Det är i slutet av månaden mars. Trots att jag efter alla dessa år borde vara förberedd ter sig värmen som ytterligare en av Helios alla överraskningar. Jag njuter i hans strålar medan jag vandrar i de medeltida delarna av staden Rhodos. Men gränderna är spöklikt tomma och kommer att vara det länge än, turisterna anländer allt senare numer. I tidningen Dimokratiki diskuterar nervösa hotellägare om de verkligen törs öppna hotellen till påsk.

Jag har ett arbete att göra. Av det skälet har jag valt att bo i de judiska kvarteren – la juderia – och trots att få kvarter kan göra mig dystrare känns det annorlunda när man bor här. Alla som har levt i en grekisk stad vet att det alltid pågår någonting intressant snart sagt överallt. I de här kvarteren kilar det omkring hantverkare överallt, trots den ekonomiska krisen har man börjat renovera husen och åter gett gränderna sina gamla sefardiska namn – det går långsamt, men till skillnad från resten av staden har man inte haft turismen i tankarna. Här har man valt att gemensamt återställa det judiska kulturarvet.

När judarna kastades ut från Spanien 1492 återvände många av dem till den ö varifrån många av dem räknade sitt hem. På Rhodos satte de prägel på i stort sett allt som går att sätta sin prägel på. Ibland drabbas jag av en påträngande barnslig tanke som säger mig att det borde ligga en judisk Taverna just här. Det vore angeläget. Det kan inte finnas ett mer hoppingivande kök än de rhodiska judarnas. De snappade upp allt man tyckte verkade förnuftigt från grekisk och turkisk mattradition, blandade romaniternas traditioner med en mängd spanska comidas och när man möter smårätter som yaprakes, boyos och Biscochos de Huevo i en och samma tradition inser man att resultatet – i flera avseenden – blev ett kök som blev någonting större än bara ett kök.

Men de enda som kan laga de där rätterna bor numer i New York, och turisterna – som kunde behöva stanna upp en stund framför Förintelsemonumentet – hinner på sin höjd svalka sig med en läsk innan visningen av Johanniterriddarnas alla förunderligheter börjar.

Den stora fascinationen över dessa riddare och deras svettiga dådkraft är i mångt och mycket den orimlige italienske guvernören Cesare Maria de Vecchis förtjänst. Den lille mannen med den enastående självbilden vore riktigt komisk om det inte vore för att han redan vid sin ankomst i december 1936 började plundra ön på alla dess resurser, så även dess historia.

Ingenstans fick den fascistiska idén om återfödelse samma katastrofala återverkan på en hel ös kulturarv som här. Det mesta på Rhodos är fejk.  Det ”medeltida” Stormästarepalats som lockar så många turister är en av de Vecchis uppfinningar, men är i själva verket inget annat än ett värdelöst fascistiskt kitsch med samma historiska autenticitet som fonden till någon italiensk opera. Många av de italienska arkeologer som verkade på ön klagade högljutt över förfalskningarna och över att dessa operettbyggen prioriterades framför betydligt viktigare utgrävningar – som den i Kamiros – den fascinerande staden på öns västkust som får de flesta andra försvunna städer att förblekna. Men det lönade sig inte att klaga, efter att ha skrivit ett välformulerat brev till Mussolini fördes fyra av dem till Rom för att aldrig återvända. Fascisten de Vecchi var medveten om att allt han åstadkom var en historisk katastrof, men det störde honom inte. Vad han räknade som sin verkliga bedrift, i brist på andra, var förföljelsen av öns judar.

Det har alltid bott judar på Rhodos och i alla tider har de liksom Rachel Granada – hon som 1522 ertappade den franske riddaren d’Amaral med att ge upplysningar till turkarna men som av de förrådda själv fick skulden för förräderiet – utsatts för trakasserier. Men de har även, som Boaz Menasché Effendi och Raḥamim Judah, varit älskade och åtnjutit stor respekt. Grekerna är sällan sena att påpeka sina starka band med dem – och om man förlåter dem somliga väl självberömmande kommentarer till verket Documents on the History of the Greek Jews – har de all anledning att känna stolthet. Den djupt troende de Vecchi är ett lysande exempel på att de egeiska judarnas förtryckare har så gott som alltid varit katoliker snarare än muslimer och grekisk-ortodoxa. När han anlände till Rhodos 1936 fanns här 4000 judar. När han lämnade ön, fanns det inga kvar. Grekerna ser inte de Vecchis förehavanden som särskilt unikt. De följer en alltför förutsägbar tradition.

 

 

Den 17 februari 1840 anklagades judarna på Rhodos för att ha rövat bort och ritualmördat ett barn. Pojken hade försvunnit någonstans på vägen mellan Trianda och Rhodos stad och någon påstod sig ha sett hur tre judiska män gjort barnet sällskap. Omedelbart började några betydelsefulla gestalter sprida rykten – judarna hade dödat pojken för att använda hans blod. Sedan Mose dagar, menade man, hade tillredningen av påskens osyrade bröd förutsatt ritualmordet på en kristen. Trots att rabbinen bad dem förklara var Mose skulle ha funnit kristet blod, ansåg man att saken inte behövde diskuteras och satte genast igång med att tortera honom.

Vad som sedan skedde finns det åtskilliga samtida skildringar av, de är sällan samstämmiga men så mycket vet vi att de anklagade torterades på de mest brutala sätt och att det judiska kvarteret i staden förseglades i tolv dagar, invånarna törstade och svalt och trakasserades ständigt av nattliga razzior. I stort sett låg la juderia under belägring ända fram till augusti månads slut. Den här tragedin – som på ladino kom att kallas ”del greghito” – liksom flera liknande tragedier som med smått spöklik samtidighet skedde i exempelvis Scala Nova (nuv. Kusadasi), på Chios och i Smyrna, har överskuggats av den mer omtalade Damaskusaffären, men bortsett från de diplomatiska konsekvenserna av den senare var anklagelserna på alla dessa platser i stort sett identiska.

Men där finns också en betydande skillnad. Om det är något som karaktäriserar händelserna på Rhodos är det den sällan skådade mobiliseringen. Judarna på Rhodos reagerade blixtsnabbt, inom loppet av några få dagar nådde nyheten de europeiska utrikesdepartementen, de ledande brittiska, franska och tystspråkiga tidningarna försåg läsarna med detaljerade skildringar av händelserna. Engelsmannen, sir Moses Montefiore och fransmannen Adolphe Crémieux agerade med stor kraft för att frikänna judarna. De lyckades, mycket tack vare det starka stödet från de muslimska teologer som rekommenderade Sultanen att författa det dekret i vilket han avvisade anklagelserna, förbjöd antisemitism och gav judarna fullt skydd inom det osmanska riket.

Mycket av skulden för tragedin på Rhodos lades i efterhand på den turkiske guvernören, men framförallt på grekerna, och även om den förre var frikostig med att utdöma tortyr och de senare inte gjorde intryck av att invända, kan inget förändra det faktum att guvernören handlade under betydande press och att de anklagande grekerna bara var fyra till antalet och att de inte alls verkade övertygade om att anklagelsen var rimlig. Vad som dessutom komplicerar skuldfrågan är att anklagelserna formulerades av de verkliga förövarna. På Rhodos hade nämligen några gestalter utmärkt sig som pådrivande i rannsakningen och delaktiga i tortyren – det rörde sig framförallt om den brittiske, österrikiske och den svenske vicekonsuln.

 

Eftersom det var de säregna föreställningarna om en nordisk identitet som gav ”legitimitet” åt morden på 6 millioner judar, brukar händelser som den på Rhodos betraktas som en del av Förintelsens förhistoria där denna identitetstanke redan i sitt vardande visade sitt rätta ansikte. Den svenske vicekonsulns framfart förvånar oss därför inte.

Det är en alltför trivial slutsats. Denna identitetstanke var vid denna tid knappt född och svenska media reagerade upprört på anklagelserna. Förföljelserna härrörde från ”fanatikers falska beskyllningar”, tidningen Aftonbladet (!) betraktade anklagelsen i ”hög grad osannolik” och publicerade i sin helhet Cremieux vältaliga brev till fransmännen – ett inlägg som kom att bli något av en vändpunkt även för det antisemitiska prästerskapet.

Annorlunda var den svenska regeringens reaktion. Först i november lät man meddela att just de händelser som engagerade hela Europa aldrig hade inträffat. Möjligen, erkände man, hade en svensk varit inblandad i en liknande händelse i Scala Nova, men det hade ju inte med denna sak att göra. Eftersom det var fråga om samme svenske vicekonsul reagerade det brittiska utrikesdepartementet med en sällan skådad irritation.

För dem som lever på en ö har historien inget didaktiskt syfte, det som har hänt har hänt och även om öborna med skiftande grader av entusiasm återkallar de mindre lyckosamma händelserna, tvingas de för alltid att leva med dem. Öns historia är berättelsen om dem själva, och sig själv kommer man aldrig undan. De grekiska intellektuella jag har talat med har aldrig förnekat att de grekisk-ortodoxas passivitet hade betydelse för händelseutvecklingen på Rhodos. Med större glädje vill de dock berätta om något annat: judarnas motstånd! Judarna satt inte bara där och skrev underdåniga brev, de tog till nävarna och gjorde ett mycket våldsamt motstånd. Sådant brukar alltid imponera på greker.

De diplomatiska ansträngningarna i alla ära, men det vore ett misstag att bortse från att detta motstånd hade en viss betydelse för den lyckliga utgången.

Det vore orimligt att lämna den här historien utan att nämna att den lille pojken, han som påstods ha blivit ritualmördad, senare återfanns välbehållen på ön Syros. Det är ett historiskt faktum som i sig har en inneboende dramatik: Syros dominerades av europeiska katoliker dit inga judar hade tillträde, en mycket lämplig plats att gömma undan den som påstods ha blivit ritualmördad. En mindre konspiratorisk version gör gällande att pojken helt enkelt hade blivit arg på sin mor och åkt till Syros för att söka efter sin betydligt snällare far.