På vift i det Rasbiologiska institutet

    Det bär emot, men jag erkänner att jag hade det lite roligt när jag satt och forskade i Statens Institut för Rasbiologis arkiv här om året. Jag är nog rätt så ensam om det, men det är inte fullt så illa som det låter. I arkivet hittade jag ett brev som till en början inte intresserade mig det minsta. Författaren verkade vara just den sortens typiska idiot som brukade skriva brev till Herman Lundborg – de som undrade vilken ras de tillhörde, vilken ras grannen tillhörde eller de som ville förära Lundborg med hemsnickrade spekulationer om både det ena och det andra.
    Ganska snart insåg jag att den här brevskrivaren, John Sandgren, var av ett helt annat virke, och författade följande lilla krönika:

    Att möta ondska med humor.

    Mitt i Chicago, hukandes i skuggorna av obegripligt själlösa skyskrapor, reser det sig en liten byggnad som de gamla kallar Monadnock Building, men som taxichaufförerna kallar 53 West Jackson.
    Det är ett vackert hus, och dess litenhet är bara en synvilla – en gång i tiden var Monadnock världens största kontorshus. Hon ritades av det smått kultförklarade arkitektparet Burnham & Roots, och instruktionen de fick från kunden var enkel:

    ”Sexton våningar. Tänk egyptiskt, men tänk inte för mycket.”

    PÅ DEN SJUNDE våningen i Monadnock, närmare bestämt i kontor 713, huserade en liten internationell översättarbyrå, smakfullt omgiven av frostat glas, trä och smidesdetaljer. Där satt emigranten John Sandgren, eller Per Johan Sandgren som det står i kyrkboken från Hargs socken under den 13 november 1874. Han hade uppenbarligen läshuvud utöver det vanliga, någon upptäckte det och uppmuntrade honom att han studera. Det gjorde Sandgren – han läste sig till imponerande utbildning i både döda och levande språk – däribland fornengelska, fornskandinaviska och sanskrit.
    Sedan bar det av till USA och när han nu, en tidig vintermorgon 1931, satt där i sin nya hemstad och översatte och förmedlade kontakter kors och tvärs över Atlanten kunde han inte klaga på sysslolöshet. Det fanns en enorm efterfrågan på översättningar av vetenskaplig litteratur, inte minst från de nordiska länderna där universiteten producerade en mängd forskning på alla möjliga fält. Problemet var att de nordiska forskarna envisades med att skriva på tyska (eller om problemet var att de amerikanska forskarna bara kunde läsa engelska) – hur som helst var den detaljen knappast något problem för Sandgren – jobben trillade in i jämn ström och även om det säkert blivit hektiskt kunde han ju inte klaga – nere på gatorna stod tiotusentals arbetslösa i kö framför soppköken.

    EGENTLIGEN VAR DET mesta frid och fröjd om det inte hade varit för den nya sortens uppdrag som börjat strömma in på sista tiden, översättningar av en vetenskaplig litteratur som varken var vetenskap eller litteratur. Vad de amerikanska institutionerna ville ha var nämligen artiklar och böcker i ämnet rasbiologi och smörjan började snart stå Sandgren i halsen. Den 18 mars 1931 hade han definitivt fått nog.

     

    NÄR HAN NU motvillig satt och skrev ett brev till Herman Lundborg, chefen för Statens institut för Rasbiologi, i vilket han för en kunds räkning skulle beställa några böcker, hände något som bara Sandgren och kanske gud och hela världens änglar kan begripa.
    Han inledde brevet artigt. Affärsmässigt. Men så slog det honom:

    Om man skulle ta och driva med den där förskräcklige nazisten!

    Han kunde bara inte låta bli. Och nu följde ett långt brev i vilket Sandgren började förlöjliga hela detta eländiga rasbiologidravlet. Han skriver:

    ”Till börden ”rospigg” har jag alltsedan ungdomstiden varit mycket intresserad i att få klarhet särskilt i den bygdens rashistoria. Härstammande på mödernet från en släkt, som är vida spridd över Söderbykarl, Väddo, Vätö, Rådmansö, Riala, Roslagsbro, o.s.v., och på fädernet från Rimbo, Skederid, Fasterna, o.s.v., men född och uppväxt i Harg, med ekonomiska kontakter huvudsakligen norrut, lade jag redan i barndomen märke till den skarpa ras-skillnad, som markerades av gärdesgården och grinden, som bildade sydgränsen för vår familjs hemman och på samma gång gränsen mellan Harg och Edebo.
    ”Diplomatiska förbindelser” existerade i min barndom knappast mellan folket på ömse sidor om. denna gräns, men vid jul och midsommar och andra fridens högtider samt vid aktionstillfällen – träffades vi och slogs med mässingssnusdosor och påkar och med kniv och andra tillhyggen, så att pojkarna ofta måste fraktas till lasarettet lassvis, och som småpojke var jag alltid hjärtängslig, då jag måste överskrida gränsen.
    Vid sådana tillfällen hade vi fickorna fulla av småsten, och det kom till skärmytslingar och tårar nästan varje gång. Själv var jag som trettonåring spejare och budbärare i en blodig batalj vid ett aktionstillfälle, och såg med egna ögon lömska överfall bakifrån, varvid en Edebypojke fick sin tandgård inslagen med en mässingssnusdosa och en annan fick en handyxa i ryggen, så att den satt kvar.
    Endast rashat kan frambringa sådana resultat. Faktiskt kände de kämpande varandra knappast och hade inga personliga fientliga mellanhavanden, utan kampen var en beständig, slumrande masskamp, som blossade upp vid varje tillfälle.
    Denna min barndomserfarenhet fick jag bestyrkt, då jag som ung student under Professorerna Noréens och Erdmans ledning, for en 35 – 36 år sedan deltog i dialektforskningen och fick min hembygd mig tilldelad, på båda sidor om gränsen ifråga, från Väddö till Gräso. Den skarpa språkgräns som följer gärsgården och grinden mellan Harg och Edebo har jag ännu i friskt minne.

