För lite drygt tjugo år sedan började det dyka upp en ny sorts gatustenar i Köln och Berlin. De hade kunnat förväxlas med vilka gatstenar som helst, om det inte hade varit för att just dessa stenar hade ett budskap man inte gärna kunde gå förbi när man väl hade snubblat över dem. De visade sig vara en del i ett ”europeiskt konstprojekt” av den tyske konstnären Gunter Demnig, som med sina minnesmärken ville hedra de individer som fördrevs eller förintades av nazisterna. Stenarna försågs med en inskrift med offrets namn, information om när, och vart denne hade förts iväg och stenen placerades sedan framför offrets sista bostad. Eftersom inga minnesmärken kan vara mer talande än de som rests just där något hade hänt eller över de människor som var där när det hände, spreds nyheten snabbt. Idag lär det finnas över 50 000 snubbelstenar placerade överallt i Europa där nazisterna hade härjat.

På sätt och vis var det just däri som problemet låg när allt fler svenskar ville se snubbelstenar även här. Somliga menade att förslaget var ogenomtänkt. Jag måste erkänna att jag drabbades av samma vankelmod. Problemet, menade de, låg i att medan originalstenarna ute i Europa var en effektiv och omskakande påminnelse om vad som drabbade den person som levde just här, fanns det lyckligtvis inga platser att placera snubbelstenarna på eftersom Sverige inte sände några människor till Förintelselägren eller till massgravarna. Minnet kan uppenbarligen inte förhindra folkmord, allra minst på platser där inget folkmord skett, där inga grannar har ryckts ur sin bädd eller försvunnit spårlöst på öppen gata.
Det fanns visserligen flyktingar som nekades fristad i Sverige, och de förtjänar definitivt vår uppmärksamhet, men att slå ner snubbelstenar över dem skulle bara verka förvirrande och göra minnesmärket otydligt. Frågan var om man inte dessutom gjorde ett ganska stort ingrepp i Demnigs rättigheter som upphovsman om man använde sig av hans konst på ett sätt som stred mot hans ursprungliga intentioner.

Det finns en föreställning om att Förintelsens minne på något sätt är hotat. Förintelseforskaren David Cesarani menade att hotet inte hade så värst mycket med själva minnet av Hitlers Endlösung der Judenfrage att göra – hur ska vi kunna glömma det? – utan mer låg i den betydande klyftan mellan Förintelseforskningens rön och den populära bilden av Förintelsen. Ibland undrar man – lite försiktigt – om hotet verkligen är en folkbildningsfråga, eller om problemet snarare ligger i det paradoxala faktum att Förintelsens betydelse reducerats på grund av de valhänta ansträngningarna att minnas den.
Trots att dessa ansträngningar bygger på den lovvärda beslutsamheten att bekämpa antisemitism, rasism, homofobi och andra former av politisk, religiös eller etnisk intolerans, kommer man aldrig ifrån att de inte sällan är underordnade dagsaktuella agendor. Ett minnesmärke på befallning av dagspolitik, utan klar och koncis mening, kan reducera minnet till intet förpliktande, snabbt flyende retoriska budskap om – tja, lite av varje. Allt som återstår är ett urvattnat minne – inte en urvattning på grund av slitage (en listig antisemitisk tankemodell) – utan genom den om möjligt ännu listigare propagandametoden att utöka ett centralt begrepps betydelseomfång tills det till sist avser något helt annat.

På den punkten ligger Sverige illa till. Det har lett till att judar ibland har retuscherats bort från Förintelsen.  Vi såg ett tydligt exempel på just det i bland annat Umeå häromåret, där man lyckades med bedriften att flera år i rad ”fira minnet” av Kristallnatten utan att stadens judar blev inbjudna att medverka. Trots att nyheten fick internationell uppmärksamhet, tycktes arrangörerna ingenting ha förstått – bara några månader senare, på Förintelsens minnesdag den 27 januari, bjöd man visserligen in stadens judar, men arrangörerna bad dem uttryckligen att ”tona ned” det judiska i själva Förintelsen, släppa fokus från antisemitism och i stället ha en allmän dag för tolerans och mångfald.

Det strider mot vår förträffliga svenska självbild att antisemitism skulle vara lika vanligt i Sverige som överallt annars – vi tror att den är begränsad till nazister eller somliga muslimer – men i fallet Umeå har vi just läst ett typiskt exempel på äktsvensk antisemitism.
Dessvärre profiterar antisemiter både till höger och vänster på dessa banala föreställningar. Eftersom det kräver betydligt mindre ansträngning att se bekymrad ut över synder som begåtts än att ingripa mot dem som begås, har Sverige i all sin ”antirasistiska” förträfflighet, tyst accepterat att få av landets judar längre vågar bära kippa eller ställa en menorah i fönstret, inte sällan i fruktan över de så kallade ”antirasisterna”. Företrädare för ett högerextremistisk parti – med djupa historiska rötter i just den folkmordsideologi som försökte utrota judarna – vill få oss att tro att antisemitismen skulle vara resultatet av invandring från Mellanöstern, vilket inte på något sätt förklarar varför både de alldagliga och de allra våldsammaste uttrycken för antisemitism kommer från gestalter som gärna, och högljutt, kallar sig fullblodssvenskar.

När Uppsalaliberalen Anna Manell sommaren 2017 lade fram sin motion om att slå ner snubbelstenar i Uppsala, hälsades det av de allra flesta som ett lovvärt initiativ – vilket det utan tvekan var – men det innebär inte att det inte skulle finnas problem att lösa.

Meningen med minnesmärken som är att vi ska stanna upp vid dem och minnas. För den som har minst en judisk förälder råder det i fallet med snubbelstenarna ingen som helst tvekan om vilka ”vi” är och vad eller vilka det är meningen att vi ska minnas. Vad som gör de europeiska snubbelstenarna så effektiva är att de med minimala medel berättar en mycket större historia samtidigt som de berättar om en högst personlig – den individ som föll offer för den. Alla kan förstå vad minnesmärket berättar. Men så fort ett sådant minnesmärke blir allmänna påminnelser om någon slags påstådd ”mörk” historia, helt berövade den påfallande närvaro som var konstnärens ursprungliga intentioner, förlorar de sin mening. Risken är att det som från början var ett högst konkret och drabbande minnesmärke, blir ytterligare en tom gest som bara ytterligare bidrar till betydelseförskjutningen av begreppet Förintelsen.