Kungarnas historia?

    Studiet av historiska källor är och har alltid varit en vetenskap för melankoliker. Det bevisas bland annat av den omständigheten att de studenter som söker sig till de få lärosäten som ännu tar historien på allvar, inte alltid gör det av historieintresse, utan för att de är missnöjda med sin samtid och att de genom sina studier hoppas finna en förgången era, ett sekel, ett årtusende som bäst passar deras lynnen, som de sedan kan adoptera, kalla sin Guldålder och som de under resten av sina liv tar sin tillflykt till när nuet känns ont, svart och dystert. Och även om de nu inte råkar vara melankoliker när de börjar, så lär de oundvikligen bli det under studiernas gång, för hur säker man från början än var på att en händelse verkligen gick till på det sätt som en trovärdig källa nämner, kommer man snart att finna det finns åtskillig information i andra källor som tyder på att allt gick till på ett helt annat sätt.

    Historien är proppfull av lösa trådar och irriterande luckor. Somliga fixar inte det. Under djupaste nedstämdhet sitter de och jämför källornas uppgifter, se hur väl eller illa de sammanfaller, varpå de i åtskilliga år måste fundera över många invecklade turer och ting, vilket inte på något sätt fört dem närmare sanningen utan bara ytterligare medverkat till deras bleka och sjukliga uppsyn. Granskar man saker och ting i det förflutna, kommer man finna tusentals anledningar att betvivla saker, ifrågasätta den eller den detaljen, rent av bli krånglig och författa artiklar i vilka man tar heder och ära av sina kollegor – och när inte det hjälper – av historieämnet som sådant.

    Historiska studier är inget för den hjärtängslige. Inget för drömmaren som vill hitta sitt Nangijala, eller för åsiktsmaskinen som vill låta historien tjäna nuet. De enda arkeologer eller historiker som klarar sig helskinnade genom detta hisnande drama, är de som rikligt belönats med galghumor i kombination med nyfikenhet. För det är just när saker och ting trasslar till sig, som man vet att man är sanningen på spåren.

    Kungliga bravader

    År 1843, just det år då predikanten William Miller påstod att världen skulle gå under och Dickens försynt påpekade att undergången redan gick att beskåda i Londons slum, samlade den svenske riksantikvarien Bror Emil Hildebrand tre stipendiater till sig och meddelade dem att Oscar, självaste kronprinsen, hade ett avgörande uppdrag åt dem. Han hade nämligen bestämt att de skulle fara runt i Sverige för att återuppväcka det som kronprinsen ansåg vara Sveriges historia – annars visste man aldrig hur det skulle sluta.

    Uppdraget gick i korthet ut på att studera, utforska och nedteckna viktiga folklivsfenomen – berättelser, sånger, nöjen och tidsfördriv till ”karaktäristiska egenheter i folklynnet” – allt för ”upplysandet av fäderneslandets kulturhistoria”. De gamla berättelserna om ett rättframt och ärorikt förflutet var kanske kronprinsens enda tröst i en tid då världen tedde sig alltmer modern och obegriplig.

    Ett landskap beredde Hildebrand lite huvudbry – Dalarna. Det var inget landskap som man skickade någon klen och ämlig student till, där krävdes det en stipendiat av ett särskilt virke och sådana var det ont om. Men så fick Hildebrand syn på en trettiotvå år gammal gotlänning som inte bara var lagom råbarkad, han var noggrann och trevlig också, trots att han var nykterist. Hildebrand berättade för gotlänningen att kronprinsen ansåg att hans uppdrag var det viktigaste av allt och att han hade en särskild instruktion till honom: han skulle fara från gård till gård och fråga ut masarna och kullorna om precis allt som hade med Gustaf Vasa att göra. Det är inte så svårt att begripa när man tänker på saken – Gustaf Vasa, Ornässtugan och den där jättelånga skidturen – få delar av konungariket Sveriges historia kunde vara ädlare!

    Men nu blir det ju aldrig riktigt som man har tänkt sig. När stipendiaten återvände till Hildebrand ett år senare var han alldeles vit i synen. Han berättade om allt han hade sett och hört – och det var förmodligen en hel del – men han kom liksom aldrig till saken. När Hildebrand slutligen tappade tålamodet, berättade stipendiaten med darrande röst att ingen levande människa i helaste Dalarna mindes Gustav Vasas bravader. Faktum var att de aldrig hade hört talas om kungen i fråga.

    Det här är ett väldigt tacksamt uppslag för den som vill skriva om historiekonstruktioner.  Man skulle då kunna raljera rätt så friskt över hur typiskt det var att ingen i Dalarna kunde minnas någonting av just det som de idag är smått världsberömda för att minnas.