    Dessa erfarenheter ha lett mig till vissa funderingar, som kanske inte äro fullt ortodoxa i vetenskapligt avseende. Jag har för mig, att Sverige i forna tider hade 3 huvudstammar, göter, svear och helsingar, och att Helsingegränsen gick mellan Harg och Edebo, kanske dragen med svärdet i en avlägsen forntid. Vi söder-rospiggar äro däremot, enligt min mening, svear med ett mycket starkt främmande inslag. Vi äro icke det långa och resliga släkte som folket i Mälartrakten i allmänhet är, utan snarare undersätsiga och bredaxlade, inte så värst ljushylta, och vår huvudform är ganska rund. Jag märkte det redan i min ungdom, fast jag då ej förstod orsaken, när jag skulle göra mig fin och köpa mig skarphatt. Det synes att de svenska skarphattarna i Uppsala voro huvudsakligen gjorda for longocephaler, ty de ville icke passa mitt mesocephaliska huvud, och jag har aldrig köpt mig någon skarphatt efter det.
    Jag tar således for givet, att min släkt, åtminstone på mödernet, är starkt mesocephalisk. Dessutom lade jag märke till, att både min mor, min mormor och min syster hade starkt utpräglade kindkotor, vilket jag förresten ofta last märke till i Stockholms skärgård, särskilt hos fruntimmerna, men det kanske beror på, att jag som karl jag tittade mer på dem än på karlarna.

    Och det förtjänar att anmärkas, att min familjetyp troligen är genomgående i Roslagen, ty häromåret fick jag i ett brev från andra släktingar (göter),.som vistades på sommarnöje på Väddö, att varenda mansperson där såg ut som en kusin till mig, så de tyckte sig vara släkt med dem också.

    Är nu detta främmande inslag resultatet av någon finsk eller estnisk invasion i förhistorisk tid, eller voro finnarna en urbefolkning, som bet sig fast i skärgarden. Den gradvisa infiltreringen var i min ungdom liten eller faktiskt ingen.

    Jag har också en annan teori, som kanske är bättre! Nämligen den, att detta främmande inslag beror på den ovedersägligen starka trafiken på Ryssland från Roslagen under väringatiden (vikingatiden). Kanske de ryktbara ”roslagsskutorna” rent av utvecklades då och satte väringarna i stånd att uppträda med stora flottor både på Svarta och Kaspiska Haven? Förmodligen hade de endast få kvinnor med sig. Antagligen togo de sig kvinnor bland finnar, slaver och kazarer, där de uppehöll sig och foro fram. Dessa kvinnor födde barn åt dem och, som helt naturligt är, blevo kvinnor och barn ofta medförda ”hem”, när väringen blev äldre och samlat nog, sålunda givande upphovet till den blandras som vi rospiggar äro.
    Ett egendomligt språkligt faktum stöder denna teori. Som bekant, ha vi rospiggar, åtminstone i det förflutna, varit oförmögna att hantera vara H’n. (”önhase e i härtåkern” o.s.v.). Oavsett Londons cockneys, känner jag inga andra folk än rospiggarna och folket från Dnjepertrakten, som lida av denna svaghet. Ofta nog kommer jag här i kontakt med ukrainare från dessa trakter, mestadels kazarer från Kievtrakten, centrum för väringaväldet. Och dessa har alltid samma krångel med sina H’n.
    Jag håller för troligt, att de hemvändande väringarnas kvinnor och barn, således kanske våra egna förfäder på kvinnolinjen, medförde denna ovana eller svaghet från Dnjepertrakten, där ”Helge” blev ”Oleg” och ”Helga” blev ”Olga”.
    Dessa mina spekulationer skulle jag önska se bekräftade eller vederlagda genom ett djupare studium, och jag hoppas jag finner förklaringen i några av de böcker som ni kanske äro vänliga nog att rekommendera. Jag är djupt intresserad i rasfrågor och skulle högeligen uppskatta varje fingervisning från kompetent håll.
    I förhoppning att ni ursäktar detta långa brev från en obekant, avvaktar jag Edra meddelanden och har äran teckna:
    Högaktningsfullt
    John Sandgren. ”

    Det enda misstag Sandgren möjligen gjorde var att han överskattat Lundborgs själsgåvor, för när Lundborg läste brevet fann han uppgifterna i brevet utomordentligt intressanta. Men å andra sidan får man väl anta att det fanns andra som uppfattade brevet annorlunda.

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *