Filosofen på landsvägen

    Han har kallats för ”pekoralist”, ”västgötaskolans fader”, ”en originell herre”, ”filantrop”, ”upplyst despot”, ”kulturmencenat” eller kort och gott bara ”knäpp”. Vad man än kallar honom  – av alla märkliga fornforskare och reseskildrare står nog Pehr Tham i en klass för sig.

    Pehr Tham föddes den 22 december 1737, han var det enda barnet till Petter och Ulrika Tham, den senare född Ulfsparre. Pehr Thams biograf, Harald Schiller, hävdar att den frispråkighet och det totala ointresse för vad andra skulle tänka och tycka om hans åsikter, grundlades redan i barndomen.

    …största korthet som jag kan. Vår vittre oförtrutne man Satt sig en vacker dag i chaisen, Och som han svåra är beläsen Så tog han flux sin plånbok opp Och skref en bok i full galopp.
    Det är inte svårt att föreställa sig. Den stenrike unge Tham fick fullkomligt fria händer, ville han göra något, så fick han göra det, ville han ha något, så fick han det. Pehr Tham hade med andra ord alla förutsättningar i världen att bli en riktigt otäck liten unge, en sådan där som plågar grodor, rycker benen av spindlar och sprider illvilliga rykten om pigorna. Men tydligen var han inte alls en elak liten gosse, tvärtom tycks han ha varit en omtyckt kamrat och elev. Nu står ju sådana omdömen att läsa i varenda biografi över även de mest kvalificerade tyranner, men med tanke på hur Thams liv gestaltade sig och hur han använde sin förmögenhet, så måste det ha funnits ett gott hjärta där inne.

    På en punkt var föräldrarna dock benhårda. De hade visserligen gjort sin Pehr till en frispråklig fritänkare, men de var strängt religiösa, och möjligen var det paradoxen i detta faktum som gjorde att Pehr Tham redan som yngling blev väldigt skeptisk mot allt vad religiös dogmatism innebar, Voltair var en central person i Thams liv. Efter en studieperiod i Uppsala – där han väl läste lite som det slumpade sig – och efter några år i Stockholm återvände han som Hovintendent till Västergötland, gifte sig och köpte godset Dagsnäs, där han ostört kunde ägna sig åt sina infall.
    Och dessa var talrika.

    Han styrde över sitt rike med fast, men vänlig hand. Han flyttade hela byar, sänkte Hornborgasjön, flyttade fornlämningar till sin egen park, lät rista runstenar och ordnade till och med en pittoresk ättestupa på sina ägor. I Dagsnäs var han den oinskränkte härskaren, han hade åsikter om allt, om böndernas klädsel, om deras huvudboningar och i synnerhet deras förhållande till elden. Om något skrämde slag på den annars fullkomligt orädde Tham, så var det nämligen den gula faran. Det fick förmodligen även gästerna erfara. Han var en uppskattad värd, Thorild och Sergel tillhörde de flitigaste besökarna, och lite roande måste det väl ha varit när han i häst och vagn for runt och visade sina ägor och sin vana trogen förmanade bönder och lade sig i allt från spruckna skorstenar till barnens uppsyn; endast ouppfostrade barn anlägger bränder!

    Eldsvådor och det rätta utsläckandet av dem, var också ett ständigt återkommande inslag i Thams författarskap. Gud vet hur denna skräck hade uppstått. Ämnet tycktes dominera hans tankeverksamhet. Allt som kunde förhindra eldens spridning och sådant som rent av kunde se till så att en brandfarlig situation aldrig uppstod, fångade hans intresse och ledde till en rad genomgripande åtgärder för att försämra utsikterna till väldiga bränder. På sina resor prisade han därför de byar där husgavlarna var vända åt gatan, eftersom det då blev längre mellan husen, varpå eld i ett hus inte nödvändigtvis ledde till eld i det andra.

    Åskledare hade gjort ett stort intryck på honom, och han hade ingående studerat avhandlingar och dissertationer om just elektricitet och bränder i samband med åska, men han var inte helt säker på om de verkligen var så effektiva som man påstod, två gånger hade han blivit vittne till hur blixten hade ratat åskledarna för att istället slå ned på marken invid dem, eller rättare sagt, i brunnsvågarna  – tippanordningarna vid dåtidens brunnar.
    Med förskräckelse hade han dessutom insett den oerhörda eldfara som den populära tobaksrökningen utgjorde – i synnerhet om man rökte pipa utan lock – vilket ledde till att han författade upprörda skrifter i ämnet. I Skara Stifts-tidningar, nummer 14 från 1793, lät Tham i ett långt bihang med titeln Anmärkningar om Eldsvådor, trycka sina farhågor. I dessa ondgör han sig över allehanda dumheter, som till exempel det huvudlösa faktum att bönderna, trots att han många gånger hade förbjudit dem att röka pipa utan lock, inte hade någonting annat i huvudet än att göra just detta. Han berättade bland annat om en gubbe som tydligen var kedjerökare, och som av sina grannar nu hade förbjudits röka pipa, eftersom han tre gånger i rad hade somnat ifrån sin pipa och tänt eld på sin egen gård. Till alla tobaksrökare, och andra som var oförsiktiga med elden, skrev han följande förmaning:

    Du tobaksrökare utan lock, eller med elden oförsiktige.
    Tror du väl att Guds gåvor är givna för att gå upp i rök?
    Tror du dig inte förtjänar att bli straffad?
    Tänk på att den timeliga elden är ett förebud
    till den eviga.

     

    Den sista meningen kan möjligen avslöja den stenrike Thams verkliga orsaker till sin rädsla: Elden, om än aldrig så kortlivad eller aldrig så liten, påminde honom om det evigt brinnande Gehenna, och eftersom det enligt den heliga skrift var lättare för en kamel att kliva igenom ett nålsöga, än för en rik man att komma in i himmelriket, så var väl oron i högsta grad befogad.

    Men Tham stannade inte vid ägogränserna, han hade minsann ett och annat att säga om tillståndet i riket också. Och eftersom han tyckte om att skriva och då det uppenbarligen hade flugit i honom att Sveriges innevånare satt och längtade efter att få höra vad han tyckte om saker och ting, sände han med jämna mellanrum sina manuskript till tidningar och tryckerier. Tham var ju stenrik och kunde ge ut precis vad som helst. Det var i synnerhet artiklarna i Stockholms Posten och småskrifterna i blandade ämnen som gjorde ett så stort intryck på ironikerna i huvudstaden att de såg fram mot nya thamska pekoral och tankekast med stor längtan. De behövde sällan vänta länge.

    Anteckningar…

    1796 begav sig Tham ut på en resa till Stockholm, och frukten av denna utflykt blev en besynnerlig liten bok med titeln Anteckningar under och i anledning af en resa ifrån Westergöthland til Stockholm gjord under åren 1796 och 1797. Om dispositionen i Anteckningar… är obegriplig, kräver de ständiga infallen och tankekasten en mångårig kompetens i psykiatri för att förklara. Gud vet vilka vägar Tham färdats på, resan går nämligen allt annat än spikrakt. Än är vi i Hjo, kastas till Aten, hamnar i Rom och återvänder till Falköping, där vi snart reser vidare till Arboga, Strängnäs, Västerås och sedan Falköping igen, för att lika hastigt återvända till Dagsnäs. Tham har åsikter om allt; om grindstolpar, milstolpar, om en dam i Arboga som är gift för tredje gången och som trots sin höga ålder fernissar möbler, om kyrktorn, helgdagarnas orimlighet, vindobservationer i Stockholm, om att 1 maj egentligen borde firas 11 dagar senare, om skillnader mellan den tyske och franske soldaten, att svenska militärers pantalonger är för trånga, om såsskålar, om tyska floder, om Kungsörs bäckar som rinner på fel sätt, om det befängda i att resa till Italien, om en polsk general, varför forsarna i Torshälla är vackrare än forsarna i Kina, om ordet bondes etymologi och om prästers skägg.

    I Stockholm har han sett en tavla som han bara inte tål, Judith med Holofernes. ”Den italienska smaken är sig alltid lik”, skriver han. ”Deras målning har endast varit helgad åt andakten, knappt ett stycke åt en vacker gärning: den sanna äran.” Näst efter eldsvådor hatade han av någon obegriplig anledning Italien.

    Raskt kastas vi in i nya utvikningar. Munkar tål han bara inte eftersom de inte sällan berikar sig genom att nattetid vittja önskebrunnar på mynt, och vanan att kyssa damer på handen finner han så enfaldig att han knappt vet till sig. Inte ens hastigheten på våra vägar undgår Thams argusögon, det går alldeles för fort.

    Hunnen till Västerås blir han dock allvarlig och andaktsfull. Där känner han sig manad att säga ett och annat allvarsord om Erik XIV, som ligger begravd i Västerås domkyrka (och inte i Uppsaladômen, eftersom han enligt Tham inte förtjänade det). Tham har uppenbarligen hakat upp sig på några, för att inte säga de flesta av Erik XIV:s karaktärsdrag, och när han står där framför den enkla gravvården, erkänner han med ett visst allvar att det var alldeles rätt och riktigt att Erik XIV:s undersåtar inte försökte brodera gravvården med fåniga lovord eller panegyriska krumsprång, ty; det är intrång på Stora Konungars Läsord, att gifva et oförtjent beröm åt de aflidne elake, varpå han på fullt allvar föreslår följande gravskrift över denne elake konung:

     

    Skenhelig Christen
    Försummerlig Ämbetsman
    Odugelig och Elak
    Medborgare

    Ovärdig
    härkomst och efterföljd
    Hvilar här

    Erik XIV.

    Genom almänna riks-acter
    Afsagd
    att varken få vara
    eller kallas
    Konung.

     

    Förutom eldsvådor och resor till Italien, var Tham inte särskilt förtjust i städer. Det åttonde kapitlet, under rubriken ”Städer”, inleder han med orden:

    At Cain bygde den förste staden Hanoch,
    nyss efter att han slagit sin Broder ihjäl,
    förbättrar icke villkoren för alla städers uppkomst.

    Bland annat ogillade han att städer ofta – som Babel – hade alldeles för höga torn. I höga torn kunde ju blixten slå ned, varpå städerna lätt kunde brinna ned. För Tham var staden ett oskick, den var inte bara eldfarlig i bokstavlig bemärkelse, där trivdes bråkmakare, där odlades fåniga vanor, där frodades ett osunt liv. Bland annat åt man middag alldeles för tidigt – klockan tre, ja till och med två, när det var mest hälsosamt att vänta till klockan 4 – och framför allt – och detta retade honom djupt – sov man alldeles för länge nuförtiden. Tham drog upp Tessins fasansfulla berättelse om kvinnan som dog vid 30 års ålder, men som bara hade levt i 5 månader och 24 dagar. Detta beroende på att hon hade sovit i 12 år, klätt sig i 4, ätit i 6, druckit té och kaffe i 2 år, 6 månader och 7 dagar och slutligen ägnat sig åt spel i 5 år. Tham hade räknat ut saken och till sin förfäran funnit att den mycket väl kunde stämma.

    Tham såg inte mycket mening med staden, Tacitus hade sagt att germanerna inte kände några städer, och Adam av Bremen – munk, fast hederlig, som Tham uttryckte det – skrev att svearna bara hade några få städer. Varför skulle vi helt plötsligt behöva städer när vi i så många sekler hade varit utan dem? Vikingarna hade rest till hamnstäder för att ägna sig åt handel – och sådana städer kunde Tham tolerera – men vilken nytta hade vi av städer mitt på torra land? Städer som Lund, Skänninge och Skövde, helt utan hamnar, var i Thams ögon fullkomligt orimliga.

    Han tyckte att Strängnäs var en fin stad, det gör han, men altartavlan i Domkyrkan var alldeles för plottrig, och det var dumt, för ”metoden gör det så konfyst för ögat, att man på intet sätt finner sig uppbygd”. Riktigt indignerad blev han då han utanför kyrkan fann en gravsten rest efter en yngling som nyss hade drunknat. Påskriften löd ”Tänk på dolda farligheter och ömma föräldrar.” Tham fann detta upprörande. Det var att ”vansläkta” våra ”oklemade Göther” om ungdomen skulle leva efter sådana svaga sentencer, och tar ett exempel ur forntidshistorien, nämligen då Bodvar högg huvudet av Agnar, och där den senare segnade leendes till jorden. Det tarvas inte drängar döda att begråta!

    Nej, folket i städerna var inte mycket att ha. Se på folket i Dalarna! Där gjorde folk sig inga drömmar om sådant de inte hade förstånd till. De var enkla i tanken, hederliga, ärliga och goda människor. Där arbetade man minsann, läsare och ståndspersoner, löjliga vanor och sjusovare hade de ingen användning för. Den häftiga kärleken till Dalarna kom sig förmodligen av att Tham hade gett tre dalkullor tillfällig anställning på Dagsnäs, vilka som avskedspresent till sin besynnerlige husbonde hade flätat en sorts tagelringar med små bokstäver i. I ringen till Tham hade kullorna helt robust diktat:

     

    Gud signe Dig!
    Vi finne aldrig din like.
    P.T. Heders-man!
    Tack ska du ha!

     

    Återkommen tills sitt Dagsnäs kunde Tham enkelt konstatera att Dagsnäs var en mycket bättre plats än resten av Sverige, även om Sverige var mycket bättre än exempelvis Kina, och oerhört mycket bättre än Italien.

     

    Anteckningar… utkom 1797 och möttes med sällan skådad hänförelse, men inte på det sätt som Tham hade räknat med. I stället för att prisa verket för dess förtjänster, hyllade man det som det värsta och mest skrattretande pekoral som någonsin lämnat ett tryckeri. Pehr Tham till Dagsnäs och hans sagolika skrift, kom att bli ett älskat samtalsämne bland landets kulturelit. Hans formuleringskonst, eller snarare bristerna i den, verkade vara en outsinlig källa till glädje. Thorild, en nära vän och en av dem som Tham flitigt understödde, kallade boken för ”en originell resa”. I Stockholms Posten, torsdagen den 1 juni 1797, hade en anonym recensent, en viss herr Masque, dristat sig till att fälla några nedlåtande kommentarer om detta tillsynes kaotiska verk. Redan den 3 juni publicerade samma tidning några ”contraanmärknigar”, ett långt försvar av Tham, undertecknat en ”opartisk läsare.” Opartisk? Man kan lätt frestas tro att det var mecenaten Tham som försvarades, skribenten måste av vissa uppgifter att döma ha känt Tham ganska väl.

    Tham författade den 12 juni 1797 ett eget försvar, Svar till den Okände, eller Herr Masque…som tydligt visar att han inte alls förstod vad som var så roligt, eller ens att någon skulle kunna anse att detta totala kaos av infall och de ständiga reflektionerna över saker och ting som han inte begrep, hade kunskap i eller ens hade med att göra, kunde verka löjeväckande. Vad är det för fel på mina åsikter om åskledare, undrar Tham förtvivlat. Finnes det i denna värld en billigare och mer beprövad åskledare än en brunnsvåg? Och, skriver Tham, om Herr Masque inte tycker att mina beskrivningar av hur en grindstolpe bör se ut passar honom, så får han väl själv konstruera ett par bättre. Det är alldeles uppenbart att polisen i Stockholm inte sköter sitt arbete, eftersom en människa som Herr Masque får gå lös. Men, avslutar han, det är väl i Stockholm som i Konstantinopel, där pesten alltid sägs lura i någon vrå.

    Men all kritik var inte lika allvarlig som den som Tham nyss bemött. Anna-Maria Lenngren tyckte att skriften var så rolig att hon skrev en lysande recension i versform, under titeln Den unga Philosophen på Lands-vägen. I den lilla versen ger Lenngren sig hän att sammanfatta verket i…

     

    …största korthet som jag kan.
    Vår vittre oförtrutne man
    Satt sig en vacker dag i chaisen,
    Och som han svåra är beläsen
    Så tog han flux sin plånbok opp
    Och skref en bok i full galopp.

     

     

    Rudbeckianen

     

     

    Rudbeckianen Pehr Tham möter vi som författare av historiska småskrifter, och dessa skiljer sig inte i andanom eller ens dispositionsmässigt från hans Anteckningar…. I ett bihang till Skara Stifts-tidningar, vintern 1794, påpekade han några detaljer i den svenska forntidshistorien som vetenskapen – inte helt oväntat – alldeles hade fått om bakfoten.
    Tham har kallats för Västgötaskolans fader (se en annan artikel – inom kort på denna sida), men det är en smula orättvist att förväxla honom med 1900-talets konspirationsteoretiker på ytterlighetskanterna. För Tham var alla hans forntidsteorier just teorier – han hävdade dem inte med den fanatiska aggressivitet som kännetecknade Västgötaskolan. Det var inte så, som har sagts, att Tham ville placera det forntida Uppsala, staden Sigtuna eller Birka i Västergötland. Vad Tham ville göra var att visa att alla, eller åtminstone mycket av de händelser som finns beskrivna i den isländska litteraturen hade skett i Västergötland. Ibland var Thams hypoteser så komplicerade att han uppenbarligen inte begrep dem själv.

     

     

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *