skulle säga härnäst, for ett oroligt sus bland de församlade. ”Bollen är rund” kunde ju betyda precis vad som helst, mest sannolikt en katastrof. Men så fick han den där finurliga blicken – den som stadens fotbollsexperter några år senare skulle skriva så mycket om – drog ett djupt andetag och svarade:
”Man vet ju aldrig med hur det blir med hälsan”, fortsatte han. ”Men om jag kan joxa trasa, ja då kan herr redaktörn skriva opp att det blir med IK Hemmapojkarna, för inte sjuttsingen sviker jag min moderklubb heller.”

 

 

III

Den tredje juni 1951 kom telefonsamtalet och i Morgonbladets extraupplaga kunde nu alla läsa att Killevippen hade blivit uttagen till landslaget. Det var visserligen bara fråga om en vänskapsmatch, men sådana var viktiga om Spencer förstod saken rätt. Det hade gått bra under de andra matcherna under säsongen, de hade spelat oavgjort mot Irland, vunnit mot Danmark och förlorat till Sovjetunionen med bara ett mål, och slog de nu bara Västtyskland så skulle det stärka moralen inför kvalen till de kommande storturneringarna.
Till en början rådde det en viss förvirring i storstadspressen. I tidningen Sportpressen frågade man sig ”Vem är Killevippen?” och sände därför en fotograf och en reporter till staden för att be supportrarna svara på den frågan:

”Killevippen?”, svarade en av dem. ”Jo, det ska jag säga reportern! Han kan lira brallorna av vilken motståndare som helst, man ser det i blicken på honom, att nu djäklar, nu djäklar ska du åka på en tunnel så att du ligger å grinar efter morsan i veckor.”

Av alla artiklar som handlade om Killevippens landslagsdebut, fastnade Spencer i synnerhet för den helsidesintervju som Morgonbladet publicerade ungefär tio år senare och där Killevippen för första gången berättade om allt som hade hänt under just de där dagarna. I hans ögon var det ett så stort ögonblick att det nästan inte gjorde något att det slutade så illa.

Första träningen hade gått riktigt bra. Han kände sig glad och lycklig över att ha fått skaka hand med de övriga i laget, någon av dem hade till och med hälsat honom välkommen. Men vad som verkligen tog priset var att få sitta i samma omklädningsrum och andas samma luft som hans stora idol –  Frans ”Hambo” von Waller, den ”lirande greven”, ”eleganten från Norden”. Det var så stort att Killevippen inte fick ett ljud ur sig när bollgeniet var i närheten. De övriga, sa Killevippen, tja, de var ju landets bästa spelare, absolut, inget tal om saken, men Hambo … det var något alldeles extra.

Hambo spelade i Italien. Hambo var ett bollgeni, en målgörare, ett fullblodsproffs, ett underverk. Och eftersom han kunde föra sig och då han inte talade någon pinsam dialekt, var han ofta med på radio och skojade. Han gjorde bioreklam också, visade upp sina bilar, sina jaktvapen, sin båt och sin villa för den kolorerade veckopressen. Dessutom såg han bra ut, påpekade Killevippen, så det var inte konstigt att Hambo hade varit gift tre gånger.
Men vad som verkligen gjorde Hambo stor i Killevippens ögon, var att han ofta, minst varje månad, uppträdde i något behjärtansvärt sammanhang där pengarna alltid oavkortat gick till högre syften, som när han hade besökt ett sjukhus för gamla idrottsprofiler i Wien som skadats på Östfronten, eller när han samlade ihop ofattbara åttatusen dollar till ett tyskt ålderdomshem i Paraguay.
”Så god kan bara den vara som är god på riktigt”, sa Killevippen till pressen. ”Om han ville kunde han ju strunta i de där invaliderna, men det skulle han aldrig göra för han är en laglirare.”
Spencer studerade hans porträtt.
”Stackars lilla Killevipp”, suckade han.

Killevippen i all ära, men på matchdagen stod det i praktiken bara mellan två spelare. Stjärnorna Hambo och den formidable tysken Frans Kühn – ”Il Grande Bomba Tedesca” – klubbkamrat till Hambo och minst lika berömd. Killevippen visste att han aldrig skulle få göra annat än att sitta på bänken i den här landskampen, det var liksom underförstått, han var här för att lära och så var det med den saken. Han insåg att det fanns de där hemma som satt framför radion och undrade varför Killevippen inte fick vara med – först säger de att han ska få vara med, och så är han inte det, varför det, har han ljugit – men fotbollspubliken kan vara så där, menade Killevippen, det är svårt att förklara sådana detaljer för dem. Faktum var att han tyckte att det var riktigt intressant att sitta på bänken, man lärde sig en hel del av det också.
Men i den sextionde minuten, trampade den blixtsnabbe vänsteryttern Erik ”Lill-Olle” Pohl snett. Det gick ett oroligt sus genom publiken. Frågan alla ställde sig var: Det stod 0-0 och tyskarna pressade på – skulle Morris våga släppa in den där Killevippen eller vad han nu hette?
Det vågade Morris och av honom fick Killevippen en enda instruktion: ”Lägg nickbollar på Hambo”.

Långt senare, efter Killevippens död, påstod Morris att Hambo hade rusat fram till Killevippen och väst:
”Nu lyssnar du, din djävla lantis. Råkar du få bollen så passar du till mig fort som fan, annars ska jag säga åt ’La Bomba’ att sätta dobbarna i kuken på dig, din djävla grabbhalva.”

Hambo vände sig sedan mot publiken, gav dem ett bländande leende och dunkade den förvånade Killevippen i ryggen.

Till en början gick det sisådär . Några passningar letade väl sig fram till honom, men de tyska backarna stängde vägen för honom och han kom liksom aldrig runt dem. Alla var överens om att det var osportsligt gjort att ta i så mycket i en vanlig vänskapsmatch, folk hade ju betalat för att se på fotboll, men tyskarna spelade som om det var på riktigt. Och mycket riktigt: Snart stod det 0 – 1 på resultattavlan. ”La Bomba” hade inte gjort mycket väsen av sig i första halvlek, men i den andra var han livsfarlig.

Men så, i den åttionionde minuten, gjorde Killevippen den dribbling som det skulle talas om länge och som fick en skulptör i staden att skriva ett brev till Kultur och Fotbollskommittén där han erbjöd sig att återskapa dribblingen och nu undrade om det i sådana fall var lämpligast att gestalta den naturalistiskt eller rent av lite ”surrealistiskt”, vilket Spencer fann en smula fantastiskt.

Så här gick det till: Killevippen fick bollen på mittfältet och kutade ostört ända ned till straffområdet, där han genast fick en tysk back mot sig. Han fintade åt höger, sedan åt vänster, och sedan gjorde han ett vansinnesryck till vänster, till höger och sedan till vänster igen och innan tysken kunde säga ”Sehr gut” var han totalt bortfintad!

Resten var enkelt, Killevippen siktade mot målvaktens bortre stolpe och slog en vänsterskruvad lyra. Bollen stretade sig upp genom luftlagren, undvek ett tyskt huvud, smet förbi målvaktens händer, dalade elegant in mot målet och hade garanterat blivit Killevippens första landslagsmål om nu inte ”Hambo” var tvungen att knalla dit och sätta huvudet på bollen just innan den gick över mållinjen. Killevippen sade att han nästan inte mindes någonting av det som hände efteråt, allt han hörde var vrålet från publiken: ”Hambo, Hambo, Hambo”.

Ingen i huvudstaden brydde sig om vem som gjort målet, huvudsaken var ju att det var rätt lag som gjorde det, men där hemma lät det annorlunda. I insändarna till Morgonbladet var folk ursinniga över hur egoistiskt det var av Hambo att nicka in 1-1 målet. Målet borde tilldömas Killevippen. Det ryktades att häradshövding Sterner faktiskt undersökte möjligheten att åtala ”Hambo” för stöld.

Spencer å sin sida konstaterade att vem det än var som gjorde det där målet skulle det få ödesdigra följder – för Killevippen.

 

IV

 

Två veckor efter debuten kom det tre mystiska män till staden. Enligt ordningspolisens tjänstejournaler hade det vakthavande befälet fått in inte mindre än åtta anmälningar rörande männen och för en gång skull tycktes vittnesmålen vara samstämmiga – de var elegant klädda och rörde sig med just den där ledigheten som kännetecknade folk som hade sett ett och annat. Men eftersom folk som har sett ett och annat, förmodligen även har gjort ett och annat – och då de dessutom hade svart hår och talade ett hetsigt språk – menade anmälarna att de säkert kom från någon båt som smugglade cigaretter eller erotiska tidningar.
Poliskonstapel Nelson och polisassistent Amber fann dem på busstorget, där de enligt rapporten hade viftat med armarna på ett synnerligen fridsstörande sätt och överfallit varenda invånare de mötte med de vårdslösa utländska orden:
”Chelli-e-vippe? Chelli-e-vippe?”
Männen greps och släpades till Polisstationen där det vakthavande befälet tog emot dem.

Nu ville det sig inte bättre än att detta befäl inte var ifrån staden och kunde därför inte förväntas veta särskilt mycket om utlänningar. I stället för att låsa in dem och sedan landsförvisa dem, begick han misstaget att samtala med dem varpå han med stigande förvåning och ett allt bredare leende insåg att männen var helt vanliga italienska affärsmän som inget högre önskade än att få tala med Killevippen.
”Si, Si, Chelli-e-vippe!”, ropade de. ”Where he lives? Where is a house a Chelli-e-vippe?”

Befälet, som nu var fullkomligt trollbunden av de utländska männens världsvana manér, såg sin chans att friska upp sin semester-italienska, nickade glatt mot en karta över innerstaden som hängde på väggen och satte sitt pekfinger på kartan.

”La casa Killevippen!” sa han högtidligt. ”Armborstgatan 15 a. Strada della balestra, quindici a. Two trapps. Il Duce trapps.”

Italienarnas ankomst innebar slutet på … i stort sett allt. Samma kväll meddelade Idrottsklubben Hemmapojkarna att Killevippen skrivit på ett kontrakt för ett berömt lag i Turin. Även om klubben fick en summa pengar som var fullkomligt overklig, var alla överens om att detta var ett svek av det slaget som på den här tiden bara förekom på bio. Trots att Morgonbladet dåraktigt basunerade ut nyheten som om det vore stadens största stund, började fotbollsexperterna tala om den som den sista.

Nu fanns det inget att glädjas åt längre, ansåg de medelålders experter vars expertis uteslutande hade odlats från läktarplats.

”Som fotbollsspelare”, skrev en dylik expert, ”är man en nykter, nationell förebild för många ungdomar. Men man är en väldigt dålig förebild om man bara tänker på att bli rik, ingen vet varifrån utlänningarnas pengar kommer, det kan vara vad som helst mellan himmel och jord, vad ska ungdomen tro? Att det är fritt fram och överge sin moderklubb så där utan vidare? I sådana fall kunde vi lika gärna legalisera narkotikan och de pornografiska filmerna.”

”Idrott handlar om nationen, kamratskapet och att göra som styrelsemedlemmarna säger”, skrev en annan. ”Begrep man inte det så hade man inget i idrotten att göra. Men nu för tiden är det väl här som i Moskva, där kosmopoliter och veneriska smittor frodas i varje vrå.”

Somliga andra skrev att Killevippen väl ändå inte var så pass bra att han bara kunde byta klubb så där utan vidare? Hur hade det hela egentligen gått till? Förresten är utländsk fotboll överskattad, vi kan nog göra mål här också, vi kan också nicka bollar och dribbla bort backar! Vi behöver ingen okamratlig Killevipp, för vi har många fina spelare som vill upp i A-laget, sunda ungdomar som aldrig säger emot de vuxna och som aldrig i helvete skulle förråda landet bara för att någon italiensk människa erbjuder dem en massa pengar!

V

Någon vecka senare for Killevippen till Turin och fram till den dag, två år senare, då han såldes till Milano, hade allt varit som en saga. Men så började den italienska pressen läcka egendomliga rykten, somliga direkt från omklädningsrummet, rykten som spred sig till Morgonbladet, om än presenterade i radikalt nedtonad form.

Syndaregistret bestod mest av spridda skurar dumheter, konstaterade Spencer, men om man till otämda nordeuropeiska alkoholvanor och allmän politisk idioti lägger den dödliga kombinationen smådumma pojkar från landsbygden, för kort skolgång, för hastig berömmelse och alldeles för mycket pengar på alldeles för kort tid, hade man i princip alla ingredienser till den förödande häxbrygd som blev Killevippens fall.
Så till den milda grad fördunklades hans omdöme att han inte kunde låta bli att leka med sin revolver på vägen mellan Milano och Genua med två komma två promille alkohol i blodet. Även om polisen ombads bortse från kokainet i handskfacket och dessutom kunde konstatera att den kvinnliga passageraren dog av kollisionen mot trädet snarare än av skottskadan i hennes buk, kunde Killevippen härefter inte finna sig till rätta särskilt väl i Italien.

Förföljd av rykten, och av den avlidna kvinnans släktingar, flyttade Killevippen näst intill obemärkt hem till sin lilla stad igen. Knäet, som fått sig en rejäl smäll i olyckan, ville aldrig riktigt läka, och oförmögen att någonsin mer i hela sitt liv springa ut på en fotbollsplan konstaterade den skadegladare delen av invånarna att hans karriär var över. En natt fick han grundligt med stryk av några före detta lagkamrater. Han hade nästan bett om det, viskades det, var man en knarkande landsförrädare fick man räkna med spö.

För de pengar som Killevippen trots allt hade kvar, öppnade han en sportbutik – ”Killevippens Sport och Fiske”. Namnet var visserligen ett misstag, folkhumorn döpte den genast till ”Kolavippens Spott och Fiasko” men det hade definitivt gått att överleva på affären om det nu inte vore för att Killevippen inte hade gått ur grundskolan med fullständiga betyg och därför inte begrep att hantera den taxeringsmässiga delen av näringsverksamheten. När han kom tillbaka från fångvårdsanstalten fem år senare beslutade han sig för att få ordning på sitt liv och engagerade sig i Nykterhetsrörelsen.

Men så kom den där rysliga novemberdagen 1963, då Spencers brorsor fann honom knivmördad. Bara stadens olycksbarn följde honom till graven.
Där efter blev det alldeles tyst.
Den enda insändaren som nämnde Killevippen var författad av truckföraren Walter Flemming, kommunisternas starke man. Den 26 november 1963 skrev han en rödflammande insändare i vilken han konstaterade att om det fanns en enda lärdom att dra av Killevippens liv, så var det att vanliga arbetargrabbar borde ägna sig åt sina studier i stället för att skicka passningar till överklassyngel som Hambo.