[Den här artikeln publicerades i en något kortare version
i tidskriften ”Biz & Art” den 19/12 2020]

 

Hösten 2016 var en enda lång kreativ syrechock. Jag levde i Los Angeles och arbetade med några amerikanska manusförfattare, en regissör och två skådespelare. De var fullblodsproffs, och just så generösa och ödmjuka som bara de som verkligen lyckats kan vara. Jag hade sett det hemma i Sverige både bland musiker och skådespelare och jag hade längtat tillbaka till den formen av kollektiv, professionell skapelseprocess i många, långa år. Därför var varenda dag den hösten en enda lång välsignelse. Ingen gick hem innan de var nöjda, ingen tittade på klockan, ingen av dem tänkte på presidentvalet, det var ju uppenbart att Hillary Clinton skulle vinna.
Men nu, i december, rådde en slags tyst desperation bland dem.

Dagarna innan jul hade jag ganska mycket jobb framför mig – vår deadline närmade sig med ljusets hastighet – men under något svagt ögonblick hade jag lovat en svenska dagstidning en artikel om kulturarbetarnas reaktioner på valresultatet. Nu återstod bara intervjun med föreståndaren för den smått klassiska bokhandeln ”Book Soup” på Sunset Boulevard.

Hon ringde återbud, bokstavligt talat i sista minuten.
”Jag är ledsen”, suckade hon. ”Jag är alldeles för arg just nu, jag kommer bara att säga en massa saker som jag kommer att få ångra.”
Inte mycket att göra något åt. Jag var tvungen att gå dit ändå, det saknades några exteriörer till artikeln.
Väl framme insåg jag vad det var som hade upprört henne.
På Sunset hade hon satt ut ett plakat med ett ödesdigert budskap.

 

Lyckligtvis brändes det inga böcker i USA under de här åren. Trump hade visserligen tänkt sig en betydligt mer grundlig förödelse under sin andra ämbetsperiod, men det blev lyckligtvis ingen sådan.
Californien tycktes rycka på axlarna – vad som hände i mellanvästern och i Washington DC var fullkomligt obegripligt, men det hade det ju alltid varit. Och att högljudda republikaner protesterade mot Hollywood var inget nytt – filmindustrin hade utvecklat sitt försvar mot reaktionära hjältetenorer eller moraliska damsällskap till perfektion, det blev nästan alltid som industrin ville.

Men under våren 2017 började kulturen drabbas av Trumps nycker.  I småstäderna på västkusten hade ett aktivt näringsliv stöttat alla dessa ovanligt livaktiga teatrar och musikscener, ett självklart samarbete under principen ”på armlängds avstånd”. Ingen skulle komma på tanken att lägga sig i repertoaren. Men nu kom det nya order. Nu riskerade företagen att gå miste om de skattelättnader som följde med bidrag till kulturlivet. Snart började Vita Husets angrepp på amerikansk kultur och amerikanska kulturarbetare bli betydande. Med hotfulla tweets lyckades han försätta Hollywood i ett sömngångaraktigt tillstånd. Han sände sina gatukämpar till Broadway för att avbryta teaterföreställningar. I småstäderna började salongerna att stå tomma.

 

De amerikanska konstnärerna drabbades av ett annat fenomen. Åren med Trump satte absolut fart på kreativiteten, det gick ju inte en dag utan att det fanns någon ny absurditet att förundras över, men det innebar också att konstnärerna plötsligt fick väldigt bråttom.
Konstkritikerna accepterade det inte och började allt oftare klaga på kvalitén – konstnärernas ilska var begriplig, menade de, men deras verk var inte särskilt genomtänkta.  Om konsten som ville säga oss något om Trump blir en del av nyhetscykeln så sätter man ett bäst-före-datum på den. Många av verken presenterades dessutom som komiska, men komedin är tom och ödslig om den saknar den kritiska introspektionen som åtföljer skrattet. Eftertanken. Det var bara TV-mediets komedigiganter, som Saturday Night Live och Stephen Colberts The Late Show som lyckades med det.

Om man i stället tog ett djupt andetag, tänkte igenom vad man ville säga och sedan skapade konstverk/pjäser/filmer/musik/romaner/poesi där man som betraktare eller lyssnare började ställa sig viktigare frågor – som exempelvis den egna arrogansen eller rent av delaktigheten –  kunde det bli en intressant dialog.

Angreppet på kulturen går hand i hand med angreppet på humanvetenskaplig forskning. Även om akademiker och konstnärer ibland ser på varandra med misstänksamhet är de för evigt förbundna – de förutsätter varandra och ingen ställer frågor om den andres nytta. Republikanerna i Trumps krets bestämde sig för att bekämpa dem bägge.

Inför 2021 års budget begärde Trump 64 miljoner dollar för att stänga ner bland annat National Endowment for the Humanities – en oberoende statlig myndighet som ger bidrag till högkvalitativa humanistiska forskningsprojekt. Samtidigt ville han rasera Institute of Museum and Library Services och köra PBS – SVTs amerikanska motsvarighet –  i graven. Han tyckte också att det var dags att upphöra med allt stöd till landets konstutbildningar och strök dem ur utbildningsdepartementets budget.

Vi kan himla med ögonen åt Trump och påstå att det var ett typiskt amerikanskt påhitt, men sanningen är ju den att vi hör liknande, om inte värre röster i Sveriges Riksdag. Trots att Trump enkelt hade fått igenom sin budget, gjorde republikanerna gemensam sak med Demokraterna och förslaget röstades skoningslöst ned. Frågan är om liknande förslag kommer att röstas ned i riksdagen?

Det finns många lärdomar att dra av dessa fyra år, men för den som uteslutande är hänvisad till svenska media finns inte mycket visdom att hämta. Att den svenska nyhetsbevakningen från USA har varit egendomligt nedtonad beror definitivt inte på de svenska korrespondenterna, än mindre på USA-specialisterna, snarare det utrymme de och de viktigare nyheterna har fått. Tydligen har kanalerna föredragit balansen på bekostnad av objektiviteten, som om det funnits två verkligheter.

Det farliga med en sådan situation är att desto mindre de svenska tittarna får veta om Trumps angrepp på demokratin, desto färre svenskar kommer att inse faran i att lägga sina röster på Trumpliknande partier. Någonting har ju uppenbarligen redan hänt: För fyra år sedan var svenskarna det folk i Västvärlden som var mest kritiska till Trump.  Idag ligger Sverige på andra plats i listan över Trumpbeundrare  – bara Italien är värre.

Ett ämne som sällan får uppmärksamhet i Sverige är det uppenbara hotet mot konstnärlig och akademisk frihet som drabbar länder med illiberala, auktoritära regimer – oavsett varifrån på den politiska skalan den kommer. Debatten om konsten, den konstnärliga och akademiska friheten började istället föras på sociala media. Där spårade det snabbt ut när företrädare från tre riksdagspartier såg en chans att vinna röster. Plötsligt började en högljudd skara ”konstdebattörer” ifrågasätta det mesta. Arkitekterna visste inte ett dyft om arkitektur och bidragen till Uppsala stadsteater skulle upphöra eftersom det endast var ”kultureliten” som gick på teater. Några menade att skattefinansierad konst inget annat var än ren kommunism. Mindre hetsiga, men lika egendomliga röster krävde att inte ett öre av de offentliga medlen fick gå till samtidskonst, nej kommuner och regioner skulle enbart få beställa ”klassisk och tidlös konst”. Vad man absolut inte ville ha var ”utmanande samtidskonst”.

Problemet är att det som kallas ”klassiskt” och ”tidlöst” en gång i tiden var – just – utmanande samtidskonst. Idag så hyllade ”klassiska och tidlösa” konstnärer, som exempelvis William Turner, var allt annat än en foglig undersåte. Turner var motståndare till slavhandeln och gestaltade sitt motstånd i det verk som han själv ville kalla Slavhandlare slänger de döda och döende över bord – tyfon i annalkande men som fick den mindre utmanande titeln Slavskeppet. Många samtida tolkare av verket såg Turners verk som en bild riktad mot industrialismen och de nya ”slavarna” – de som slängs överbord när de har tjänat ut.

Till och med en av Hitlers favoriter, Caspar David Friedrich, var kontroversiell i sin samtid. Året 1816 hade han blivit så imponerad av några märkliga solnedgångar att han bara var tvungen att gestalta dem. Han fick nu kritik för att ha skildrat solnedgångar i ”fel och onaturliga färger”, de märkliga färgskiftningarna i skyn – som för övrigt även Turner fångade – fick sin förklaring när man insåg att de var det naturliga resultatet av den svaveldioxid som fyllde atmosfären efter vulkanutbrottet på Tambora i april 1815.

Mozart – som kan ha gett sken av att ha varit en sorglös, politisk analfabet – tonsatte Lorenzo da Pontes libretto Figaros Bröllop – ett av de mest provocerande ämnena i sin tid. I Don Giovanni lyckades de bägge grundligt hudflänga den tidigare så populäre dramatiska gestalten ”den unge adelsmannen”. De tog bort romantiken och skildrade honom som våldtäktsman.

I Stalins skräckvälde gick allt för många konstnärer under. Somliga – som Sjostakovitj – fortsatte komponera enligt de tondövas instruktioner men lyckades inte bara återerövra sitt tonspråk, i hemlighet författade han en dagbok i vilken han skildrade Stalin och den politiska konstens torftighet i en utsmugglad självbiografi. Poeten och dramatikern Majakovskij vägrade att underkasta sig likriktningen och tog demonstrativt livet av sig för att Stalin inte skulle få det sista ordet.

Vari Hitlers ”kärlek” till konsten bestod, blev – om inte förr – uppenbart i och med Nürnbergrättegångarna och avslöjandet av plundringen av Europas och Rysslands muséer och samlingar. Men människans minne är tydligen problematiskt, Hitlers förakt för samtidens konstnärer och den misslyckade vykortsmålarens tal om urspårad konst klingar plötsligt väldigt bekant.

Vansinnet i resonemanget blir extra tydligt i litteraturens värld. Om västerlandet hade vägrat låta sina författare skapa ”utmanande samtidslitteratur” hade litteraturen förintats i sin vagga – ingen Aristofanes, ingen Dante, ingen Tjechov och absolut ingen Strindberg. Och allt som hade återstått av så kallad ”svensk” litteratur hade möjligen varit Åsa-Nisse.

Jag stötte på det här fenomenet i slutet av 70-talet. Då kom kritiken från ett helt annat politiskt håll, men det var identiska tankestilar och samma själsliga armod. Jag skulle skriva musik och sångtexter till en smått vansinnig revy på det finstämda temat ”kärlek och fred” – ett tacksamt ämne om man ville utmana det liderliga kärleksslisket på P3.
Det var ett kul gäng att jobba med – många var förstås vänster (det var ju 70-tal) men där fanns inga Stalinfundamentalister eller andra kompletta idioter. Vi kände att vi hade något bra på gång och såg fram emot de två veckor vi skulle få möta publiken. Någon måste dessutom ha spritt ett överentusiastiskt rykte, för ägaren av den krog sär vi skulle spela berättade att biljetterna var slutsålda. Krögaren var visserligen en ganska driftig entreprenör – som dessvärre inte fick det beröm han förtjänade – men han hade träffat Charles Parker och gått i några Vietnam-tåg, så helt fördärvad var han väl inte.
En knapp vecka innan premiären kallades jag och regissören in till ett gäng herrar och damer som måste ha haft höga tankar om sig själva. De hade en makalös förmåga att placera sig och sina åsikter i centrum av kulturlivet, trots att deras åsikter var irrelevanta och de själva på sin höjd kunde sägas härja i kulturens utkant. Mig veterligen hade ingen av dem skapat någonting någonsin, än mindre stått på en scen och jag var inte säker på att jag hade velat höra dem sjunga, men det var uppenbart att de utgick ifrån att vi andra längtade efter att få höra deras verkligt djupsinniga visdomsord – skrattretande i all sin torftighet. Kan inte påstå att jag var särskilt entusiastisk när jag gick in till dem. Det gick rykten om politisk omedvetenhet. Personligen tyckte jag att revyn redan var på gränsen rent politiskt – men jag stod ut med det så länge våra mer artistiska ambitioner trots allt lyste igenom. Men konstnärliga ambitioner tycks inte gå ihop med de politiska.

De meddelade att de var missnöjda. De menade att de sångtexter jag hade skrivit ”inte speglade klasskampen här och nu”. Fanns inte spår av klasshat i mina texter om ”kärlek och fred”. Men eftersom jag bara var 20 år gammal, måste de ha bestämt sig för att vara ”snälla” mot mig – man kan trots allt inte begära den sortens proletära medvetenhet av någon som hade ynglats fram av den övre medelklassen och ägnat sig åt att läsa borgerlig litteratur. Därför erbjöd de sig – till min förskräckelse – att ”hjälpa” till med att skriva om texter och dessutom förenkla musiken (nu började blodet koka). Egendomliga ackord och avancerat pianoklink kunde nog vara bra i en tänkt framtid, men nu – när revolutionen stod för dörren – gällde det ”enkla budskapets princip”, att med enkla medel uppmana publiken att knyta nävarna och slå ett brutalt och skoningslöst slag för kärleken och världsfreden.

Ung – och kanske en smula osmidig – hade jag åtminstone modet att följa min egen musa. Jag reste mig upp, förbjöd dem att använda min musik och gick min väg. Allt för många krökte sina ryggar och tyckte att vi kunde anpassa oss till de intellektuella kraven – de har fel, men de är ju så kunniga – men när krögaren förstod vad revyn som han hade beställt höll på att urarta till, kastade han ut dem.

Mitt hopp om kulturen återvanns när jag senare samma år fick jobba med professionella kulturarbetare – de som också hade sina politiska övertygelser, men som förstod skillnaden mellan politisk konst och konst om politik.

I februari 2017 publicerade The Nation en essä av Margaret Atwood i vilken hon resonerade om vilka utmaningar som konsten och litteraturen nu stod inför. Hon var osentimental och rakbladsvass, avvisade idealiseringen av författaren och påminde om att det i sig inte fanns någonting heligt med böcker. Mein Kampf var ju en bok.
Inte heller trodde hon på politisk barrikad- eller pamflettlitteratur, även om den för stunden kunde tjäna sitt syfte.

Atwood menade att vi skulle fortsätta göra det vi alltid har gjort. Genom historien, skrev hon, har den stora och viktiga konsten alltid kommit från de konstnärer och författare som i tider av larm och oro fortsatt med att berätta om vad det innebär att vara människa och påminna henne om allt det goda som människor trots allt kan åstadkomma.