    Stipendiatens svar borde ha gjort Hildebrand på väldigt dåligt humör – om det nu inte vore för att Hildebrand redan betvivlade det mesta som hade sagts om Gustav Vasa. Vid den här tiden avlivade historikerna myter på löpande band och de gjorde det med sådan entusiasm att det måste ha varit en syn för gudarna. Han visste att händelserna som omgav Vasa var ett hopkok av berättelser från Kontinentaleuropa – Ornässtugan, Vasaloppet och det där hölasset som den blivande kungen gömde sig i var ju bara resultatet av kungens propagandaapparat – försvenskade versioner av berättelser som redan hade berättats för länge sedan och någon annanstans. Det gjorde inte Hildebrand mindre intresserad av svensk historia – bara lite nyktrare. (I mångt och mycket var Hildebrands inställning till historiens politiska användbarhet Olof Verelius förtjänst – ska berätta om honom i en annan artikel).

    De ”svenska” kungarna

     

    Historiens ”fokus” på kungar är i själva verket inte alls fokus på kungar. Det är bara att läsa innantill. Uppsalakungarna kliver allt annat än obesvärat in och ut ur sagorna, de föds, lär sig slåss med svärd, far utomlands och återvänder sedan i skiftande skick till Uppsala, där de i den rurala tristessen ägnar återstoden av sina liv åt meningslösheter varpå de dör, sörjs och glöms bort – om än inte nödvändigtvis i den ordningen. De utgör fruktansvärt sorgliga skepnader. Medan de kontinentaleuropeiska kungarna levde och dog som Kungar och goda kristna, avled Uppsalakungarna inte sällan till följd av sin kärlek till jästa drycker, sin vidskeplighet eller folkets bottenlösa dumhet, andra – hemsökta av sin otur – tynade bort i sina sängar eller avled på de mest beklämmande sätt eller av de mest skrattretande små blessyrer.

    Men med berättelserna om dessa kungar förhåller det sig nämligen så att några av dem lättare tycks falla i glömska, medan andra följsamt skiftar färg och mening med tidens gång. Frej – Ynglingaättens ”stamfader” – har alltid varit populär! Han reste ett hov i det forntida Uppsala och kom att bli fredens och fruktbarhetens gud – han gillades trots att han ofta avbildades med en anatomiskt osannolik manslem (en kollega räknade ut att hans könsorgan skulle ha vägt ca 29 kilo om nu avbildningarna av honom var någorlunda trovärdiga).

    Domalde

    Kung Domalde var oerhört populär under de tider då den tycktes kunna säga oss något om den allmänt omvittnade traditionen att göra sig av med odugliga kungar och sedan offra dem till någon gudom, men berättelsen föll i glömska när Karl XI krävde envälde och absolut makt – då kom sådana upprorsyttringar inte på tal. Under 1800-talet blev berättelsen om Domalde obegriplig – de forntida bönderna hade offrat honom för att priset på spannmål var för högt, de bönder som levde efter Krimkriget hade snarare mördat honom för att det var för lågt.

    Aun

    Den blodtörstige kung Aun, han som offrade sina söner en efter en tills svearna tyckte att han gick lite för långt, förpassades tidigt till dårkammaren, blev lite populärare när det tidiga 1900-talets teorier om masspsykologi och anti-pedagogik slog igenom, men manades åter i graven av BRIS och Barnombudsman.

    Fjölnir

    Och kung Fjölnir? Tja, om en kung fått ge namn åt arkeologistudenternas egen förening, då vet man att det är något tjuv- och rackarspel på gång. Mitt i natten behövde han förrätta sina behov, gick ut på loftgången, trillade naturligtvis ner och hamnade i en tunna fylld av mjöd. Det var inte så illa – att drunkna i mjöd var förmodligen en hedervärd död när det begav sig.

    Sveigder

    Om kung Sveigder berättades det som sagt att han var så otroligt stark att han kunde slå handen rätt in i en sten. Tyvärr skulle den gåvan att bli hans olycka – efter en våt kväll i ett vilt och främmande land fick han syn på en väldig sten som han – förmodligen på grund av promillehalten – bara inte kunde låta bli att slå handen igenom och det ville sig inte bättre än att han slog handen i stenen så hårt att han fastnade i den, ända upp till armbågen. Det var stört omöjligt att komma loss, så kung Sveigder fick aldrig återse Uppsala. Men vad gjorde det? Hade han kanske inte bevisat hur jämarns stark en svensk kung var?

    Men aldrig får man vara riktigt nöjd. Någon nitisk glädjedödare som insåg att berättelsen inte riktigt gick ihop, fick för sig att granska den mycket populäre Sveigders påstådda armstyrka och kom fram till att allt berodde på ett litet, men praktfullt stavfel! Berättelsen om denne urstarke kung utgick från en kopia av Historia Norvegiæ som någon under 1300-talet hade kopierat och tagit med sig till Sverige. Men i den latinska text som kom till våra historikers kännedom, just på det ställe då Sveigder står och måttar framför stenen, står det latinska ordet manum – hand på svenska. Men i originalet står det inte alls manum utan nanum – dvärg! Sveigder hade med andra ord inte alls slagit sin hand genom en sten, han hade blivit lurad in i stenen av en dvärg!

    En enda liten felaktig bokstav gjorde det uppenbart för var och en att Sveriges starkaste kung i själva verket var en delirisk fyllbult.

    Tänk så det kan gå!

     

     

     

    Man skulle kunna befara att sådana här saker skulle göra stora skador på den nationella självkänslan, i synnerhet i de återkommande tider då Sverige ansett sig behöva en fantastisk forntid, men hur förskräckliga eller förträffliga kungarna var medan de levde – om de nu någonsin levat – och vilka attribut man under århundradena än gett dem, står det alldeles klart att de egentligen bara är några hjälplösa gestalter i en mycket viktigare och större berättelse.  Berättelsen om Torgny Lagman säger en hel del.

     

    Torgny Lagman

    Torgny Lagman var en folkets man, kanske en grubblare, kanske en minneskonstnär, men en modig garant för just det som var det absolut bästa med Sverige: Rätten att taga, och kanske med större nöje, vräka kung. I det forntida Uppsala, det gryende svearikets politiska, juridiska och religiösa centrum, hade man, om man får tro berättelserna, sedan urminnes tider samlats för att dryfta allt som fanns att dryfta på tinget, här talade man oförskräckt till kungar, här förde man talan mot varandra, man vittnade, begick mened, förlikades eller gick muttrande därifrån – allt enligt urgammal sed. Garanterna för denna smått protodemokratiska konstitution, om vi nu tillåter oss att överdriva lite, var gestalter hämtade direkt ur myllan, som den outgrundligt kloke lagmannen Torgny.

    Om Torgny Lagman någonsin existerat är inte lätt att veta – det förefaller troligt att det funnits lagmän och om någon av dem hetat Torgny så vore väl det mer än bara ett lustigt sammanträffande. Om man bortser från den obligatoriske Frej, är Torgny den person vars namn återkommer flitigast i de känslosvallande nationalromantiska hyllningstalen till Uppsala, Uppsala Universitet, till forntiden eller till den ”fria” svenska bondebefolkningen, ja till och med i talen till Kungen (vilket verkar besynnerligt), ja till och med i ett tal av Kungen (vilket är det konstigaste av allt).

    Anledningen till populariteten är naturligtvis berättelsens innehåll, och eftersom Snorre Sturlasson sällan låter sina berättelser haverera är episoden rättfram och svår att missförstå: Olof Skötkonung vill kasta in Svitjod i krig mot Norge, det vill inte svearna och på tinget i Uppsala finner den gamle Torgny Lagman ingen annan råd än att hota kungen till livet genom att erinra sig en historisk händelse då en handfull andra kungar hade kastats levande ner i en källa. Det hela tar skruv och kungen rider därifrån, kanske ända till Västergötland.

    Så berättades denna del ur Olav den Heliges saga ända fram till 1680-talets slut, då något allvarligt måste ha hänt eftersom berättelsen fick ett helt nytt slut. Vi anar att det kan ha med Karl XI:s strävan efter envälde att göra, och man kan väl nästan förstå varför antikvariskt sinnade forskare, som alldeles nyligen läste Torgny Lagmans tal precis som det var skrivet, nu på alla tänkbara sätt började skynda sig förbi just de passager i Snorres sagor som envist motsade enväldets och arvkungadömets historiska legitimitet eller landskapslagarnas vittnesmål om ett rättsväsende som vilade på någorlunda folklig grund. Torgny Lagman, ansåg man nu, skulle naturligtvis aldrig tänkt tanke att hota någon kung till livet! Svenska folket gör inte sådant – de bär helt enkelt aldrig hand på sina konungar (förutom, som Strindberg påpekade, just de sju som vräktes i en brunn vid Mula ting och inte så obetydliga delar av den svenska regentlängden). Nej, Torgny var missförstådd – i själva verket hade han nu i all sin jordnära knipslughet räddat livet på Olof Skötkonung då han rådde kungen att ta sin tillflykt till mindre barbariska landsdelar.

    Ungefär samma prov på ”logik”, om än i mer bisarr form, skulle drabba det gamla Uppsala under några av mänsklighetens mörkaste stunder, en tid då Sverige antogs vara en genetisk stormakt – ett land vars ariska kungar regerade helt i enlighet med den urgermanska führerprincipen. Naturligtvis fick dessa stackars hjärnor problem med Torgny Lagman, precis som de fick problem med så mycket annat. Han var inte helt oanvändbar eftersom han i stället för ett krig mot Norge, antydde ett krigståg mot Öst – läs Sovjetunionen – vilket naturligtvis hade betydande propagandapoänger när operation Barbarossa släpptes lös i öster. Men det var fullkomligt omöjligt att tänka sig att en germanhövding som Olof Skötkonung skulle ha låtit sig hotas av en simpel ämbetsman utan att ha skjutit honom på fläcken och anställt en massaker på hela den församlade folkskaran för att statuera exempel. Det måste dessutom ha varit ett omöjligt projekt att försöka förklara för svenskarna att det tredje rikets ”rättsordning” byggde på urgammal ”nordisk rätt”. Ingen kunde rimligtvis finna några större likheter mellan Torgny Lagman och Roland Freisler. För de som levde i den idévärlden blev det angeläget att förneka berättelsens historicitet.

    Lika förutsägbart, om än med goda avsikter, använde man symbolen Torgny, Gamla Uppsala, Birger Jarl eller gud-vet-vilka, när Sverige ansåg sig ha blivit en stormakt i välfärd. I modernitetens namn och i föreställningarna om vad det moderna egentligen innebar och vilka krav det ställde på den nya människan, uppstod nödvändigheten av att även ge den nya frälsningsprocessen ett urhem, en process i vilken det ofelbara Sverige återigen osjälviskt åtog sig rollen att sprida ljus i världen – ett ljus bestående av så utomordentliga s-märkta företeelser som ”Snoddas”, ”Saltsjöbadsanda” och varför inte ”Simborgarmärket”. Med förordningar ska land byggas, de ska röstas igenom i Riksdagens bägge kamrar och kungen, ja han fick styra och ställa så länge han inte styrde och ställde över något annat än var nästa älgjakt skulle gå av stapeln. Världen skulle bli en bättre plats om alla dess länder anammade den ädlaste av svenska specialiteter: tillsättningen av statliga tjänstemän – som helst inte var släkt med varandra – och vars enda uppdrag var att skydda medborgarna mot olagliga åtgärder och maktmissbruk. Det senare måste ha gjort intryck, ordet ”ombudsman” är nog det svenska språkets mest lyckade export – och vem skulle bättre kunna personifiera hela konceptet än Torgny Lagman? Inte minst i en tid då statliga utredningar visade att den gamle lagmannens sentida kollegor hyste ett grundmurat ”tvivel gentemot demokratiska styresformer.” Men så påstod någon att man kanske inte behövde några kungar över huvudtaget, att allt man kanske behövde var en ändlös rad av Torgny Ombudsmän. Några, kanske de allra flesta, ville gå försiktigt fram och menade att man i sådana fall borde göra sig av med monarkerna på mer civiliserade sätt än att kasta dem i grundvattentäkter eller offra dem levande i de kommunala parkområdena. Andra, som tillhörde en inte helt obetydlig minoritet, menade att det var just det man skulle göra.

    Tillbaka till Vasa

    Inte ens den där historien om Hildebrand och folket i Dalarna är utan sina komplikationer. Varifrån kommer berättelsen? Tja, den är inte officiell. Men om man letar på rätt ställe, djupt nere i arkiven, kommer vi få veta vad som egentligen hände. (Vilket kräver både nyfikenhet och galghumor).

    Hildebrand vågade aldrig berätta om det där som hänt i Dalarna. Och det är på sätt och vis begripligt. 1843 stod Hildebrand inför ett stort utgrävningsuppdrag och utan kungahusets stöd skulle det hela varerera ganska fort. I sin officiella rapport ”glömde” Hildebrand därför att nämna det där med masarna och kullornas minnesförlust, men gotlänningen, den senare så berömde P A Säve, berättar om hur det egentligen gick till i en anteckning i Antikvitetskollegiets förvirrade samling i UUB. Och nu blir det genast ännu mer intressant: Säwe berättar att masarna och kullorna påstod att de inte hade en susning om vem Gustav Vasa var, men att de skulle vara immuna mot historiekunskaper gick han inte med på eftersom de hade haft desto mer att berätta om den Stora Daldansen.

     

     

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *