Skenhistoria

     

     

    Nästan längst söderut på Attika, en halvtimmas bilfärd från Atens Internationella flygplats, ligger det en liten hamnstad som bär namnet Lavrio. Den tillhör inte det grekiska fastlandets pärlor, faktum är att det är en ganska förskräcklig liten stad, men det är inget som Lavrios invånare går omkring och grubblar över. De lever lyckliga i övertygelsen om att det aldrig hade funnits något Grekland om det inte vore för just Lavrio.
    Hur omöjligt det än kan te sig när man traskar runt här har de, i åtminstone en och ganska tragisk bemärkelse, rätt.

    En gång i tiden fanns det väldiga skogar av pinje och Aleppotall på Attikas sydspets. Även om människorna som levde under antiken sällan lovsjöng naturen – de romerska författarna begrep över huvud taget inte poängen med den – bestod deras rikedomar av skog. Utan skog, inget virke. Utan virke, inget att bygga sina ”civilisationer” av – än mindre bygga skepp.
    På Attika kom aleppotallens kåda att ge smak åt en viktig exportvara, vinet, och alla som någon gång har arbetat i 45 graders värme och sedan blivit bjuden på ett litet glas av den lokala Retsinan inser varför man envisas med att behålla den traditionen.
    Men skogarna är borta. Strax efter slaget vid Marathon påstod nämligen atenaren Themistocles att man borde återuppta gruvdriften i Lavrio. Perserna skulle säkert försöka sig på ett nytt invasionsförsök, så nu gällde det att rusta upp! Hur det skulle gå till var det ingen som riktigt kunde begripa – efter persernas förra försök fanns det inte många soldater kvar med en komplett samling kroppsdelar –  men Themistocles hade en idé. Han samlade en handfull geologer omkring sig och berättade för dem att han misstänkte att det fanns betydligt mer silver i bergen runt Lavrio än vad de gamla mykenarna hade hunnit med att bärga. Geologerna for genast dit och återvände sedan till Themistocles med budskapet att det inte bara borde finnas enorma mängder silver, rätt behandlat kunde det dessutom nå en oöverträffat hög renhetsgrad.

    Geolog är ju nu ett grekiskt ord, så naturligtvis hade de rätt. De fann ganska omedelbart en rejäl silveråder och år 483 FK samlades tusentals gruvarbetare, bergsingenjörer, metallurger och hantverkare i Lavrio för att arbeta. Slutresultatet blev sagolikt. Fyra ton silver per ugn och dag! Det är skälet till varför det inte finns någon skog här längre – om det var något som förädlingen av silvret krävde, så var det kol.
    Av dessa rikedomar kunde atenarna bygga en oherrans massa krigsskepp, som innan de gick förlorade i ytterligare något meningslöst sjöslag, manifesterade det nya och betydligt mäktigare Atens marina styrka.

    I ljuset av den här historien hade man nästan kunnat acceptera påståendena om Lavrios betydelse för Greklands tillblivelse, om det inte hade varit för ett litet kronologiskt problem.
    Grekland bildades först 1832.
    Efter Kristus.
    Den kontinuitet tillbaka till antiken som många, men långt ifrån alla greker föreställer sig är ett omöjligt släktforskningsprojekt eftersom inslaget av perser, romare, bulgarer, araber, veneter, egypter, goter, normander, sefarder och naturligtvis turkar är betydande. Och för övrigt hade de gamla hellenerna aldrig för sitt liv kunnat godkänna ett sådant underligt bruk av de politiska begreppen – grek var den som talade grekiska, det avsåg aldrig ett folk. I alla fall inte ett enda.

     

    De flesta resenärer som idag kommer hit brukar inte bry sig om silvergruvor eller de tekniska underverk som finns att beskåda lite varstans häromkring. Förvånansvärt många av dem är äldre par som har en outsinlig törst efter beskådandet av storslagna krigsskådeplatser. När de slår sig ned på någon av tavernorna i hamnen är de definitivt inte intresserade av Attikas retsina eller den friterade bläckfisken, nej de vänder blickarna mot havet och påpekar att det var just här i trakterna som Titanics systerskepp, Britannic, gick på en mina den 21 november 1916. Nere från hamnen i Lavrio kan de inte skåda objektet för deras nyfikenhet, förargligt nog ligger det en liten långsmal, meningslös ö i vägen. Därför väntar de nu på båten till Kea för att se platsen med egna ögon.
    Allt de lär se är vatten.
    Men varför inte? Ingenstans är havet så blått som här.

    Men för den som hellre än fältslag och sänkningar av grandiosa fartyg vill följa historiens röda tråd på allvar är det dock just mot den där långsmala och karga ö som ligger mellan Lavrio och Kea man borde titta, den där ön som resenärerna tycker ligger i vägen och som enligt många är historiskt ointressant.
    Ön heter Makronisos.
    Den är långt ifrån ointressant.
    Den ruvar på några av den grekiska övärldens mest besynnerliga monument.

    ”Patrioterna”

    Det tycks ligga något regelmässigt i det faktum att många av dem som kallar sig ”patrioter” eller ”nationalister” förr eller senare blir landsförrädare. När den ”nation” de vill återuppväcka och sedan hålla i strama tyglar genom våld, korruption och ännu mer våld, inte alls passar deras landsmän, vänder de sig gärna till utländska despoter eller underrättelsetjänster, vilket i sig utgör ytterligare ett i raden av bevis för att nationalismen aldrig kan vara särskilt nationell.
    Inte heller i demokratier drar sig ”patrioterna” för att mörda sina egna landsmän. När Timothy McVeigh lastade den hyrda Rydertrucken med 2300 kilo ammoniumnitrat och parkerade den utanför Alfred P. Murrah Federal Building i Oklahoma City klockan 8.57 på morgonen den 19 april 1995, hade han förmodligen inte i sinnet att 168 människor skulle dö och ytterligare skulle 800 skadas.
    Antalet offer intresserade honom överhuvudtaget inte.
    Ingen i den högerextremistiska kretsen kring McVeigh kunde riktigt förklara hur mord på daghemsbarn kunde vara en patriotisk gärning, men de var övertygade om att det måste ha varit det. När McVeigh själv fick tillfälle att reflektera över saken kunde han bara säga:

    “Isn’t it kind of scary that one man could wreak this kind of hell?”

     

    Med samma förträffliga likgiltighet inför sina landsmäns väl och ve agerade de så kallade ”patrioterna”  i Grekland – de landsförrädare bland militären och polisen som valde att slåss på Hitlers sida. Men de demokratiskt sinnade grekerna hade etablerat betydande och mycket framgångsrika motståndsrörelser som grundligt trakasserade tyskarna och de landsförrädiska ”patrioter” som villigt begått massmord på sina landsmän. När kriget nu var över skulle de naturligtvis ställas till svars för sina gärningar av det nya, demokratiska Grekland, ett land i spillror, men som med beslutsamhet mödosamt började att återställa landet.
    Men grekerna blev grundlurade. År 1946, medan resten av Europa försökte komma tillbaka på fötter, hade Greklands elände bara börjat. Stormakterna, inklusive Sovjetunionen, hade nämligen andra planer.

    Efter att britterna under kriget hade lyckats med bedriften att uteslutande bomba sönder människors hem, som i tvillingsstäderna Yialos och Chorio på den lilla ön Symi, Microchorio på Tilos eller La Juderia de medeltida, judiska kvarteren i Rhodos stad – och allt detta utan att döda en enda tysk – fick grekerna det svårt att känna någon större värme för britterna, även om de naturligtvis välkomnade dem som befriare. Men det dröjde inte länge innan de insåg att Storbritannien, och ett allt ivrigare USA, planerade att göra exakt det som tyskarna hade misslyckats med – att införa fascism. Britterna lät landsförrädarna gå fria och beväpnade dem. Den liberala regeringen störtades och medan de demokratiska vänsterpartierna kriminaliserades, sattes militärdomstolar upp över hela landet. De som inte torterades till döds av amerikanska specialister, fördes till avlägsna öar.
    En av dessa öar var Makronisos – ön som krigshistorikerna anser ligga i vägen.
    Det var härifrån hamnen i Lavrio som många av de grekiska frihetskämparna tvingades att göra den resa som för många av dem skulle bli deras sista.

     

    Den som idag kliver i land på Makronisos kan efter några timmars vandring drabbas av misstanken om att Makronisos måste ha tillhört en hittills okänd del av den antika historien. Ön måste nämligen ha världens största ansamling av antika teatrar, tempel, odeon och stadion – allt som tyder på att man befinner sig på en plats med en enastående betydelse.
    Tills man upptäcker armeringsjärnen.
    Och taggtråden.
    Allt ”antikt” på Makronisos är nutida fejk. Det tillverkades av de fångar som fördes hit i strid ström under och efter det grekiska inbördeskriget 1947-49. Juntan ansåg att de greker som motat ut nazisterna, bara kunde bli riktiga greker om de mer handfast fick bygga repliker av det som ansågs vara typiskt grekiskt. Medan avnazifieringsprocesserna pågick som bäst i Tyskland, krävde västmakterna att grekerna skulle göra tvärtom – här skulle alla avdemokratiseras. Juntans ”rehabilitering”, som med fascisternas sedvanliga perversa böjelse för bibliska anspelningar kom att kallas för ”dopet i Siloas damm”, bestod av våldtäkter, falangatortyr, hunger och törst, isolering, skenavrättningar och hjärntvätt.

    Vad som skedde på Makronisos var att låta ruinerna från en forntida värld, en värld som bara på kartan hade något med det drygt 120 år gamla konungariket Grekland att göra, bilda en genealogisk sammanhållningsmyt i korrigerande, övervakande syfte och som inte hade ett dugg med de nutida grekernas eller de gamla hellenernas uppfattning om sitt eget ursprung att göra.
    Djävulen låg i detaljerna.
    De som inte mördades eller sändes till bergen för att skjuta på andra greker, sändes hem. Där lades grunden till ett system av övervakning som fick enorma psykologiska konsekvenser – när fångarna släpptes räknade man naturligtvis inte med att de hade blivit ”greker”, därför tvingade man av dem en skriftlig lojalitetsförklaring i vilket de lovade att aldrig bli kommunister (dvs demokrater). Det fick en slående effekt. När fångarna återvände hem skulle deras rädsla för att återigen bli straffade leda till att de började övervaka sig själva.
    För många greker blev Parthenon, det som tidigare symboliserat deras frihetsarv och självständighet, nu symbolen för övervakning, förtryck och ofrihet.
    Ett Panoptikon.

     

    Svart april

    Fram till 21 april 1967, då den ökända ”översteregimen” tog makten genom en statskupp, hade grekerna upplevt demokrati, diktatur, ockupation, demokrati – som USA och Storbritannien förvandlade till en ny diktatur, som sedan blev en demokrati, som även den blev kortlivad. Dessa ständiga kast mellan hopp och förtvivlan satte djupa sår bland grekerna – känslan av att aldrig kunna vara säkra på att det var i Aten som de viktiga besluten fattades – utan i Pentagon, i de multinationella storföretagens styrelserum eller under något av World Anti-Communist Leagues möten på okänd ort – förklarar mycket av de känslor och misstänksamhet som vi ser i Grekland idag.
    Medvetna om hur kortlivade juntor brukar vara, blev även ”överstarna” ett mycket ”ängsligt sällskap”, menade Carl Barkman, den dåvarande brittiske ambassadören i Aten.
    Ingenting fick störa dem. De hade satt sig i sinnet att bygga den perfekta nationen, och eftersom det perfekta inte får förändras kunde status quo bara upprätthållas med våld, korruption och ännu mer våld och de tog glatt emot det stöd som hade erbjudits av utländska regeringar och underrättelsetjänster – som de under 1940-talet gjorde med den svenska C-byrån, även om det i det sistnämnda fallet inte går att sluta sig till om det livliga engagemanget för både Italien och Tyskland var sanktionerat uppifrån (vilket det helt saknas bevis för) eller vilade på en ”självständig” bedömning uppkommen genom den personliga vänskap som vuxit fram mellan grekiska quislingar och bl a företrädare för den s.k. Svenska Greklandshjälpen – många av dem aktiva fascister.
    Det enda som fick dessa gravallvarliga generaler och självutnämnda experter ur balans var de gapskratt som dånade när de exponerade sina bristande historiekunskaper och blandade samman fälttåg, sjöslag – ibland hela årtusenden – i de högtravande talen till en nation som helst inte ville lyssna till dem – även om somliga inte kunde undgå att finna dem bottenlöst komiska.
    När ”patrioterna” insåg att den ”nation” de var i färd med ”återuppväcka” mer vilade på korthuggna fantasier från kaserngårdarna än den gedigna kunskapen från biblioteken eller universiteten, drog de den enda slutsats de kunde dra: att det var en nationell plikt att bränna ner biblioteken och tortera de intellektuella.
    Och nu kom platser som Makronisos till användning igen.

    Det var naturligtvis USA som hade synpunkter på demokratiseringsprocesserna och till skillnad från britternas mer resonabla umgängessätt, brutaliserades diplomatin till Texasnivå. Redan något år före kuppen kallade USAs president, Lyndon B Johnson var ett faktum hade han kallat till sig den grekiske diplomaten Gerasimos Gigantes, sändebud till Washington för Papandreous regering. Lyndon Johnson förklarade USAs inställning med orden:

    ”Fuck your Parliament and your Constitution. We pay a lot of good American dollars to the Greeks, Mr. Ambassador. If your Prime Minister gives me talk about Democracy, Parliament and Constitutions, he, his Parliament and his Constitution may not last very long.”

    Den brittiske ambassadören Carl Barkman, vars dagbok från Aten inleds 1969, två år efter kuppen, äcklades djupt över ”överstarnas” junta, och lovordade Danmark, Norge, Sverige och Nederländerna, som inför Europakommissionen omedelbart anklagade Grekland för brott mot de flesta av kommissionens konventioner.
    Samtliga Skandinaviska partier ställde sig bakom kritiken mot juntan. Utom de svenska Moderaterna.
    När Gösta Bohman besökte Aten på tidigt 70-tal, fann han ingenting att klaga på och han kritiserade Olof Palme för att gå ”kommunisternas ärenden” när han så ”högljutt” krävde demokrati. Hade Bohman åkt till fångöarna, i stället för att äta middag med överstarna ”under en underbar stjärnhimmel”, hade han träffat tortyroffer som om de vore svenskar mycket väl kunde ha varit moderater. Liberal eller kristliga demokrater – alla var de kommunister i juntans, och tydligen också i de svenska Moderaternas ögon. Kontakterna mellan juntan och svensk höger går tillbaka till 40-talet är väldokumenterade och finns att studera i amerikanska och grekiska arkiv.

    Det cyniska illusionsmakeriet.

     

    Det kommer alltid att finnas behov av att förklara de grundläggande villkoren genom att skapa sig idéer om sitt ursprung, tillblivelsen av det sammanhang man anser sig vara en del av och det kommer alltid finnas de som utnyttjar sådant för sina dunkla framtidsplaner. Att vilja visa tillhörighet genom att bruka symboler som man tror hänger samman med ett gemensamt förflutet har naturligtvis inget med någon historisk verklighet att göra. Det innebär inte att de symboler och myter vi omger oss med för att förklara tillhörighet genom ett gemensamt förflutet måste vara hotfulla eller exkluderande. Invånarna i Lavrio är varken hotfulla eller exkluderande. Invånarna i Lavrio kan, som de flesta andra greker, med all rätt hävda att en individ kan ha flera identiteter, ja, till och med flera nationaliteter! Därför finns heller ingen anledning att förvägra dem rätten att med glimten i ögat påstå sig vara Greklands vagga.

    Men det där med historien är inte så enkelt. Det typiskt grekiska finns inte, de teatrar och tempel som fångarna på Makronisos tvingades uppföra var ju inget annat är en byggnadsstil och byggnadsteknik som tillämpats av egypterna och perserna och som de folk som några tusen år senare skulle kallas greker gladeligen skulle bli influerade av. I sitt missnöje över de komplicerade och inte alltid glasklara sammanhangen, tar nationalismen sin tillflykt till mer eller mindre sentida och högst apokryfiska myter. Den skapar sin mening i orimliga sammanhållningsmyter. Den kräver ruiner, lämningar och förment ”uråldriga” traditioner att parasitera på, men det förutsätter att man ”hjälper historien på traven” – utan ett betydande mått av fantasi, fusk och osannolika jämkningar faller det nationalistiska bygget samman. Man fyller lämningarna och ruinerna med en slags historia som antingen är resultatet av dålig läsförståelse eller ingen förståelse alls. Den förvandlar platser som symboliserat frihetsarv och självständighet till övervakningstorn, och låter därigenom de delar av historien som man liksom de grekiska generalerna grundligt har missuppfattat, bilda kontrollerande, självcensurerande tankemönster som kan verka väl så sammanhållna, men som saknar all grund.

    I tider av oro sätter många greker sitt hopp till kyrkan och militären. Däri ligger möjligen förklaringen till det högerextremistiska partiet Gyllene gryning, Chrysi Avgis framgångar. Men Chrysi Avgi har inget att komma med mer än historieförfalskningar och tortyr. Däremot finns det goda anledningar till varför den överväldigande majoriteten greker som aldrig gett upp sina demokratiska övertygelser, trots att parlamentarikerna har svikit dem, är arga. Inte minst mot det Europa som nu anklagar dem för lättja.

    Jag har rest till Grekland så länge jag kan minnas, jag har aldrig sett människor arbeta så hårt för brödfödan som de vanliga grekerna. De fattiga har inget att fiffla med. Svindlerierna var något som oansvariga politiker och nolltaxerade miljardärer grundligt lärde sig av engelsmän, italienare och tyskar. Och innan vi i hånfulla ordalag pratar om de skulder som drabbat Grekland med, bör vi kanske fundera över om inte Europa har en betydligt större skuld till grekerna.

     

     

     

     

     

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *